Vidare.

Snart nytt år igen. I övermorgon smäller det. Redan idag kan jag klargöra att jag fimpar en tradition. Det blir inte någon årslista här på bloggen. Dels är jag med (censurerad) i tidningen Journalistens årsenkät, och dels är jag ombedd att tycka till lite om årets bästa fotoböcker på omfotoboken.com, det skulle mest kännas som en upprepning med ytterligare en lista, vem vill göra en lista när alla andra gör det. Förresten tänker jag spara mina funderingar till en krönika som snart ska köras i en nystartad kulturtidskrift. Gott nytt.

T.

En Julhälsning.

Nu lackar det mot jul och jag skickar en hälsning ifrån Budapest. Bilden är tagen i tunnelbanan på pestsidan - sidan jag tycker bäst om. Printen finns i en signerad och limiterad upplaga om sju i storlek 28 cm x 18 cm. Pris 3000 kronor. Levereras inramad med syrafri passpartout och med en totalstorlek på 40 cm x 50 cm.

När andra världskriget bröt ut ockuperade tyskarna Budapest. I slutet av kriget bombades staden hårt av brittiska och amerikanska styrkor. Nazistockupationen var en skräckhistoria som de flesta ungrare aldrig någonsin glömmer. Efter krigsslutet kom Sovjet att ta över makten i landet. Motståndet mot Sovjet var starkt och man beslöt att genomföra en fredlig demonstration för att visa sitt missnöje. Det ledde till revolution, den ungerska revolutionen, kommunistregimen kollapsade men fick till slut hjälp av den sovjetiska armén som slog ner motståndarna. Motståndet lade sig aldrig helt. När Sovjet började rämna var Ungern en av de första av öststaterna att bli ett öppnare land. Vare sig stad eller medborgare i Budapest har glömt.

Snart ska mina hundbilder på väggen. Återkommer med detaljerna.


Ge blommor till någon. Ge en vacker print till någon du tycker om.

T.

Velvian.

Som det kan gå. Här är en liten berättelse om ett oväntat samarbete. För några år sedan läste jag en artikel om en viss A Bergström och hans experimenterande med utgången film, i samma veva höll jag på att röja i bunkern, och skulle precis kasta alla gamla rullar i sopen när jag kom på bättre tankar och skickade skiten till den där A Bergström. Det blev en låda med nästan tre kilo film och A Bergström blev glad. En eftermiddag i förra veckan fick jag ett mail om ett samarbete, A Bergström hade precis framkallat en av mina gamla Velvia, han hade varit ute och knipsat i höstljuset, och det hade jag med, för många år sedan nu. Velvian blev dubbelexponerad och A Bergström och jag hade inlett samarbete utan att någon av oss visste om det. Livet kan ibland vara mer spännande än man först kan tro.



Idag lyssnar jag på Olle och apan och färdigställer ett uppdrag i färg.

T.

Lilla Sparven.

Ibland blir man överraskad av sin egen förvirring. Min vita utställning kom precis tillbaka och står här i bunkern i sina lådor och bara väntar på att hängas, det är ganska dumt att utställningar bara står och samlar damm, jag packade upp min macbook och skulle precis börja arbeta när mobilen ringde. En gallerist från Söderhamn i andra luren meddelade rakt och utan någon som helst form av bomull; -Du har en utställning inbokad här på lördag. Har du glömt det ...

Det var helt enkelt bara att packa lådorna och skicka iväg bilderna igen. Har jag lovat är det bara att köra och sen är det inte mer med det. Jag är inte den som drar mig ur bara för att mina tankar finns någon annanstans.

Den sista tiden har jag haft alltför mycket åt olika håll och Lasse Åberg formulerar den kreativa förvirringen så jävla bra. En liten fabel som en tröst.

En gnistrande kall vinterdag kommer en man cyklande längs en väg, då får han se en liten sparv som sitter och fryser vid vägkanten. Eftersom det är en godhjärtad man så tar han varligt den lilla sparven i sina händer för att värma den. Då får han syn på en rykande färsk hästspillning lite längre fram på vägen och eftersom det är en bildad man vet han att sparvar käkar hästlort (som den naturintresserade läsaren säkert vet är det vi i dagligt tal kallar gråspav egentligen en pilfink. Sparvarna decimerades raskt när kusarna försvann). I alla fall, mannen bäddar varligt ner sparven i den varma hästspillningen och cyklar nöjt därifrån med vetskapen om att han varit en god och kärleksfull människa. Vår lilla sparv trivs och börjar picka lite i käket och mår så bra att så han häver upp ett förtjust litet kvitter. I detsamma kommer en hungrig räv fram ur skogsbrynet, hör kvittret, smyger fram och vips ... så har han slukat vår lilla sparv.

