Nödvändiga samtal.

Först. Fick rapport från Paris. Utställningen går bra och den verkar vara välbesökt och lyckad. Hör och häpna. Svenska Kulturdepartimentet i Paris ärade oss med ett besök under vernissagen. Och de gillade vad de såg. Hörde jag. Det kanske är bra i långa loppet. Sådant kan man aldrig veta.

Ensamhet. Björn Runge skriver att han känner sig ensam i branschen. Menar att filmyrket är ett ensamslit. Och då inte fysiskt. Utan för att alla håller sig på sin kant, det finns inga samtal, inga kreativa diskussioner. Precis så känner jag inför fotobranschen. Vet att fotografyrket är ett ensamarbete. Det gillar jag. Men det finns ingen seriös debatt kring bild i Sverige. Det skrivs inte mycket om bild. Det skrivs om teknik. Nya kameramodeller och Photosnoppverktyg. Megapixlar och Rawformat. Men fan aldrig om bild. Jag vet att Fotografins Hus på Skeppsholmen försöker, de ska ha all elloge och full respekt, men det stannar ofta på en föreläsningsnivå. Jag menar enkelt uttryckt, samtala över en öl, på någon krog. Det ska jag göra på lördag. Snacka bild över över några bira på en krog.

Björn menar, att i Danmark samlar man ihop kollegor för samtal kring sin film, låter andra filmare komma med synpunkter innan den lanseras. Det borde vi lära av. Både filmare och fotografer. Fan vad kul det skulle vara att samlas en helg precis i slutfasen till en utställning. Dricka bira och diskutera projektet, öppet och konstruktivt, rakt och ärligt. Övertygad om att svensk fotografi skulle må bra av det.

När skiten är hängd, då är det ju inte så mycket att orda om, då är processen över. Då är man mitt i sitt tomrum. Brukar själv må ganska dåligt, och är fan inte mottaglig för kommentarer, de bara rinner av. Blir högst en axelryckning eller en mörk blick.

Vid slutfasen av mitt nuvarande arbete ska jag dra ihop till en riktigt fest. Bjuda in alla som vill komma, alla som har ett intresse av bild, alla som är intresserade att föra svensk fotografi vidare. Väggarna ska bågna i min arbetslokal. Torra strupar ska vätas. Ovänner ska bli vänner. Vänner ska bli ovänner.

-Masa oss ur soffan och inte banga ur..., som MV sjunger.


Bilden är från Agiteras vernissage på Galleri LaLoge i Paris. Knäppt av min kollega och vän Camilla Svensson.

T.

Ps. Vill göra ett tillägg. Bläddrade precis i nya numret av fototidskriften Kamera & Bild. Med glädje märker jag att de börjar så smått behandla ämnet bild. De är inte riktigt där än. Men det bådar gott inför framtiden. Sedan ser jag att ännu två av mina gamla adepter placerats sig bra i läsartävlingen. Grattis C och J. Det är bra för självkänslan. Både deras och min.

Ballongen.

Nittonhundrasextiotvå kom Widerbergs skrift -Visionen i Svensk Film. Där han bla kritiserar vår nationalsymbol, Ingmar Bergman, och menar att hans filmer inte har någon förankring i verkligheten. Året efter kom författarens egen debutfilm -Barnvagnen. Och Ingmar kunde sedan storsint berömma filmen. Sådant är vackert.

Läser just nu Björn Runges version av den svenska filmen -Konsekvenser. Utgiven av Filmkonst. Fick den av min vän B2. Som lite sommarläsning. En väldigt personlig och utlämnande text om branschen. Märker att vi delar många funderingar. Har träffat Björn som hastigast för något år sedan, vid en snabb plåtning, känner mig nyfiken på att samtala med honom. Då i lugn och ro på en krog en söndag.

Jag gillar när människor sticker ut hakan och kritiserar handen som föder dem. Det är inte många som vågar det. Det finns en alltför stor rädsla att ballongen ska punkteras. Tror det är bra om ballongen spricker lite då och då. Det måste in en verklighet i bubblan med ojämna mellanrum. Det vore nyttigt för många.

I nästa inlägg kommer jag att skriva mer ingående om Björn tankar. Och om mina reflektioner kring boken.

