Ett försök. Ett test. En övning.

A i Cattis koloni. I vackert kvällsljus. I all enkelthet.


Hon är inte här. Hon är där, dit jag ska på torsdag, då jag åker förstaklass. Lyxigt för en arbetarunge. Billigare än man tror. Fortfarande lyxigt.

Ett försök. Ett test. En övning. Vi kallar det rock i väntan på synth.

T.

I en Orange Agfakartong.

MidsommarGåtan. Tydligen en överkursgåta för många. Både vinnare och svar finner ni i texten.

Porträtt 1.

Att ta porträtt, det är enligt mig den svåraste genre inom fotografin, det och att våga knäppa (tankar kring att våga tar jag en annan gång). Ett bra porträtt ska spegla personligheten bakom fasaden. Människan. Människan med alla dess fel och brister. Det är inte lätt att nå dit. Hjälten Henry Cartier Bresson sa en gång. -Att ta ett bra porträtt, det är som att komma innanför skjortan på motivet, utan att vederbörande märker det. Ligger mycket i det. Det har jag tagit till mig och försökt lära av.

Jag knäpper ofta promotionporträtt av musiker och skådespelare. Det är inte svårt. Därför det handlar uteslutande om att förstärka yrkeskaraktären. Ytan. Imagen om ni så vill. Förstärka sådant vi redan känner till. Det är bara att lyssna på skivan eller att läsa manuset, då vet man vilket håll man ska gå, och det är inte människan bakom som ska gestaltas. Det kan inte kallas porträtt. Är mer avbildningar, reklambilder, precis som vilka som helst, kunde lika bra varit en vas (ni förstår vad jag menar). Nästan. Den stora skillnaden är att det är stimulerande att träffa intressanta människor. Mycket mer än en vas bör tilläggas. Men bilden blir den samma. Det är själva mötet med människan som intresserar mig. Jag försöker alltid få till minst en halvdag vid sådana jobb, tre timmar till samtal, trettio minuter till att säkerställa uppdraget. Ibland går det att få den tiden. Oftast inte. Men i alla fall, under samtalet knäpper jag lågmält med leica eller minox, bilder till mig själv, mina försök till riktiga porträtt. Bilder som kanske kan användas längre fram. Inget jag vet just då. Skickar såklart kopior om det blir något bra. Om bilden överensstämmer med min känsla. Det gör den sällan. Men, om den gör det, då blir kommentaren alltid densamma. -När tog du bilden. Minns inte att du tog den. Det är ju faktiskt jag. Hur gick det till.

Det är sådana porträtt som intresserar mig. Porträtt som tas utan det är tänkt att de ska tas. Porträtt som kryper bakom masken. Nakna porträtt. Skulle gärna vilja se Wiehe som Wiehe. Inte som musiker. Därför att han intresserar mig mer som människa. Vad en människa gör, är inte alltid detsamma som vad en människa är, och det finns såklart fler än Wiehe. Istället för vi nöja oss med avbildningar, illustrationer på sådant vi redan vet, och sådant vi förväntar oss att se. Möjligen är de kul att titta på. Möjligen fyller de sin funktion. Men porträtt är det inte.


En hylla. En måndag. En orange Agfakartong med gamla printar. Inklämd mellan Strömholm och Lundell. Bilden. Min vän och kollega Andreas. Knäppt i Berlin någon gång i början av detta millenium. Exakt var minns jag inte. På en krog i Treptow gissar jag på. Hängde där just då. Vi kände inte varandra, men träffades regelbundet under ett halvårstid, nu fyra år senare, ser jag hur bra porträttet stämmer med min känsla av honom. Nu när vi känner varandra lite närmre. Vi är totalt raka motsatser. Andreas och jag. När min värld är svart och vit, då går Andreas i gråtoner, men båda har vi kornet och skärpan gemensamt. Som Summicron och Tri-X. Det är sådant som gör att saker fungerar. Att vi kan arbeta ihop. Att han har min tillit att bära fanan ett tag framöver. Ta över befälet. Jag har överlämnat ett mörkt underjordiskt vapenförråd på nästan hundra kvadrat, en bunker som bara väntar på att fyllas med soldater, nya friska krigsdugliga soldater med kameran som vapen.

Själv har jag fått marktjänst vid fronten.

T.

MidsommarGåtan.

Bild 1. Gåtan.


Bild 2. Vinsten.

Först rätt svar vinner en signerad Crimsonkopia till ett värde av någon tusenlapp. Tävlingen avslutas på måndag eftermiddag, då vinnare och rätt svar presenteras. Juryn består enväldigt av mig. Thomas H Johnsson. Vars beslut inte kan överklagas.

Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.

T.

Stora män. Stora kvinnor.

Det finns stora män. Det finns stora kvinnor. Människor som är säkra in sin roll. I sin yrkesroll som chefer. Människor som utstrålar självförtroende, som inte behöver hävda sig, som inte känner behov av att visa musklerna, som kan ta kritik och konstruktivt gå in i en konflikt. Starka, stolta yrkesfolk som inte gör meningsskiljaktigheter till en personlig vendetta.

Själv kanske jag inte alltid tillhör denna tappra skara. Men sitter inte heller på en maktposition. Har ingen chefstitel. Jag måste alltid sparka uppåt. Det anser jag vara min uppgift. Min roll. En roll bland flera.

Det finns chefredaktörer som officiellt går ut med att de vill ha kritik och synpunkter. Det finns chefredaktörer som erkänner misstag och storsint bemödar sig att lösa problematiken på bästa vis. Så agerar visionärer. Människor som vill framåt. Som vill förbättra. Människor starka i sin roll.

