Landskrona.

Landskrona. Min älskade stad, stan som släpats i skiten hela året, stan med högst kriminalitet enligt statistiken. Landskrona. Min älskade stad, stan som förgyllt debattsidorna veckovis, stan med invandrarfientliga invånare. Landskrona. Min älskade stad, stan som burit krisstämpeln över ett decennium, stan med bidragstagare och hög arbetslöshet.

Det är inte mitt Landskrona. Jag ser mer.

Han slog igen dörren och vred om nyckeln. Slängde ett snabbt öga upp mot trappan. Ingen där. Vek sedan ner mot porten och ut på gatan. Stod stilla en stund och andades, långa djupa andetag, luften var redan varm och solens första strålar letade sig in över parkeringen. Han kände sig lugn och fridfull. Tände en Marlboro och tittade sig omkring, det spelade ingen roll vilken väg han tog, han kände väl till båda hållen. Det var ingen brådska. Han hade hela dagen på sig och numret var nerklottrat på cigarettasken. Till höger låg skolan, den var tom av skollediga barn, bara någon morgontidigt joggare skyndade långsamt över skolgården. Till vänster låg parken, en grön lummig park som inhyste både teater och lekplats. Varje sommar i augusti fylldes parken med reggaemusik, en återkommande gratisfestival, peps hade spelat där förra sommaren. Peps med blodsbandet, inte bluesbandet, han gillade blodsbandet bättre och kunde fortfarande höra hög standard eka mellan de gamla bokarna.

Som vanlig var han först på plats. Han satt sig på uteserveringen och libanesen som drev caféet kom ut med bryggkaffe, två ostfrallor med paprika, ett glas apelsinjuce och dagens tidning. De slängde varandra några vänskapliga ord innan libanesen skyndade vidare in igen. Han haltade märkbart, libanesen, det var skador från kriget, kriget han flytt från med sin familj då han skapat ett nytt liv här. Flera år innan problemen började komma.

Han slog upp tidningen, skummade igenom ettan, stannade till vid en liten notis om alliansens utförsäljningar. Långsamt började det gå upp för honom, det han länge anat men inte vågat ta in, att allt har ett pris. Allt går att köpas. Att allt gick att sätta pris på. Han tog upp cigarettasken, tände en Marlboro, flackade med blicken över asken. Jag har hela dagen på mig, tänkte han belåtet när han såg numret igen. Han kände sig självsäker, inte alls nervös som kvällen innan, all oro var som bortblåst när han vaknat i lägenheten. Det tog han som bevis på det rättfärdiga i hans handlande.

T.

Medan Sverige står still.

Var och köpte pocketböcker. Ta fyra betala för tre. Pocket är bra och billigt. Jag har blivit helt torsk på deckare. Köpte tre sådana, samt en Birgitta Stenberg, för om henne har jag snappat upp om på någon annan blogg. Det är inte deckare, det är något annat, vill liksom göra rummet större. Få högre i tak. Litteratur är annars mest förströelse för mig, men jag börjar gilla ord, ord som betyder något. Inte helt vanligt idag. Deckare försvinner från mig samtidigt som jag slår igen pärmen. Och det är det som är hela prylen, spännande, lättsmält och ofta helt underbar litteratur.

Jag har aldrig sett mig själv som litterärt bevandrad, ännu mindre som litterärt begåvad, jag skriver med ett behov av att snabbt kunna lätta på trycket. Ibland kan det hamna mindre genomtänkta formuleringar här. Jag tar mig den rätten. En då obekant kollega skrev till mig om att han följer bloggen, och menar att den är något annat än en -läs vad jag äter till lunch blogg. Han skrev vidare att han är tacksam över att jag skriver och att jag gör det bra. Det gör mig såklart väldigt glad och stolt, samtidigt som det bekymrar mig, det bär med sig ett visst ansvar. Ett ansvar jag inte alltid kan bära. Därför är det viktigt att sortera, ta egen ställning, och tänka själv. Jag skriver vad jag tycker. Om att andra tycker fel. Om hur det borde vara i min värld. Se mig gärna som uppviglare (ett epitet jag tycker om), men aldrig som sanningssägare, och ännu mindre som skribent. Först och främst är jag Thomas, han tycker om att skriva, och han gillar att ni läser. Men viktigast i sammanhanget är ändå alltid Thomas. Det är nödvändigt att förstå det. Han kommer ändå aldrig att ge er det ni vill ha.

Började med Arne Dahl. Birgitta får vänta, vänta till allt infinner sig, måhända är det koncentrationen som saknas. Jag vill verkligen ge henne en ärlig chans. Någon jag respekterar har indirekt rekommenderat henne. Därför väntar jag på ett för mig rätt läge.

Just nu har jag det skönt, men längtar till huset i skogen, får försöka komma in i ledigheten här. Det är svårt. Men känslan börjar komma, känslan av lätta axlar, hunden vid sidan, pocketboken i handen och jag själv i gräset under trädet. Som Kalles morfar ungefär. I morgon är en annan dag. Ännu finare än idag. Det får mig att le, att se det vackra, se det vackra i att bara finnas medan Sverige står still.

T.

Ledig.