T.

Ps. Alla samtal om randig fotboll stannar inom familjen.

Svarta Ögon.

När jag upplever mig orättvist behandlad, då blir jag trotsig, som ett barn, och inte lätt att tas med. Vet om att det kanske inte är en speciellt vuxen egenskap. Vem fan vill vara vuxen. Inte jag i alla fall. Jag är jag. En liten pojke.

Jag sväljer inte tyst.

När jag gjorde min korta sk militärtjänstgöring. Då blev jag beordrad att gå dubbla vaktpass. Det var bara jag som skulle gå dubbelt. Ögonen blev svarta och själen trotsig.

-Glöm det, du kan gå själv, sa jag till löjtnanten.
-Uppför dig som en svensk soldat, svarade löjtnanten.
-Ska jag döda dig då, svarade jag med en skarpladdad k-pist i handen (det var inget jag tänkte på).
-Vad menar du, svarade löjtnanten lite förskräckt, och tog ett par steg bak.
-Att döda, det är väl det vi lär oss här, vi svenska soldater, svarade jag.

Händerna på ryggen och ansiktet i grusen.

Det var min korta karriär inom svensk militär. Det höll på att bli civilt åtal. Klarade mig med majorsförhör och skickad till vapenfri tjänst. Allt gick inte smärtfritt där heller. Men är en helt annan historia.

Behandla mig aldrig orättvist. Det spelar ingen roll vad det gäller. Jag reagerar alltid likadant. Med trots och svarta ögon. Pubertalt. Kanske det.

Bilderna. Fröjdenborgs dagcentral. Jag kan ibland reagera likadant om jag tycker andra blir behandlade orättvist. Framför allt de jag sympatiserar med. Och om makten tar sig för stora befogenheter. Ett exempel är när min kommun la fram ett förslag om nedskärning, skära ner för redan utsatta grupper, våra äldre, de som en gång fixat så jag ex kunnat gå i skolan. Sådant får mina ögon att bli svarta. Framförallt om det är socialdemokrater eller andra vänstergrupper som sparkar på de redan svaga, de partier som säger sig vurma för de nämnda, då blir jag trotsig. Är det högerfolk som gör detsamma, det är inte lika farligt, för de står för att de är egoistiska as. Det handlar om trovärdighet och att stå för sin sak.



Bilderna är från min protestutställning (bilder som ett stridsrop). Bilder från den nedläggningshotade dagcentralen. Dagcentralen finns kvar än i dag.

T.

Skärpning.

En stolt man. Jag blir glad när det går bra för mina gamla adepter. I senaste numret av fototidskriften K&B vann S läsartävlingen, enligt domaren, glasklart, när ett plus ett blir tre. Och J hamnade under hedersomnämnande, domaren sa precis som jag brukar säga. Mer svärta. Mörkare. Feta på med femman. Du ska kunna dyka ner i svärtan. Så djup ska den vara.

Jag förstår absolut att S bilder vann. De har det som andra saknar. En berättelse. Där har vi något väsentligt om svensk fotografi, berättelsen, jag saknar bilder som har något att berätta. Och inte bilder som inte bara är fina eller häftiga. Det räcker inte. Fotografen måste vilja säga något med sin skit. Det är viktigt. Spelar ingen roll vad man berättar, bara man berättar, det är vad svensk fotografi saknar idag.

Skärpning.

T.

Fornstora Dagar.

Sitter och skissar till ett dvd omslag. Min vän B2 har gjort ett personporträtt, en fin liten film, som jag fotade till. Nu ska filmen lanseras och omslaget ska gå till tryck. Och just idag beter sig min mejl märkligt. Får inte iväg skiten. Sveriges Nationaldag. Det är det idag. Varför det. Röd dag. Borde kanske vara blå.


Bilden. Söderstadion. När Alexander Farnerud gör det som ska bli årets mål. Två ett mot Bajen. Fornstora dagar...

T.

Fuck You Anonymous.

Tänkte först skriva om landskampen i Köpenhamn. Den som en del anser urartade. Men andra gör det redan. Skriver. Alla har expertutlåtande. Precis som vanligt. Därför lämnar jag över analyserna till de som anser sig veta bäst.

