Musiktips.

För dom intresserade är jag ute i god tid. Den fjortonde november ska Discharge spela på Loppen-Christiania. Kanske ses vi där då.



T.

Musik.

Det finns ett band som snabbt blev en slags favoriter vid vårt första möte. New Model Army. I alla fall deras platta -The Ghost Of Cain. Det var en av de äldre jag hängde lite med då som visade mig bandet, eller kanske var det bara så att det stod klottrat på hans svarta skinnjacka, kanske var det bara så, och jag sen kollade upp det själv. Det var innan internet och minnena förändras med åren så jag väljer att han visade mig bandet (kassettbandet*). Det låter lite finare i mina öron.

Jag gillar idén att människor delar med sig av sin musik, tipsar om bra låtar, musik har en förmåga att skapa sig ett eget liv. Man kan skicka en låt till någon man tycker om och låta den berätta. Sådant kan vara fint och vackert. Man kan bearbeta sorg med musik. Man gifter sig till musik, man begravs till musik, man älskar till musik. Musik ingår i livet och kommer alltid att vara det största. Alltid.

Ett youtubeklipp med New Model Army. Tänk på att -The Ghost Of Cain kom åttiosex och videon är lite pinsam. Men skit i det och lyssna istället. Kanske låter det till och med lite åttiotal, men det skiter jag i, för viss musik blir aldrig för gammal och denna är ständigt aktuell.



*Under kassettbandens storhetstid i slutet av 1970-talet och under 1980-talet släpptes de flesta albumen inom populärmusik både på grammofonskiva och på kassettband. Under 1970-talet i Indien anklagades kassettbanden av många personer med en mer konservativ politisk och religiös inriktning för att snabbt sprida popmusik i många traditionellt religiösa områden. I det stängda Östtyskland, där musik från väst var förbjuden, blev heminspelade kassettband ett viktigt spridningssätt. Det var vanligt att man spelade in musik från västblockets starka radiosändare. Musiken spreds sedan vidare till vänner, ofta i många led.
Källa: Wikipedia.

T.

Europaväg Fyra.

Jag har hört att du är ute med ditt band igen, jag har hört att du tänker på mig när du åker längs vägen med gitarren i din hand, jag vet att du precis som jag letar efter ett hem, ett hem där du kan blicka ut mot havet och äntligen känna ett lugn igen.

När du tittar upp mot himlen och ser städer flyga förbi vet du att väskan inte behöver släpas längre nu, att dina vänner inte sprungit bort från dig, att du kan starta om på noll, och du vet var jag finns och du vet att din resa en dag kommer att sluta här till sist.

När du står ensam i regnet och allt känns tungt spelar det ingen roll vad du säger, du måste tro mig, bara slå mitt nummer så kommer jag och hämtar dig, det är sant.

Jag vet att du alltid tänker på mig och att livet saknar mening. Jag vet att du har bråttom nu, men då är vi två, jag måste skynda innan mälaren fryser igen. Jag vet att du levt med mörkret alltför länge och det är tid att ge dig av. Det spelar ingen roll vad du säger eller gör, för du vet att jag finns här, och att vägen alltid kommer att sluta hos mig.


T.

Skärpning.

Idag säger jag bara att det är för jävligt att Bo Widerberg inte har någon gata uppkallad efter sig i Malmö. Att det är direkt pinsamt. Och att något av de nya pågatågen måste döpas efter honom.


Det är sådana stora tankar jag har idag.

T.

Gnäll.

Det gnälls över det svenska fotoklimatet. Jag vet inte jag, för mig har det aldrig varit mer stimulerande än nu, det visas utställningar och pratas bild överallt. Annars tror jag inte mycket på gnäll. Det är visserligen inte fotografens uppgift att dra igång ett museum, det borde göras av andra, men nu görs det inte av andra, då får väl fotograferna själv göra det, om det nu är så viktigt med ett sk fotografiskt hus, jag vet inte riktigt vad det skulle leda till, men i alla fall. Kanske är det bara de äldre som känner att tiden rullar iväg och tittar längtansfullt i backspegeln och minns Fotografiska Museets storhetstid. Faktum är att det nu händer prylar överallt, se Petter och hans gatubilder i Malmö, se Camilla och hennes polare som drar igång Göteborgsplanket i år igen, se galleri GUN i Ståkkolm, se alla böcker som ges ut, se Jenny Maria i HD och Kvällsposten.

Visserligen är inte allt guld som glimmar och mycket kan göras bättre. Men det görs inte av gnäll. Utan av handling. Gnäll luktar bara surt. Surt och unket.

Sen kan även jag tycka att många av fotoutbildningarna haltar, många är för styrda mot press och reklam, styrda för att serva industrin, men kanske kommer det bli ändring på det inom kort.

Nä, det händer faktiskt mycket prylar, det handlar bara om se och vara lyhörd på sådant som inte följer ramen (ikearamen), det försöker jag att göra i alla fall. Tillåta mig att vara nyfiken.

Don´t look back, som Robban sa en gång, och jag är benägen att hålla med honom...

T.

Veckans Citat.

"Jag vet att många gillar att se sig som konstnärer, men jag vet inte, jag tycker, jag tycker fotograf är bra nog för mig."

/Gunnar Smoliansky


T.

Disciplin.

Då vann Zlatan skytteligan som första svensk sen Gunnar. Och han gjorde det med en klack. Det är bara riktiga stjärnor som kan kosta på sig ett sådant avslut. Det som gläder mig mest är att han ännu en gång visat alla svenska fotbollsgubbar att han är bäst, trots att han inte ställer sig i ledet, trots att han går sin egen väg. Minns när han fortfarande spelade i MFF, när han senare gick till Ajax med den högsta övergångsumman någonsin, minns hur alla svenska fotbollsgubbar snörpte på munnen och menade att han aldrig kommer att klara sig. Han är ju bara en busunge från Rosengård som behöver lära sig disciplin. Jag tror ingen behöver lära sig disciplin. Jag tror världen behöver fler egensinniga människor. Människor som inte anser sig behöva speciellt mycket av disciplin.


Skiter i uppdragen idag och tar mig ut på en lång cykeltur istället. Låter skjortan fladdra fritt i vinden. Tror jag ska ta mig ända ut till det gamla fiskeläget nästan borta vid glumslövsbackar, tar med mig lite kaffe och en hög med kontaktkartor och sätter mig vid hamnen, dricker en kopp och arbetar med boken i lugn och ro. Behöver vara för mig själv och känna. Kanske tar jag med min I-Pod med musik som sätter mig i stämning. En vän gav mig ett musiktips igår, texter är viktigt för mig, och den här låtens text berör mig på något vis. Kanske ger den en annan vändning i boken. Kanske blir det en klack.

Bilden: Gula Faran II, en helt nyrenoverad cykel min vän Måe fixat till mig, han är duktig och fin, min vän Måe. Jag är glad att jag har så många fina vänner. Första gången jag träffade Måe bjöd han mig på tingeling, det gör han inte längre, därför att han är min vän.

T.