Bluetooth.

Först en rapport från en sliten hyreskasern i en liten småstad söderut. Det nyinflyttade kollektivet verkar dra ihop till kalas, blir nog en riktig röjarskiva, för de har lastat smuggel hela förmiddagen. Så nu blir det väl äntligen lite drag i kåken. Nåja, det var inte om det jag skulle berätta, jag skulle i brist på annat, berätta om en liten händelse jag kom att tänka på i morse.

Jag står på perrongen och väntar på tåget till Malmö. Under armen har jag två inramade printar. Vid fötterna ligger min hund, vi kan kalla honom Billy, för han heter faktiskt så. När en liten flicka kommer fram och vill klappa honom, vet inte hur gammal hon kan vara, men är cirka en meter hög. Billy och flickan ligger på perrongen och gosar i vårsolen, mamman och hennes väninna håller ett vakande öka på dottern, och allt är lugnt. Tåget kommer in och flickan kan inte släppa Billy så vi hamnar i samma vagn, flickan och Billy på golvet och mamman och väninnan på sätet mitt emot mig. Jag börjar prata lite med flickan.

-Vad ska du göra i Malmö, frågar jag.
-Vi ska på teater, svarar hon.
-Jasså, vad spännande, vadå för teater?
-Rövarna från Kamomilla Stad, den om Kasper, Jesper och Jonatan, en barnteater, säger flickan lite vuxet.
-Skojar du, den låter har jag som ringsignal på mobilen, fast en lite punkigare version med ksmb. Vill du höra?

Flickan nickar ivrigt och jag ger henne mobilen. Hon lyssnar ihärdigt samtidigt som hon klappar Billy.

-Gillar du den, frågar jag.
-Mmmm, mycket...

-Har du Bluetooth på mobilen, frågar mamman försiktigt.
-Ja, tror det, svarar jag.
-Kan du inte blåtanda över låten till mig då.
-Absolut, säger jag och tar tillbaka telefonen när låten är slut.

Efter lite fixande och trixande kopplas jag ihop med mammans mobil och sänder iväg låten. Plötsligt börjar mamman och väninnan fnittra.

-Vad är det, frågar jag.
-Ditt användarnamn, säger hon och fnissar.
-Vad är det med mitt användarnamn, svarar jag helt oförstående.

Hon visar mig sin mobil, och där står "ihopkopplad med KåteThomas", lite pinsamt kändes det allt. Men till saken hör att jag är helt borta när det gäller mobilteknik och det är min kvinna som gjort alla inställningar...

Jaja, mamman och flickan fick låten och levde sedan lyckliga i alla sina dagar. Och jag kom till Malmö och fick sålt båda mina printar.

Slutet gott. Allting gott.

T.

Ps. Har lite bilder på The F-Blog idag. Se; http://gruppof.blogspot.com/2008/09/invited-photographer-thomas-h-johnsson.html

Min Kåk.

Man skulle kunna tro att folket i min kåk har någon slags rivningskontrakt, det flyttar in och ut nya människor hela tiden, idag har det flyttat in ett slags tjejkollektiv i femman högst upp. I lägenheten sidan om min har det bott tre olika familjer under ett halvårs tid och i dörren mitt emot springer det okända människor hela tiden. Det är såklart kul med nytt folk, men jag börjar undra om det är något med huset jag inte känner till, om kåken är mögelskadad eller om det är något annat jag missat. Själv är jag antagligen på väg härifrån på ett eller annat vis inom en ganska snar framtid, det känns så nu i alla fall, något nytt måste in.

Efter en lugnare tid börjar det röra på sig nu, boken jag skrev om härom kvällen ska hämtas och distribueras, filmen om SA visas i Malmö vid tre tillfällen under European Social Forum nästa vecka. Samma film släpps även i dagarna på dvd, håll utkik i en butik nära dig, du får 35 min ej tidigare visade scener, tre livelåtar, samt kortfilmen om Sture på samma dvd som huvudfilmen. Vad den kommer att kosta vet jag inte riktigt, det är väl distributörerna som sätter inpriset, men den kommer inte att vara dyr, så mycket kan jag lova. Annars förs förhandlingar med svt, om man orkar vänta alltså.


Bilden. Simon från SA, han gör mycket arbete i bandet, men syns inte så mycket i filmen. Vilket är synd kan jag tycka.

T.

Ps. Ikväll på svt 1 kl 21 visas polaren Csabas film -Väsenpumpen.

Bok.