Då var det klart. Någon större svensk morgontidning köper Amores Perros. Skönt. En slant i fickan och glass i solen. Det är inte svårt att dra ihop ett bildreportage. Jo, det är svårt, men på ett annat vis. Begåvningen ligger annars i att få sålt skiten, det kan vara ett tungt arbete, tyngre än att knäppa. Känner mig ibland mer som en envis försäljare än som fotograf. Arbetar man med egna projekt, som jag gör, då måste en stor tyngdpunkt ligga i att hitta finansiärer. Finansiärer och eventuella köpare. Mat på bordet, det är nödvändigt, även för mig.

Beställningsutställningen är klar och upphängd. Det har varit ett kul uppdrag, men det har tyngt mina axlar sen midsommar, nu är den på väggen och min kropp ett par kilo lättare. Läge att andas ut ett tag, försöka mig på att vara lite ledig, det var många år sedan nu. Lite rädd är jag nog. Hur ska det gå. Hur ska det gå att vara ledig. Vet inte riktigt hur man gör. Vi får se. Det går nog. Jag ska försöka i alla fall.

T.

Tyst.

Människor tiger. Det är den tystnaden som gör att farliga krafter kan få fäste. Jag vågar nog påstå att tystnaden står till skuld för mycket av vår samhällsproblematik idag. Står till skuld för extremhögerns framgångar. Skuld för sänkt a-kassa. Skuld för urholkad arbetsrätt. Skuld för snedvriden bostadspolitik. Listan kan göras längre. Mycket längre.

Det har alltid funnits tysta medlöpare. Utan medlöpare hade nationalsocialisterna inte vunnit något val i Tyskland. Hade du sagt ifrån i tid, då hade det inte blivit något krig, ingen förintelse. Det är tystnaden mina vänner. Denna jävla tystnad som är problemet. Tystnaden och alla diplomatiska försvarstal. Rädslan över att trampa någon på tårna. Rädslan att stöta sig. Det är det som stör mig mest, rädslan över att uppfattas som obekväm, rädslan över att bubblan ska spricka. I stället håller du käften och ler med god min. På bekostnad av ständig oro, magont och stress.

JM. Grattis på åttioårsdagen. Du har aldrig tigit.

T.

Holidays In the Sun.

En billig semester i andra människors skit.

Jag tänker gnälla. Låta som en pensionär. Jag tar mig den rätten. Förra veckan drog LandskronaKarnevalen genom stan. Torsdag till söndag. Människor som gräshoppor över fälten. Jag förstår inte det roliga i dessa stadsjippon. Det handlar om kommers, fylla och dålig smak. Inget annat. Absolut inget annat.

Jag förstår det inte. Det är mycket jag inte förstår numera.

Att göra det. Göra det på sitt vis. Göra det med ryggen rak. Det är viktigt. Tror det är så jag fostrat mig själv (möjligen är det Bo). Någon i min krets fungerar likadant. Han har en bok som måste ut, måste ut nu, då ger han ut den. Spelar ingen roll vad förlaget säger. Han ger ut den själv. Jag har sagt det innan. Säger det igen. -Att göra det, det är vad det handlar om, att göra det själv.

Lär av det.

T.

Vi Behöver Bli Fler.

Här är andra listan på fotografer som anmält sig till uppropet och utställningen -Fotografi För Välfärd.

Micke Berg.

Oscar Sandberg.

Andreas Engman.

Tobias Thunman.

Sara Sjögren.

Martin Hultén.

Johan Emanuelsson.

Simon Rydén.

Christian Andersson.

Björn Edin.

Camilla Svensson.

Tobias Hultén.

Mika Korhonen.

Camilla Lindberg.

Thomas H Johnsson.


Kryp ur era hålor och anmäl er på: info@agitera.com

Vidare info kommer att komma upp här på bloggen.

T.

Fotografi För Välfärd.

Fotografer. Förena er. Vet att några hundratal läser här varje vecka. Fega inte. Var med. Tveka inte. Skicka länken vidare. Sprid uppropet.

Fotografi För Välfärd.
Sverige Förändras. Nedmonterad välfärd. Taket blir lägre. Extremhögern vinner mark och blir rumsren. De marknadsekonomiska krafterna blir allt starkare. Demokratin haltar. Hyresrätter blir bostadsrätter i ren spekulation. Statliga företag reas ut. Sjuk och -äldrevård skärs ner. Arbetsrätten urholkas. Klyftorna ökar. Skattemiljarder spekuleras bort. Sverige förändras.

Walker Evans gjorde det.
Jacob Riis gjorde det.

Nu gör vi det.

Bildgruppen Agitera drar igång den kollektiva utställningen -Fotografi För Välfärd. Vi uppmanar sveriges fotografer att vara med. Ingen snobbig personlig inbjudan. Alla fotografer får vara med. Alla som kan ställa sig bakom uppropet. Deltag med en till två printar. Det är inte tävling. Det är samhällsengagerande fotografi. Fotografi som samtidsreflektion. Använd möjligheten av bildens kraft nu. Bildens kraft till debatt.

Fotografi För Välfärd är tänkt att gå upp samtidigt i Malmö och Stockholm under hösten. Mer information kommer.

Skicka en anmälan redan idag: info@agitera.com

Fotografer. Förena er.

T.