Paris.

Tänkte att jag borde komma bort härifrån när jag färdigställer mitt stora arbete om Sverige. Det jag kallar -Lilla Landet. Igår kom ett brev om att jag har en liten kvart i Paris till mitt förfogande. Det låter helt perfekt och gläder mig mycket.

Men först är det sommarlov. Vernissage. Boksläpp. En liten och kort sväng till Berlin. Och nu Discharge på Loppen inne på Christiania.

När jag var i Paris senast, för några veckor sedan, kände jag att det skulle vara kul att komma tillbaka till rötterna lite. Att knipsa lite traditionellt gatufoto, ja, mest på lek, men i alla fall, och här nedan är ett par små knäpp från det ...



Skrev ju det, traditionellt, och inte speciellt märkvärdigt, men kul.

Och som vanligt är det bara att klicka på korten så blir dom större.

T.

Beklagar.

Idag fick jag reda på att en gammal väns hund gått bort härom dan. Det är ju bara en hund säger många. Jo, det är väl så, det är bara en hund för de flesta. Men jag vet precis hur det känns, när min luffarkompis blev änglahund var det en tung tid för mig, kanske den tyngsta någonsin. Visst. Det var bara en hund. Men det var även min bästa vän oavsett allt, och det är inte så jävla bara, eller hur.


Jag beklagar.

T.

Veckans Citat.

"Det finns så många tåg att hoppa på. Det finns så många tåg att hoppas på."

/Ulf Stureson


T.

Nya Skor.

Minns inte om jag berättat denna historia tidigare. I vilken fall tål den att berättas igen.

Jag hade fått min väns gamla men fullt fungerande avlagda kängor, visst, de var ett par nummer för stora, men med en sula och dubbla strumpor passade dom mig utmärkt, tyckte jag.

Jag satt på en trappa i en annan stad och kände mig lagom salt med mina nya kängor. Det kom fram en tjej i tjugoårsålden, hon satt sig vid mig och bjöd på en Lycky Strike, vi pratade lite och hon log och sneglade ner på mina kängor och sa;

- Häftiga clownskor. Sådana vill jag också ha.

Hmm. Tänkte jag då.

En tid senare skulle jag åka upp till ståkkolm och knipsa porträtt av Anna Gavalda, hon den franska författarinnan som bland annat skrivit Tillsammans Är Man Mindre Ensam, romanen som även blivit film.

Vi träffas i hennes svit på hotell Lydmar och efter fotograferingen pratar vi lite löst och avslappnat, hon sitter i soffan och jag står framför henne, plötsligt ler hon och säger;

- Nice Charlie Chaplin shoes you have.

Hmm, tänkte jag då, men kunde inte låta bli att skratta. Hennes leende bet sig fast i mig ... och bor där än.

Nu har jag nya kängor i rätt storlek, det har min vän fixat åt mig till grossistpris, det har han gjort därför att min vän är en vän.

T.

Tv - Dödar Oss.

Det har dragit igång ännu en tv-såpa. Ullared.

Idag pratar några medverkande ut i kvällspressen, dom är knäckta, ledsna, blir hånade av grannar och bekanta, men redan i programmet hånas dom. Framställs som idioter. Har man den minsta koll på hur man gör film och tv är det tydligt att det är fullt medvetet och att det är producenternas intention med programmet. Att håna.

Jag har svårt att se syftet med sådana program.

Arbetar man med människor framför kameran är det viktigt att inte urholka trovärdigheten. Det är viktigt att framställa människor som vackra, och då menar jag inte fysiskt vackra, bara som människor och inte som miffon. Man måste få skratta med. Inte åt. Annars blir det bara lågvatten och förströelse på någon annans bekostnad.

Sen förstår jag humorn med fenomenet Ullared, det är lite kul, men man kan göra det roligt på ett annat vis. Lite mer kärleksfullt.

Det är inte som jag är konservativ. Det är bara det att jag tror mer på värme och vänskap. Och det är egentligen inte speciellt svårt.

Thommy Berggren får avsluta;

"Tv - dödar oss. Urholkar vår själ."

T.

Katten och Jag.

Jag gick längst kusten när vinden blåste på, den slet i min kind men kändes skön, tog mig ända ut till där alla fiskebåtarna lägger till. Satt mig på en kvarglömd bänk och blickade ut över vattnet i den svarta novembernatten. Det var bara jag och en katt. Där borta börjar världen, över sundet och bakom ön, där börjar världen. Jag tittade på katten och den på mig, vi nickade lite åt varandra, och vi förstod att vi inte behöver mer, att vi har allt. Att det räcker att veta att man har varandra, har varandra på riktigt, och alltid.

Det var vi ... katten och jag i novembernatten.

T.

Warschauer Straße.

Jag är trött. Utarbetat. Men mår bra. Känner mig tillfredställd och lugn, november får bli som ett sommarlov, det har varit en tid med mycket. Det har varit bok, utställning, omstrukturering och avsked, men nu är allt klart och jag är fri igen.

Funderar på att ta mig till Berlin innan hösten blir till vinter igen. Där kan man fortfarande dricka Beck´s i parkerna utan att frysa för mycket om tårna. Vet inte vad det är med den där stan, vad det är som gör att jag ständigt återvänder, det är väl det att där finns något som passar mig. Där är billigt och avslappnat. För tio euro klarar jag mig ett helt dygn, en halloumifalafel och nio Beck´s, nä, det var lite överdrivet, så mycket dricker jag inte, och så lite äter jag inte, men ungefär så kan det fungera. Där är enkelt. Det är nog det jag dras till. Enkelheten. Att leva enkelt och bo nästan gratis utan ständiga ekonomiska måsten. Det går ju mindre slantar på flykt i Berlin än under alla vanliga dagar här.


Bilden. Warschauer Straße. Det är i dom krokarna jag brukar bo, Friedrichshain, en gammal arbetarstadsdel i öst som ingår i det sk Kreuzbergsområdet. Där finns många bra och billiga krogar och jag antar att man under ett helt år kan käka på en ny krog var dag...

T.