Kiss Me.

Work in progress.






Nytt projekt. Kanske.

T.

Jag Tror ...

Jag tror inte på hetidsarbete. Jag tror inte på bostadsrätter. Jag tror inte på Fredrik Reinfeldt. Jag tror inte på partipolitik. Jag tror inte på köttindustri. Jag tror inte på moralpredikningar. Jag tror inte på Madicken. Jag tror inte på media.


Jag tror på egen frihet. Jag tror på billigt boende. Jag tror på mig själv. Jag tror på en slags anarkism. Jag tror på egen odling. Jag tror på skön sex. Jag tror på Pippi. Jag tror på konst.

T.

Känslor och Ljus.

Har försökt titta på teve flera gånger det senaste året, men det går bara inte, det finns inget att titta på. Jag är övertygad om att man blir dum i huvudet av att sitta och se en massa skit. Vet inte riktigt vad jag söker, men det är inte är lets dance eller överspelade serier i alla fall, kanske är det bara så att jag helt enkelt inte är någon tevetittare. Och det har jag nog aldrig varit heller, kan man vara det, tevetittare, märkligt i så fall.

Sen var det där om hur privat man vågar vara.

Av olika anledningar har min höst och vinter varit tung. Kanske de tyngsta jag upplevt någonsin. Det har varit död, sorg och saknad, toppat med ett känslomässigt kaos, och så är det väl fortfarande på något vis. Men jag vet att jag inte är ensam. Som om det skulle göra saken bättre, nä, snarare tvärt om.

Det är inte som med teven, att bara luta sig fram och stänga av skiten, men jag överlever väl detta med. Jag skriver något vackrare nu och egentligen har jag det bra på många andra vis. Som tur är har jag ett arbete som tillåter att mina känslor lägger sig i, och det bygger ju en del på det, känslor mina damer och herrar, det är det jag skapar utifrån. Känslor och ljus.

T.

Morotsmannen.

Jag är trettiosex, snart trettiosju, men i veckan har jag bott som en tjugoåring, tillsammans med tjugoåringar. Sådant är bra för psyket. Det håller nerverna i styr. Fina var de i alla fall, mina tjugoåriga korridorskamrater, det har jag bildbevis på.

Såg dokumentären om Olle Ljungström, det är film det, nära och på riktigt. Ett riktigt skolexempel på hur man gör levande film, visst, fotot kanske inte är fulländat, men det spelar ingen roll för känslan finns där. Och det är det viktiga. Hoppas alla svenska filmarbetare ser och lär. Det gjorde jag.

Det är en skör film om en skör människa. Vacker trots allt mörker. Man måste vara försiktig med sköra själar, tänk på det nästa gång ...

... det ska i alla fall jag göra.

T.

Vattenhål.

I en liten by mellan Köpenhamn och Helsingör finns ett gammalt jernbanehotell. Inredningen är som hämtad från piratens Hotell Horn i Malmö, och personalen är som hämtad från Anders Thomas Jensens Blinkande Lyktor, detta lilla hotell har blivit mitt vattenhål.

Tror vi alla behöver ett vattenhål. Vad är ditt vattenhål.

T.

Veckans Citat.

"Jag är egentligen ganska dålig på att ta fina bilder."

/Thomas H Johnsson


För övrigt ska jag iväg och knipsa några dagar, men har hört att internetgalleriet serge.se ska köra lite av mina bilder, ni får hålla till godo med det så länge. Hörs.

T.

Det Här Är Ingen PopSång.

"Pappa han drack en frukost med Pistols sjuttiosju, kom hem och sa, min gosse, lyssna noga nu, de lärde mig i morse och jag vet att det är sant. Man ska sjunga av sitt hjärta för att ha den minsta chans, sångare utan orsak borde inte sjunga alls..."

Allt inom det skapande yrket handlar om en slags trovärdighet. Att man kan stå för det man berättar, det spelar ingen roll om det är text eller bild, dokumentärt eller fiktion. Trovärdigheten måste alltid vara den bärande faktorn, och nu pratar jag inte om någon objektiv sanning, utan om trovärdighet. Tummar man på det är man körd. Du kan inte säga en sak och leva efter motsatsen (jo, det är klart man kan, men det blir tomt).

"Löven dom prasslar men känns som hammarslag, dom är stöddiga nu, men jag vet att dom faller en dag..."

Var en sväng i Malmö, träffade vänner och såg Persson och hans pack, det var länge sen jag såg honom stå på scen och det var nostalgi ut i fingertopparna, det var väl det det var. När Persson inte hade något att berätta längre, då valde han att vara tyst i över tio år, och borta är fylleromantiken. Han berättar om det liv han lever idag. Det var trovärdigt då och det är trovärdigare nu.

"Jag satt ensam härom kvällen, ifrån radion som stod på, hördes Presley, Eddie Cochran, Kurt Cobain och Dee Dee Ramone. Dom hjälpte mig där i mörkret med att någonstans se ett ljus..."

Det är inte många som klarar av det, därför att du måste öppna upp din dagbok till allmän beskådan, det är endast då det blir trovärdigt. Dina vänner måste stå ut med att bli berättade (fotograferade) om, därför att de ingår i ditt liv, vilket kan vara tufft nog. Självklart gör man omskrivningar och använder metaforer, det måste ju bli en historia, men frågan om hur privat man kan vara kvarstår alltid. Hur privat man vågar vara.


Textcitaten kommen ifrån Perssons låtar:

1. Sångare Utan Orsak.
2. Ner, Ner, Ner.
3. Bortom Månen Och Mars.

Den trovärdiga konsten kommer alltid få oss att vilja leva vidare. Den kommer alltid att hjälpa oss att förstå det liv som trots allt är värt att leva. Att vi aldrig är ensamma.

T.