Två Sommarcitat (plus ett bonuscitat).

Först ett som tröst. Ur Albert Camus tacktal under nobellprisutdelningen.

"Man kan inte vara en betydande konstnär om man inte är emot sin tids samhälle."

Nummer två får bli som tröst det med. Leonardo da Vinci sa någon gång såhär.

"Jag trodde livet gick ut på att lära sig leva, nu förstår jag att det går ut på att lära sig dö."

Som bonuscitat blir det Marlon Mansons kloka svar på frågan vad han skulle säga till dagens unga.

"Jag skulle inte sagt någonting...jag skulle lyssnat."

T.

Hot.

Innanför dörren låg två böcker från Stefan Jarl, det är bra att kunna byta, han fick en bok av mig och jag fick två av honom. En bra affär kan jag tycka. Plus att det är jävligt inspirerande att byta böcker med någon man respekterar. Alla gör inte det, respekterar honom, i ett utdrag från säpos register framgår det att han utgör en fara för rikets säkerhet. En människa som med sina filmer kämpar mot samhällets orättvisor.

-Hot mot Svea Rikes Säkerhet.

Nynazister som tagit kol på poliser. Mördat fackföreningsfolk. Slaktat homosexuella. De är enligt två efterföljande säopchefer inget hot överhuvudtaget. Inget att bry sig om.

-Inget hot mot Svea Rikes Säkerhet.

Hmm...

T.

Fotografi.

Ibland räcker det med en mening.

"Jag tror faktiskt att det finns saker som ingen skulle se om inte jag fotograferade det."

Diane Arbus

T.

Kärlek och Hat.

Det finns endast två sinnesstämningar som fungerar. Kärlek och hat. Den utgångspunkten måste jag ha. Då är det på riktigt. Som två lejon som inte fått mat. Ofta kan det skifta på vägen, min ingång till bluesprojektet var hat, som under vägen gled över till kärlek. Det är starka känslor. Kärlek och hat. Antagligen människans yttersta känslor. Nu är jag där igen, mitt i ett pågående arbete, det är lite mer komplicerat den här gången. Jag pendlar dagligen. Pendlar mellan kärlek och hat. Det finns inget mellanting. Det finns inga gråzoner. Antingen kärlek eller hat. Svart och vitt. Men jag vet att långt där inne är kärleken större. Kärleken till livet. Det är det största. Och den segrar alltid. Det måste den göra, annars kan jag lika bra skita i det, lägga ner alltihop.

T.

Stor Bildrea.

Är du trött på dina Ikeatavlor. Längtar du också efter något mer personligt. Passa på. Just nu säljer jag bilder till reapris. Bilder till ditt hem, sommartorp, kontor, eller varför inte som en exklusiv present till någon du tycker om. För endast 1000 svenska kronor får du en signerad 30 x 40 cm stor lamdaprint. Alla bilder är analogt fotograferade med riktig film. Klicka på bilden för att se den i större format. Skicka ett mejl till: thomas.h.johnsson(at)agitera.com









T.

Puss och Kram.

Igår hade jag det bra. Träffade ett gäng gamla bekanta, några nya bekanta, och en hel del goda vänner. Malmöplanket var det bästa på länge. Stillsamt, opretentiöst och flummigt på ett bra vis. Över nittio fotografer på rad. Det blev som en stor klass-återträff, men utan alla måsten och krav, sen att någon köpte mina printar var som lök på laxen. I augusti drar göteborgsplanket igång, det ska jag försöka ta mig till, ståkkolmsplanket hoppar jag över i år. Är inte speciellt intresserad av att ingå i någon slags fotografisk frimurarorden.

Tommy A från plankarrangörgruppen hälsar att till nästa år lämnas stafettpinnen över till någon annan. Förbered er på att bli delaktiga och dra era strån till stacken. Det pratas om att Agitera ska ta över arrangemanget nästa år, vi får se, Agiterafotografen Camilla står ju bakom göteborgsplanket, kanske tid att knyta ihop säcken och skapa en helhet. Tre plank i tre städer samtidigt. Det vore prylar det.

Läste Birros debattartikel om kulturklimatet härom morgonen. Här är en kille med vass penna. Och pennan är inte bara vass, han vågar vara obekväm, vågar sparka uppåt. En kille i min smak. Artikeln hittar ni på www.hd.se

Det börjar mullra underifrån. Ni som byggt ert hus av sand, ni bör skaffa er hjälm illa kvickt, för skalvet kan komma när man minst anar det.

Puss och kram.

T.

Anslag.

Vet inte varför jag blir så upprörd när det pratas om konst, för det blir jag, märkbart upprörd. Kanske beror det på att det är så mycket tamt trams som presenteras som konst. Lite som kejsarens nya kläder. Det som gör mig mest upprörd är att mycket är finansierat med skattemedel. Samtidigt som det tillåts nerskärningar på psykvård och annan omsorg, betalar vi en del människor för att leka med målarlådan, jag kan inte begripa hur det kan hänga ihop. Missförstå mig inte, jag anser absolut att kultur bör stödjas med skattemedel, mer än idag, men kulturen måste berätta något. Ha något att säga. Gjuta vågor på vattnet. Det måste vara konstens uppgift, och det är ett krav som måste ställas, det går inte annars. Jag vill inte peka ut någon eller något specifikt, det är inte det jag vill åt, och jag är inte rätt person att göra det, men någon måtta måste det vara på alla tomma floskler. Det kanske ändå är så att de flesta anser att det de själva gör är viktigt, det får man hoppas, vet inte vem, vad, eller hur saken ska avgöras, men det fungerar inte som det ser ut idag. Jag tror att vi måste våga stödja mer obekväm konst. Konst som inte stryker medhårs. Konst som vågar kritisera samtiden och etablissemanget. Då tror jag vi är en bit på väg. Ta tex Carl Fredrik Reuterswärds revolver, eller Robert Franks -Americans, eller Ivan Aguélis Egyptendukar, eller Stefan Jarls -Naturens Hämnd, eller Tunbjörks -Vinter, eller Francis Ford Coppolas -Apocalypse Now, eller för den delen Engströms -Härbärge, det är fan i mig konst. Konst som kritiserar eller reflekterar sin samtid. Bra konst.

Jag får själv en del kultur och produktionsstöd då och då. Kanske bör jag inte få det, men vem ska avgöra det, inte etablissemanget i alla fall, då tenderar det bara att bli svågerpolitik av alltihop. Kanske är det så att man gör bättre prylar utan ekonomiskt stöd, när man lever på knivseggen, vet ni att hästscenerna i -Holy Grail kom till för att Terry Gillams hade så tight budget. Det var tänkt med riktiga hästar från början, så kan det vara, penningbekymmer skapar kreativitet.

Det jag vet, det är att ett anslag då och då ger lite andrum, en möjlighet att hämta andan. Och det är nödvändigt.

T.