Linje Nitton.

Kikade på petersendokumentären, det är märkligt, jag såg den för en två tre år sedan, och ställde mig då ganska frågande. Nu ser jag en annan film. Det handlar nog mer om mig än om filmen, under det senaste halvåret har det hänt en del med mig, kanske skulle jag säga att jag mognat, men ändå inte, jag är såklart samma Thomas men på ett annat vis. Det är bara det att jag ser mig själv och min omvärld med andra ögon. Koncentrerar mig på saker som betyder något. Tillåter mig att reflektera. Jag har mod att tacka nej till projekt som saknar glöd, jag har styrka att avbryta samarbeten jag tappat tron på, jag är bättre på att vårda min egen tid.


I lördags var det en slags landskronadag och jag deltog med ett gäng av mina bilder. Kallar stan ställer jag upp. Själv åkte jag till Köpenhamn, inte från Landskrona, utan till Köpenhamn. Det har blivit en del Köpenhamn den sista tiden. Tidigare i veckan vandrade jag gatorna där, som en främling bland främlingar, tog mig ut till Christianshavn, gick för mig själv i parken vid Österport, där är vackert nu. I morse när vi satt på tåget hem och såg solen gå upp bakom alla träden kände jag livet knacka på. Jag och min gamle polare H hade varit bland skuggorna, det var dans och grön tuborg på flaska men inget tingeling, det var dag som blev natt som blev dag igen. Det var längesen jag skratta och tramsa som då, oskuldsfull som ett nyfött barn, och nu när jag soppa min film såg jag att jag fotograferat alltihop.

T.

Som En Fjäril.

Han stod i det lilla huset och såg när skymningen drog in över ängen. En fjäril satt vacker på kanten till fönstrets smutsiga glas. Han visste att den måste ut, han visste att han måste släppa ut den för att den skulle komma tillbaka nästa vår, han visste att en fjäril som är fri alltid flyger till honom igen.

Han såg en älgko med sin fjolårskalv i skuggorna precis där ängen slutar och skogen tar sin början. Han bara stod där i lånad tröja och blå kostymbyxor han köpt på en loppis några mil därifrån. Det var fortfarande varmt i luften trots att hösten var på väg. Han hade promenerat i skogen, han hade plockat svamp och gått i sina egna tankar hela dagen, han tänkte att så här ville han bo.


Han tog fjärilen försiktigt i sina händer så den fick vind under vingarna. Han såg hur den flög ut och satt sig på en blomma som om den väntade på honom. Han viskade tyst för sig själv, var inte rädd, det är tid för dig att ge dig iväg, ta nu din frihet, jag ger dig den, den du längtat efter så. Men kom tillbaka när det blir vår, när allt börjar om igen, kom tillbaka till mig då lilla vän.

T.

Utmärkelse.

Från beredningsgruppen för Nudokdiplomet 2009:

"Nudokdiplomet för 2009 tilldelas fotografen Thomas H Johnsson i Landskrona för att i reportage, utställningar, och böcker fångat situationer som ligger bortom nyhetsjournalistiken och där vi människor i gemen kan känna igen oss och det Sverige vi lever i.

Nudokdiplomet instiftades 1991 med avsikt att diplomet skall delas ut till fotografer i Sverige som med sina bilder har skapat tidsdokument över människans villkor. Dokumentationen skall – skrev stiftarna – ha god teknisk kvalitet och visa på fotografens förtrogenhet med sitt ämne och med respekt för de människor hon eller han berättar om.

Sedan 1995 förvaltas diplomet av Nordiska museet i Stockholm."

Sådant känns kul och smickrande på samma gång.

T.

Ståkkolm.

Känner att jag måste röra på mig ett tag. Funderar på att packa min lilla kolt och dra mig genom landet upp mot Ståkkolm. Det är väl läge nu när det visas så många fina utställningar i kungliga huvudstaden, man måste ju ställa upp då, det tycker jag absolut, och nu bör vinterns is ha smält bort från de stora gatorna där.


Jag har alltid tyckt om Ståkkolm, tyckt om att gå i backarna och bara stanna vid ett litet anonymt fik för en kaffe med mjölk, och sen gå vidare igen. Numera är jag mer kluven till det. Men det handlar egentligen mer om privata anledningar än om Ståkkolm. För stan är fin om våren, men vackrast på hösten, kanske europas vackraste då.

Där finns människor jag inte träffat på länge, människor jag tycker om, människor jag betraktar som mina vänner och som jag har roligt tillsammans med. Prata, skratta, och tramsa med. Människor jag hör ihop med. Människor jag känt under lång tid. Människor jag kan sakna mer och mer. Människor jag träffar alltför sällan.

T.

Nu Vet Jag.

Det verkar bli mycket porträtt i år, senare tillsammans med Agitera, och nu en utställning med Maria, kvällstidningskrönikören. I torsdags traskade vi omkring i Rosengård i över sju timmar, resultatet blev tjugosju porträtt och en hälsporre. Precis som med Springsteen när han stampade takten och när Lundell fick det några dar senare. Nu haltar jag omkring i fint sällskap. Brucan, Uffe, och Tompa.

Jag arbetar oftast ensam, och trivs med det, det är ju fotografens lott. Men i torsdags hade jag riktigt roligt på två, och man skulle nog kunna kalla det för ett samarbete, två människor som strävar åt samma mål...

Trots alla varningar är det bästa att jag nu kan säga att vi mötte många fina människor. Att vi inte blev rånade. Att alla vi träffade tog emot oss med en öppen famn. Att människor bara är människor var vi än bor eller kommer ifrån. Precis som jag alltid trott, men nu vet jag, att det sen blev ett par fina porträtt är bara som en bonus.

T.

Musik.

T.

Klar.

Då är jag hemma igen, eller vad man nu kan kalla det, min längtan har alltid varit någon annanstans. Tidigare kunde andras bilder ta iväg mig, men det fungerar inte längre, numera är det mest musik och litteratur som fyller det tomrummet.

Lyssnar på Dylans nya, -Together Through Life, en finstämd skiva om en mans funderingar och tillbakablickar, men jag märker att jag hela tiden återvänder till -Blood On The Tracks. Precis som att jag ständigt återvänder till det lilla huset vid ängen, den plats jag känt som ett hem, som gett mig ett slags lugn. Ungefär som i -This Dream Of You.

Mina egna bilder ger mig fortfarande mycket, kanske inte alltid för att de skulle vara bättre än andras, utan mer just för att de är mina, bara mina på mitt eget vis. Arbetet ger mig ett lugn i själen. Det kan säkert låta pretentiöst och kvasi, men det är så det är, och det är svårt att förklara med ord på en blogg.

Arbetar med en ny bok tillsammans med polaren författaren. Till jul ska den vara klar. Det har vi bestämt. Och då blir det så. Aldrig tidigare har mitt arbete varit så känslomässigt krävande, men det blir så när det är nära på riktigt, det är tungt och befriande om vartannat, men jag måste göra det för att bli klar här på något vis. Det är djupt vatten och tunn is samtidigt. Personligt som nästan är privat. Nästan.


Det är väl bra att det känns. Som min vän sa när vi satt på bänkarna under träden i Friedrichshain. Det har han nog rätt i, och det är inte så att jag lider, det är helt enkelt bara så det är.

T.