Reklam - Eller Eloge På Mitt Vis.

Nu sätter jag mig snart på tåget som en luffare, tågluffare, nä inte direkt så, men passar först på att göra lite reklam. En annan luffare spelar på Klubb Baktakt ikväll. Han kallar sig själv General Knas. Jag, precis som hans far, kallar honom Ivan. Egentligen borde jag ställa upp och gå dit, det är kul att det händer något och jag tror det kan bli en bra kväll, men ibland finns det viktigare saker i livet än att ställa upp. Det är därför jag bidrar på detta vis och vill ge all eloge till folket bakom klubben. Dörrarna öppnar tjugoett. Kör hårt hela natten och lycka till.


Bilden. Ivan på någon krog i Ståkkolm. Troligen på Kungsholmen, och troligen på en Indisk, vad jag minns bjöd han mig på mangolassi. Det kan visserligen ha varit någon annan gång. Men vi säger att det var så och krånglar inte till det mer än nödvändigt.

T.

Pigdebatten ... Ingen Aning.

Funderar lite på den där pigdebatten, eller hushållsnära tjänster som en del väljer att kalla det, själv kallar jag det ... ingen aning. Någon säger att det skapar sk arbetstillfällen. Andra menar att det är bra för stressade människor som inte hinner sopa sina golv själv.

Många människor tror sig behöva en massa prylar. Dyra prylar. Många människor gör karriär för att göra karriär, för att vara något mer än människa, spegla sig i en titel. Allt det kräver tid. Att man säljer sin tid och blir en god konsument. Säljer du för mycket av sin tid tror jag att du glömmer att vara människa, glömmer vem du är, och kanske känner du då att du inte har tid att sopa dina egna golv.

Vad gör man då?
Ärligt talat. Vad ska jag säga ...

... ähh, tagga ner och ta en fika, kör ut i skogen med din vän och knulla lite, det är också kul. Kan vara en idé att prova i alla fall.

T.

Du. Hej Igen.

Jag är ledsen att jag inte svarat ditt brev förrän nu, det finns ingenting att skylla på, har helt enkelt inte haft någon lust att skriva. Visserligen har jag tänkt på dig. Det gör jag alltid. Som om det skulle vara någon ursäkt (antagligen inte). Sanningen är väl den att jag är ett jävla ego, precis som du, men arbetet kräver det ibland, eller ganska ofta för att tala klarspråk. Kreativt arbete görs ofta i total ensamhet. Det är nödvändigt och inget konstigt i det. Men kan för utomstående vara svårt att förstå (hantera), lika svårt som det är att förklara, hur kan man förklara att man frivilligt isolerar sig för att gå in i sig själv, det går såklart inte, det låter ju helt sjukt, och det är väl just det det är, sjukt, men nödvändigt. Det konstnärliga arbetet suddar bort gränsen till det privata, och det bygger liksom på det, att låta det borra sig rakt in i livet som en pil spetsad med gift, som kärleken, du vet. Som nu härom veckan, när jag var i Berlin, där jag tillsynes bara vandrar gatorna eller hänger på krogarna, men det är då (så) jag arbetar. Hur förklarar jag det. Kanske behöver jag inte förklara. Kanske är det bara jag som har behov av att förklara, ok, istället får boken och utställningen bli beviset, om det nu skulle handla om bevis, naturligtvis inte. I vilket fall, Berlin, den stan var lika skön och bräcklig som jag känner den, hittade nya ställen, satt på mina gamla krogar och drack mina inövade Becks i mina egna långa nätter. Underligt att en främmande stad kan kännas som ett hem. Underligt att ett hem alltid ligger någon annanstans. Förresten står det klart med lägenheten i Paris. I en liten arbetsbostad på Rue Payenne ska jag sammanställa min nästa bok. Där ska jag sitta och ljuga ihop sanningen om Sverige. Uppdraget: Att skriva samtiden. Precis som i nya filmen B och jag dragit igång, ett försök att fånga stämningarna som råder här i landet, villrådigheten och drömmarna, känslan och visionerna, eller kanske snarare den tilltagande bristen av det. Bara åka från söder till norr i en stulen SAAB och se vart vi hamnar utan mål. Jag vet, så kan man inte göra film, jag vet det, men vi gör det i alla fall, och det är det som är hemligheten. Att göra det i alla fall. Att inte alltid veta. Ibland är det inte resultaten som är resultatet. Du fattar. Ungefär som nu när jag har börjat gå på kommersiell bio (sf), två helger i rad, har kanske inte sett de mest djuplodande filmerna, men jag går inte inte ensam och det är därför jag går, det är någon som håller mig i handen och min vinter har varit som i filmerna du älskar. Jag älskade när snön kom, jag älskar nu när den smälter bort, och jag älskar nu när våren lite vilset börjar nosa sig tillbaka till mig igen. Det är väl egentligen det allt handlar om, att älska, och att låta sig bli älskad.