Vad har nu detta med kreativitetskris att göra?

Jo av denna lilla fabel kan vi lära oss tre grundläggande sanningar;

1. Den som får ner dig i skiten behöver nödvändigtvis inte vara elak.

2. Den som drar upp dig ur skiten är inte alltid snäll.

3. Om du är i skiten så sjung inte.


Annars kan jag citera författaren Witold Gombrobrowicz. Den seriösa litteraturens uppgift är inte att göra livet lättare - utan att göra det svårare. Där börjar vi närma oss något.

T.

Sanning eller Konsekvens.

Det östskötska höstlandskapet virvlar förbi utanför och jag funderar lite över den omtalade norrmannen och hans nyskapande naturfotografi. Jo visst, det är inte snyggt att knycka av sina kollegor, det är inte heller speciellt vackert att skapa dogmer och sen arbeta efter motsatsen. Trots det måste jag säga att hela historien är ganska komisk. Då menar jag drevet av anhängare som känner sig bedragna och svikna och hotar med lynchning. Ja, ja, säger man att man lyckats fånga ett vilt lodjur på bild, då bör det väl vara så, men nog om det ett tag: Tänker och jämför lite med det många kallar journalistik. Hur många artiklar läser vi inte dagligen med sakfel och påhittade citat. Journalisten fantiserar helt enkelt som en romanförfattare - för att färga eller fylla ut - eller kanske till och med för att styra innehållet mot sitt eget syfte. Ingen reagerar. Ingen bryr sig. Nu är de allra flesta skribenter, precis som de flesta naturfotografer, duktiga och trovärdiga yrkesmänniskor. Bortsett då från den lilla klick som hellre speglar sig i en titel än i ett gediget och hängivet yrkeskunnande. Jag har själv blivit intervjuad åtskilliga gånger genom åren, både av tidningar och tv, och måste säga att jag oftast blivit imponerad av den kompetens många journalister besitter. Det finns en relativt ung tjej på gratistidningen City som alltid gör ett bra och professionellt arbete. Ett annat lysande exempel är en frilansare som skriver till olika fotomagasin och kultursidor i dagspress. Deras höga klass bottnar sig såklart i att de är pålästa och vågar ta sig själv på allvar - att de är genuint intresserade av det de gör och skriver om. Det handlar naturligtvis i slutändan om trovärdighet. Brister man där får man som journalist precis som naturfotograf också ta konsekvenserna. Det är således alltså inte bara inom naturfotografin man klipper och klistrar och hittar på. Skymningen har blivit natt och tåget rullar in på centralen och lodjur och mårdhundar blir till taxar och pitbulls.

T.

Havet Ligger Blankt.

Havet ligger här och jag kommer hem igen. Det är sol och det är varmt och veckan driver snabbt iväg och en vända till Ståkkolm och hösten och möte och sen ner igen och några dagar vid vätterns högra strand. Jag går här nu och Köpenhamn ligger på andra sidan och min längtan växer när skymningen kommer och när solen långsamt blir större där. Det finns städer som får mig att flyga högt över molnen, och då kan jag titta ner och se hur litet allting blir, och där kan jag minnas hur stort allt litet egentligen är. Stegen känns lättare när skorna blir tyngre och gatorna skiftar i guld och havet ligger blankt och det är då det är där jag bor.

T.

Mellan Träden.

Det var i lördags eftermiddag. Solen sken och letade sig igenom trädens ännu gröna blad. Jag och blandrasen gick längs grusgången i parken med Samuelsons konsthall, jag några steg före och blandrasen lufsande efter, en bit bort skymtade en folksamling och bilder var uppspända på en lång tråd mellan träden. Krångligare behöver det inte vara. Det var med en viss värme jag mindes hur Andreas, Björn, Camilla och jag för en fem sex år sedan började i Rörsjöparken i Malmö, det som Anne och Emanuel senare tog vidare under parollen Parkfoto. Nu hörde jag att något liknande är på gång på Sergels torg i Ståkkolm. Det är bra. Med en bok i backfickan och en annan bok i mina tankar traskade jag vidare ner mot havet och lät den låga solen blända mig ett tag. Idag är det en regnig måndag och jag soppar film trots att det inte är söndag. Negativ ska skannas och delar av mina hundbilder ska ställas ut i Malmö. Först ska Hedström hänga sitt där.

T.