Sedan finns det finns chefredaktörer som agerar precis tvärt om, maktmän om man så vill, för det är fan sällan kvinnor.

Bilden. På gatorna i Berlin. Jag och M4:an.


En annan sak. Tidningar sitter på en enorm makt. Det kan visserligen inte komma som en larmrapport för någon. Men. Fick idag höra om en stor svensk ungdomstidning, en tidning som vänder sig till unga tjejer, unga tjejer som nästan är barn. En bibel som berättar hur du ska se ut och hur du ska agera för att vara rätt. Alltså en tidning med makt. Kanske större än vi kan föreställa oss.

-Varför gör det ont när killar tränger in i min stjärt.

I tidningens sexspalt ställdes frågan av en ung flicka. Och det genomtänkta svaret av den där mörkhåriga sexologen.

-Använd glidmedel.

En tidning som profilerar sig till unga tjejer som nästan är barn.

Jag personligen har väldigt få tabun när det gäller sex. Men bör man inte svara en ung osäker tonårsflicka. -Att om det gör ont, då bör du inte göra det, du bör inte ställa upp på lekar som känns obehagliga eller som till och med orsakar dig smärta.

Jag vet inte. Jag är inte sexolog. Det var bara en tanke som slog mig.

T.

Ps. Se Larry Clarks mästerliga film Kids från 1995. 2007 i Sverige.

Nästa Steg är Nu.

T.

Svek.

En efterlängtad vinst.

Jag svek i lördags. Jag var inte där. Där i regnet bakom gallret vid mittplan. På vanliga platsen. Där var inte jag. Något annat drog, jag ville träffa kollegor och vänner, det var viktigast just då, och bara sådär jävla längesen. Köpenhamn. Grön Tuborg. Vänner. Samtal. Behövde en vinst. Fick en vinst. En nödvändig vinst på en dunkel gammal krog i Köpenhamn. Tre vänner på en folktom bar långt från Christiania. Lite för långt. Kanske bara olika utgångspunkter. Vet inte. Så nära är vi inte.

Det blev vinst på IP med. Två-Ett. Inte min vinst. Svikare ska inte känna glädje. Jag känner inte glädje. Känner någon form av lättnad.

Robban. Vad känner du idag.

På tåget. Öresundståget mellan Köpenhamn och Malmö i mörkret. Mitt i semestertider, företag bjuder sin personal på avdragsgill mat och dryck. Mest dryck. Personalvård enligt Skatteverket. Vuxna människor som på skolavslutning i gymnasiet, som tonåringar, vuxna män i rosa. Krogovana människor. Det kräver lång och regelbunden träning för att kunna bete sig med alkohol i kroppen. Att kunna hantera sin fylla. När jag ser sådant skäms jag över att vara människa. Det blev bråk på tåget. Såklart. Under ett fåtal sekunder funderade jag på att reda ut situationen. Men nej. En fin kväll ska sluta fint. Även för mig. Sluta med kramar. Det gjorde det för oss. En snäll klapp på nosen och ett farväl.

Robban. Idag är du väl mest arg på dig själv. Du ligger väl med täcket över huvudet. Där kan du ligga. Ångest -Ansvar man känner försent. Som CS skrev på små lappar. Sant. Robban, du svek dig själv, du svek dina vänner, mest svek du människan.

Jag svek mitt lag. Jag borde haft CS ord med mig. Men jag vann något annat. Vad vann du Robban.



Bilderna. Berlin. Punk and Disorderfestivalen en vinter för några år sedan. Mina vänner skulle spela. En stor nerlagd industrilokal, punks och skins, fina människor. Bra band som Sham 69 och The Business. Gamla hjältar och en handfull ölbiljetter. Natten innan sov vi i Stuttgart. En rivningskåk utan el, med värme från gasugnen i köket, frukost med nykokt kaffe och tigerkaka. Sen iväg. Inga vuxna i rosa. Bara människor som tror på kärlek och rättvisa. Där ligger mina sympatier.

T.

Ofokuserad.

Producerar just nu en utställning. En beställningsutställning. Jag gillar att inte stänga in mig i ett hörn och bara knäppa. Det är kul med varierande uppdrag. Uppdrag med hundraprocentig frihet. -Gör vad du vill. Bara det blir bra. Så sa uppdragsgivaren. Najs läge måste jag säga. En drömsituation för många. Även för mig. Så är det, men har just nu svårt att fokusera, mina tankar finns på annat håll. Gör istället allt jag inte borde. Skriver blogg exempelvis. Läser sporten (undviker superettan). Pular med gammal skåpmat. Diskar trots att jag diskade igår.

Försöker på annat vis. Går och tar ett bad. Köper Marlboro trots jag slutat. Sätter på Dag Vag och kaffe, ett gammalt trick, bra musik och överdosering av kaffe. Försöker skissa på utställningen igen. Var rätt medicin tror jag. Det är bäst att blanda och det gäller det mesta här i livet.


Bilden. En helt meningslös sådan. Bygger mest på linjer. Linjer förändrar ingenting. Finns ingen story eller känslor i linjer. Alltså ett misslyckande i mina ögon. Knäppt vid Medborgarplatsen i Ståkkolm när vi skulle ta lunch under inspelningen av SA-filmen. En film som producenten vill ha premiär på till hösten. Jag är inte lika säker på det. Vi ska ha ett möte om saken på onsdag. Ett heldagsmöte. Tidig morgon till sen kväll.

T.