En Vanlig Grillkväll Vid Havet.

Årets första strandgrillning i vårsolen. Det var mycket fejande för att få allt att stämma, många av oss var nog lite ringrostiga, som tur var fixade Stor Lars byggandet av eldstaden åt oss alla.

Medan Stor Lars arbetade med eldstaden passade jag på att göra ett litet bildreportage, kanske kommer jag att kränga det till -Vi I Villa, ett slags livsstilsmagasin för allmogen. Det är ju så väldigt poppis idag med bilder från verkliga livet. Svenska magasin riktigt skriker efter sådant bildmaterial, och här bjuder jag på en liten unik förtitt, hoppas detta lilla smårgåsbord kommer att smaka.


Jag börjar med översiktsbilden som är så väldigt viktig. Om ett bildreportage ska vara rätt måste det innehålla en översiktsbild. Precis som i ett riktigt porträtt måste ansiktet uppta minst åttio procent av bildytan.


Stor Lars tar det tunga ansvaret med att iordningställa eldstaden. Det tackade vi alla honom för med en stor applåd, och med ett litet hurra, hurra...


Elden har tänds och förväntningarna är stora. Som man ser har eldstaden gjorts av en riktig yrkesman.


Det finns två sorters korv att välja mellan, en av djur, och en utan djur. Vi har alla samlats runt maten och hoppas att den ska låta sig väl smaka. Man blir väldigt hungrig av att vara ute i naturen. Det riktigt kurrar i magen på många av oss vid det här laget.


Hundar är också välkomna till grillningen. En del hålls i koppel...


...andra inte.


Alla får äta sig ordentligt mätta, det finns mat åt alla, men det viktigaste är gemenskapen. Många var vi som slöt upp på grillpremiären, det var inte många som saknades, jag kan bara komma på en. Ingen nämnd ingen glömd.


Lite apelsindricka efter maten smakar utsökt för de små magarna. En del vuxna drack öl, men i måttliga mängder, det är viktigt att hålla sig på mattan när man handskas med elden. Annars kan olyckan snart vara framme.

T.

Faran Är Över Nu.

Min vän Lill Lars fixade T3;an hur enkelt som helst, och jag passade på att dra ihop ett litet reportage om arbetet, tänkte sälja det till tidskriften Foto, om den nu finns fortfarande, har ju varit lite tyst därifrån ett tag nu.

Det var filmmatningspiggen (om det nu heter så) som jag slitit ut. Lill Lars fixade en ny. Han gjorde den själv alltså.


Lill Lars borrar ett hål där den gamla piggen en gång suttit.


Det är mycket finslipande för att göra en ny filmmatningspigg. Lill Lars tillverkade den av en gamman nål och en bit plast från en bortglömd glassförpackning.


Detta är huvudpersonen i reportaget. Den nya filmmatningspiggen.


Det är små marginaler som måste stämma. Hundradels millimetrar.


All koncentration som kan uppbringas är nödvändig i ett läge som detta. Inget får gå fel och är man darrhänt får man sparken direkt.


Huvudpersonen sätts på plats. Ett mycket slitsamt precisionsarbete.


Nu sitter den där den ska. Det är min nya duk som skymtar försiktigt i bakgrunden. Den blev över från en interiörfotografering i höstas.


Lite snabb justering för att se att allt stämmer. Bakom syns mitt kök.


Ett testskott. Jodå, den fungerar som ny, och en ny kameratekniker har sett dagens ljus. Det är bara för Contax att ringa om ni behöver hjälp. Det blir dock inte billigt. Lill Lars, han har vett att ta betalt.

Men vänta med att ringa till efter helgen, för i morgon ska vi grilla vid stranden, precis som så många gånger förr.

T.

ReperationsVår.