Efter en hel del turer med tryckeriet har jag fått information om att nordborboken ska ligga klar för leverans på fredag, ungefär. Lansering lagom till bokmässan i Göteborg. Det snackas mycket om att göra böcker, ofta stannar det vid just snack, förstår inte problemet. Det finns inget lättare än att göra en bok. Det gäller bara att ha en hög med bilder, möjligen även lite text, ha hyfsad koll på något layoutprogram, och sen hitta någon som vill pynta för skiten. Sen är det klart. Enkelt. Eller hur.

Sen om boken är bra eller inte, det är en helt annan diskussion, men den blir gjord i alla fall. Och sen gör man bara en till, för det är faktiskt ganska kul att ge ut böcker, stiligt på något vis.

Utställningar försvinner, faller i glömska, göms i lådor i någon lagerlokal. Men böcker finns kvar, de står i människor bokhyllor, ligger på soffbord, läses på toaletter, eller hamnar på antikvariat. Böcker vandrar vidare och får ett eget liv. I somras hittade jag min (och Pibes) Bluesbok på ett antikvariat, där kostade den dubbelt vad man fick betala i butik när den var ny. Det kändes lite märkvärdigt.


Det är bara att höra av sig om intresse finns att förvärva ett ex.

T.

Ps. Annars drömmer jag om att plocka kantareller.

Det Går Fort Nu.

På ett tåg mellan Köpenhamn och Helsingör när natten nästan är morgon. Det går fort nu. Tonårstjejerna på sätet sidan om har varit på fest, hon med svartfärgat hår och för mycket smink har blivit kysst i natt, hon är lycklig och berättar, hon pratar och hon pratar. Det glittrar i hennes ögon och de andra fnissar och lyssnar avundsjukt. Utanför passeras gamla gårdar och mörka skogar. Det går fort. Den gamla mannen utan någonstans att bo sover över sätet, hans väska är sliten och nött. Har var gift en gång för länge sedan. Han hade hus, barn och fru, och han var en lycklig man i sina bästa år. Genom fönstret passeras små byar och stängda stationer. Det går fort. Paret mitt emot håller varandras händer, de har varit på resa och är trötta nu, de längtar hem till sin nybyggda trea och vill bara sova tätt ihop. Hon har ett litet barn i magen, det vet de inte än, men barnet kommer att vara älskat i många år. Solen börjar gå upp över träden. Det går fort nu. Kvinnan i blå uniform blev lämnad igår, hon tittar på ringen runt fingret, hon har kvar den där än. Hon känner sig gammal, rädd och ensam. Hon gjorde ju allt rätt och var där för honom när han behövde det, men han lämnade hus och hem för en yngre, det svider i hjärtat och hon måste börja om igen. Utmed spåret öppnar sig himlen över ängarna. Det går fort. De fria pojkarna längre bort har varit i storstan och gjort natten. De skryter om erövringar på alla krogar och hak, de är hårda unga män som saknar en riktig vän, en riktig vän när väggarna kryper i mörkret. Tåget rullar in till lång betong och morgonen skyndar ikapp. Det går fort nu.

T.

Ny Vår.

Jag har färdigställt. Levererat tre stora uppdrag och låtit en bok gå till tryck. Jag är klar nu. Behöver andakt och tid åt mig själv, hösten har alltid varit min tid, ensamma skor bland gula blad. Och saker händer man inte rår på, har lovat att inte bekymra mig allt för mycket, har lovat att jag klarar mig, och jag gör ju det. Det är sant och jag håller mina ord.

När stegen blir tomma och dagarna tyngre finns ärligheten kvar, att bara finnas där, att bara finnas utan långa ord. Att bara vara en starkare vän som går vid sidan om.

Tar mig över sundet till Köpenhamn och vandrar runt utan mål och låter timmarna flyta ihop till dagar som dom vill och behagar. Vill känna svala vindar mot min kind på längre gator och större torg. Jag gillar vimlet på hösten, när människor skrattar under filtar runt alla borden, när människor jagar solens sista värme. När vi går mot en vår igen.


Bilden är från Berlin i våras när vi åkte spårvagn genom natten utan koll, på gatorna där flickorna inte var jungfrur.

T.

...

T.

Ängel.

Jag drömde om en ängel i natt. Hon var vackrare än någonsin, hon satt på sitt moln och dingla med smala ben, hennes blonda hår föll mjukt över axlarna, hon satt där och åt hummer på silverfat. Hon log åt mig och bad mig hälsa att hon har det bra nu. Hon sa att hon håller ett vakande öga från sitt moln, att hon håller er hand när ni behöver det, hon ville att ni ska veta det. Hon sa att hon var glad att ni fanns där då, att hon kände det trots allt, och att ni inte ska vara ledsna längre, för hon har det lättare nu.

T.