Sköt om dig och skriv snart igen.

T.

Ps. Du, kom på, en sak till, Rosengårdsutställningen på Malmö Museer har blivit förlängd till mitten av maj, det känns skitkul, och varför den blir det berättar jag en annan gång ... Ds.

Fy.

Hur man än gör blir det inte rätt. Livet är inte alltid lätt.



För att vara hund. Alltså.

T.

Farbror Blå och Jag.

Nu har det hänt igen. Farbror Blå ville prata (kontrollera), även denna gång i omålad bil, men nu i Malmö. Egentligen gör det mig inget, jag rycker lite på axlarna med ett flin åt deras okunskap, ingen kan få mig på knä, ingen kan bestämma över mig, ingen. Jag klär mig och gör precis som jag vill. Sen är det inget mer med det. Det som irriterar mig är maktpositioner. Att en del människor besitter mer makt än andra. Att jag måste stanna för att polisen säger det, trots att jag har brådis till tåget, trots att jag är en helt vanlig medborgare som promenerar på en helt vanlig gata. Det gäller inte bara polisen, lärare besitter makt, en del myndigheter besitter makt, chefer besitter makt. Det är så det sk systemet är uppbyggt och det fungerar inte för mig. Jag måste göra som jag vill, annars går det inte, jag kan inte gå i ett led, jag mår direkt fysiskt dåligt av det, det är bara så det är och inget jag valt. Om en regel eller lag är korkad kan jag inte följa den. Då skadar jag bara mig själv och blir någon jag inte är.

Kanske är jag bara pubertal.
Kanske är jag bara frisk.

T.

Veckans Citat.

"... love is so simple, to quote a phrase, you´ve know it all the time, i´m learning it these days ..."

/Bob Dylan


T.

Precis Vad Jag Behövde Idag.

Det har strulat från första stund. Uteblivna leveranser och alltför långsamt samarbete. Det är underligt att ett helt land står handfallen över lite snö, det är konstigt att man inte bara kan säga ja utan att det ska krånglas, det är märkligt vad svårt allting kan vara. Jag blir irriterad när man måste sätta problemen i första rummet. Det stör mig när man inte ens kan höra av sig om man inte kan hålla en avtalad leverans. Jag är inte direkt förvånad över att de gamla östländerna kör om oss i raketfart. Inte det minsta. Kanske något att tänka på när det gapas om att de knycker våra arbeten.

I vilket fall, jag sket i allt och åkte till stan istället, gick inom posten och tömde min box, något jag inte hunnit på lite över en vecka. Där överst i högen låg en vernissageinbjudan till en utställning på Galleri Kontrast i Ståkkolm, på kortet hade fotografen skrivit, jag citerar;

"Utan inspiration från dig hade det aldrig gått. Tack för allt och hoppas vi ses någon gång!"

Precis vad jag behövde idag. Tack. Det gick rakt in i hjärtat.

T.