Det ser ut att bli en riktig reperationsvår i år. Först råkade jag sparka sönder min blixt, sen tappade jag femtian i gatan, och nu har jag slitet ut T3;an. Det är bara att plocka fram den gamla Leican igen. Skitsamma, det är vår nu, och det fanns en tid då jag var förälskad i min svarta M4. Kanske kommer vi att hitta tillbaka till varandra igen. Leican och jag.

Annars skrev jag min första autograf härom veckan, visst har jag gjort boksigneringar tidigare, men detta var en renodlad autograf. En mycket märklig upplevelse bör tilläggas.

Glad Påsk.

T.

Dock Inte Av Sexuell Natur.

Hela helgen har hon varit med sin familj, men idag sågs vi igen, hon mötte mig i sin hall nyduschad och fin. Skulle inte vilja påstå att vi har en relation, hon och jag, men en slags affär kan man nog kalla det, dock inte nödvändigtvis av sexuell natur, vi är bara vänner och vi smyger inte. Vi går inte bakom någons rygg. Jag kallar henne Sally, hon heter inte så, men som med andra jag tycker om så gav jag henne ett passande smeknamn. En gång har jag till och med graverat någons smeknamn på en kniv.

T.

Ps. Måste göra en komplettering till gårdagens inlägg. Jag äger knivar, en jävla massa knivar, speciellt av italiensk modell. Vackra handgjorda italienska knivar, knivar jag ibland ger bort till någon jag tycker om, det finns alltid en kniv för alla.

Pajaskonster.

Jag bor enkelt. Ett kök med bord och två stolar, en liten sovalkov (med röd bordellbelysning) och ett arbetsrum med skrivbord och lite digitalutrustning. Det är inte många prylar jag har som inte är arbetsredskap, det skulle väl i så fall vara en del skivor och ett gäng böcker, annars är det mest lite kläder som tar plats i min garderob. Det är allt jag äger och en del skulle nog kalla mig fattig. Men jag känner mig rikast i världen när jag vaknar och går ut i min egen vårsol och gör (nästan) vad jag vill hela dan och hela natten.


För övrigt såg jag på teve i går kväll, hundcoachen på teve fyra plus, ärligt talat, vad säger man. Pajaskonster.

T.

Veckans Citat.

"Det är inte på grund av någon biologisk nödvändighet som döden håller sig så nära livet - det är avund. Livet är så underbart att döden har förälskat sig i det, en svartsjuk förälskelse präglad av habegär, som tar vad den kan. Men livet ser lätt på döden och förlorar därvid bara ett eller annat som inte har någon betydelse, och svårmod är bara skuggan av ett moln som drar förbi."

/Yann Martel


T.

Friska Vindar.

Läser om radiojournalisten Caroline Stenmans arbete med att visa sverigedemokraternas rätta ansikte. Samtidigt som hennes resultat gör mig rädd blir jag glad över att någon tar journalistiken på allvar. Caroline gör det som storjägaren Jan Guillou misslyckats med, trots att han bar för stor minkpäls, eller om det nu var silverräv. Gammal är inte alltid äldst och alla vindar är inte friska.

Annars har våren kommit hit på riktigt nu. Jag gick med uppknäppt Harrington genom Köpenhamn igår, men mössan behåller jag på ett tag till, inte för värmens skull, utan mer för att jag tycker om den. Om man såg när jag gick genom natten kunde man säkert tro att jag var påtänd av något slags kritvitt pulver, det var jag naturligtvis inte, men jag gick säkert ett par mil. Från Österport, där finns en park jag tycker så mycket om, till Christianshamn, sen tillbaka upp mot Norrebro, satt på trappan vid kyrkan ett tag. Fortsatte mot Österport igen och drog sen tillbaka till Norreport. Däremellan hann jag med en kort vistelse på Västerbro. Ja, jag tycker om att gå, och jag tycker om de stora gatorna i Köpenhamn. Trots det är jag nog egentligen en slags lantmänniska, men en lantmänniska som behöver de större städernas anonymitet och frihet då och då, de ger mig något som blåser liv i själen. Det är de friska vindarna som är så viktiga för mig.

T.