Liv.

Idag. Jag satt på tåget från Malmö och kände mig inte bakfull, det borde jag ha gjort, inte mycket, men kanske en del. Istället kände jag mig fri och starkare än på länge. Hade varit i Köpenhamn och missat sista hem, men fick somna i ett svalt och vänligt sovrum, ett hem, längesen jag kände mig så utvilad och full av kraft som nu.

Det är saker hela tiden. Saker jag mår bra av. Sådant andra kallar arbete, som jag kallar liv, men som är mitt arbete, mitt sätt att överleva. Mitt sätt att försöka leva i mina drömmar.

T.

Yxan.

Det var en tuff helg, rent bildligt, och kanske rent bokstavligt, men samtidigt väldigt stimulerande. Agitera träffades för att arbeta med porträttprojektet. Det slutade med att vi nästan började om. Av ungefär hundratrettio bilder finns nu fjorton kvar. Vi kände att yxan måste fram ordentligt, att materialet inte speglade den känsla vi ville åt, men nu tror jag att vi börjar komma närmre kärnan.

Det kan upplevas märkligt att kliva in med cirka trettiofem bilder och gå hem med tre. Oavsett vad, är det nödvändigt att sålla, vända och vrida, gör man en grupputställning är det viktigt att alla enas om vad det är som man vill åt. Det kan vara svårt att hitta en arbetsform för det. Men nu tror jag att vi gjort det.

Sitter och kopierar om mina tre små bilder. Efterbearbetningen är minst lika viktig som fotograferingsögonblicket (inte riktigt men nästan), där förstärker jag det jag vill bilden ska förmedla, betraktaren ska inte få en chans att krypa ut ur bilden. På en utställning har man högst några sekunder på sig att fånga blicken, och då gäller det att göra allt som står i ens makt att framhäva det som fångar, men det är klart, en bra bild är alltid en bra bild, men den kan alltid göras starkare i kopieringen. Det är detaljerna som gör helheten. Helt klart.

Vad är då en bra bild. Tror inte att det går att kategorisera bilder på det viset, det blir för klumpigt, bilden måste in i sammanhanget först, därifrån kan man avgöra om den fungerar eller inte.

En bild som ratas till ett projekt, kan säkert stoppas in i ett annat längre fram, så tänker jag i alla fall. Alltså, rätt bild på rätt plats, eller gärna tvärt om.

T.

Veckans Citat.

"En del bilder lever man. Andra fotograferar man."

/Oscar Sandberg


T.

Självporträtt.

Har börjat ta självporträtt. Det är ganska lärorikt och nyttigt, man har ju en uppfattning om sig själv, nu kan jag se att den ofta ligger långt ifrån den uppfattning kameran har om mig. Det är klart att bilderna blir olika beroende på ljus och plats, tid och rum, brännvidd och annan teknik, men jag kan varmt rekommendera alla att göra sådana små experiment. Inte för att det är kul. För det är det verkligen inte. Snarare ganska påfrestande. Ja, rent av jobbigt, men jag inbillar mig att man kan komma nämre sig själv, förstå sig själv lite mer, och det tror jag kan vara jävligt nyttigt ibland. Även om det mest är på lek jag knipsar korten, och jag har inga planer på att ställa ut eller på annat sätt redovisa resultaten, det kan man ju aldrig veta riktigt säkert, men jag skulle bli förvånad om jag en dag får för mig det. Har svårt att se att det finns någon annan som skulle ha intresse av att se hundra porträtt av mig. Lika lite som jag tror mig ha lust att se hundra porträtt med en och samma människa, sådant tycker jag bara är trams, oartikulerat (fjäder i röven).


Bilden: Någon natt förra veckan, tisdags natt, tror jag.

T.

Göra Klart.

Härom dan gapade jag över väntan. Nu helt plötsligt är väntan över, en del av väntan, det är som jag tidigare sagt, när man minst anar, då kommer det. Kanske är det ketchupeffekten, jag vet inte, men jag vet att nu blev det fullt upp över en natt. Rosengårdsutställningen ska hänga på Malmö Museer i november. En projektkurs i fotografi är nu bestämd att bli av. Den lilla men snabba utställningen är snart klar och ska upp i oktober. I detta ligger min fokus nu, sen guppar en grupputställning, en bok, och en filminspelning och pockar på min uppmärksamhet. Det känns bra att veta.

Jag märker så tydligt att jag mår bra när det rör på sig, när startskottet smäller och det är dax att köra, att göra, att bara gå och vänta gör liksom ont i mig. Så har det nog alltid varit om jag tänker efter. Det var precis likadant när jag var yngre, men på ett annat vis.

"Det kanske var pundigt. Det kanske var bra."

Det har alltid varit viktigt för mig att göra klart för att kunna gå vidare. Som att lossa lasten för att lasta i nytt. Ibland fungerar det inte, hur gör man då, hur gör man när något ligger och skaver, kanske släpper man och tar upp det igen när förutsättningarna är bättre, kanske begraver man helt och glömmer. Kanske är det så enkelt. Kanske är det det för andra, men inte för mig, jag har aldrig lyckats med det i alla fall. Jag måste sopa rent och göra klart. Det är bara så det är. För mig. Och det gäller det mesta här i livet. Mitt liv.

T.

Ps. Tydligen ska SVT köra en pryl om Nordbor, idag fredag, kika då.

Veckans Citat.

”Jag är inte ansvarig för mina bilder. Fotografi är inte dokumentation, utan intuition, en poetisk upplevelse. Det är att sjunka in, lösas upp, och sedan sniff, sniff, sniff – vara uppmärksam på sammanträffanden. Du kan inte leta efter det, du kan inte begära det, för då får du det inte. Först måste du förlora dig själv. Sedan händer det.”

/Henri-Cartier Bresson


T.

Väntan. Alltid Denna Jävla Väntan.

Min största fiende är väntan. Alltid denna väntan, väntan på slantarna så boken kan gå i tryck, väntan på en grupputställning ska produceras, väntan på att en filminspelning ska startas, väntan på att utställningsansvariga ska höra av sig. Så är det säger någon, ja tydligen säger jag, men det behöver inte vara så. Inte alltid. Idag tröttnade jag och började rodda med en liten men snabb utställning. Tolv bilder i femtio/sjuttio format blir lagom för ett café, krogar och barer är bra utställningsplatser, många människor som passerar, människor som kanske aldrig annars går på utställningar. Sådant är fint och det är bra för mig.

I oktober ska skiten upp. Så är det med den saken. Ses.

T.