Och skrivande om randig fotboll blir det inte ens tal om.

Surfar istället runt på lite bloggar. Oftast är det formell och ganska ointressant läsning. Är mer intresserad av privata dagböcker. Känslor. Det slår mig hur otrevliga människor kan vara mot varandra. När de är anonyma. När de inte behöver visa ansiktet. Var kommer alla fega människor ifrån. Vad är man rädd för. Varför vågar man inte stå upp för sin sak.

Var inne på en vänsterblogg med en tydlig antirasistiskt klang. Jag är inte vänsterpartist. Är inte medlem i något parti alls. Tror inte på partipolitik. Men sympatiserar en hel del med vänsterns tankegångar. Dock inte i allt. Nu till saken, den där vänsterbloggaren försöker föra en hyfsat nyanserad debatt, men kommentarerna, ofta anonyma, är riktiga lågmärken, personangrepp och totalt illrelevanta i sammanhanget. Det gjorde mig illa berörd. Nedstämd. Ledsen. Vet i fan om jag fortsätter hänga med. Funderar på att lägga ner. Internet börjar bli de skygga småkrypens forum.

En uppmaning. Bojkotta anonyma bloggkommentarer nu. Personligen har jag ännu inte blivit drabbad. Är väl bara en tidsfråga. Kort sagt. Fuck You Anonymous.


Rätt svar i tävlingen är Landskrona, Rönnebergsgatan på Öster, tagen någon gång mellan 2000 och 2001. Två pojkar leker pang pang. Precis som jag själv gjort många gånger. Och garanterat flera med mig. Alltså en av två pojkar som leker. Inget mer med det. Magnus f, du blir vinnare, eftersom man bara har en chans på sig, sorry Fredrik. Bättre lycka nästa gång. Magnus f, delge mig din postadress så ligger boken i lådan inom kort. Grattis.

Kommer ni ihåg Tri-X och D76. Det ska jag ägna mig åt i eftermiddag. Gillar det lugnet, soppa, printa, låta tiden passera. Helt utan en tanke på leverans. Jag sätter min egen deadline. Bestämmer min egen story. Då är livet helt underbart.

T.

Snabbt. Enkelt. Pang på.

Ibland får jag frågorna. -Hur jag gör. -Hur jag orkar arbeta i motvind. Vet egentligen inte om jag gör det. Orkar. Känner mig just nu trött. Utarbetad. Kroppen är som en gammal mans. Behöver dra mig tillbaka, lyssna inåt, gå igenom vintern och vårens kontaktkartor i lugn och ro. Kanske helt anonym på någon krog. Stänga av mobilen. Vårda mig själv. Bara vara. I en stad som inte är min. I ett land jag ofta återvänder till.

Annars är det oftast på ren vilja jag arbetar. På ren trots. Har inte ro att vänta på redaktörer, kulturproducenter eller andra finansiärers medgivande. Ska jag vänta på det, då hinner jag tappa sugen för länge sedan, måste arbeta och leva här och nu. Som en liten pojke på sommarlov, då tid och rum inte existerar, med blick endast för fotbollsplanens gröna gräs. Från tidig morgon till sen kväll. Dag ut och dag in. Om och om igen. Som små fötter som trummar mot gräset i ärvda skor, med dubbar, likadana som cruyff en gång bar.

Det är sökandet efter alternativet som driver mig. Vet i fan om jag någonsin hittar det. Men jag söker. Möjligen är det sökande i sig som är alternativet. Jag vet inte. Det är inte mycket jag vet just nu. Jag har alltid sökt. Det vet jag i alla fall säkert.

Tror det är viktigt att bara göra det. Att inte klabba. Fundera. Vända och vrida. Tillåta mig att gå i gång, gå igång på den där spontana känslan, den som kommer över mig utan förvarning. Och bara se var jag hamnar. Utan att stanna upp. Det har funkat hittills. Stundtals riktigt bra.

Märker att det blir bäst när jag bara kör på. De bästa bilder jag tagit, de är tagna så, helt utan reflektion. Reflekterar gör jag långt efteråt. Möjligen över kontaktkartorna. Men aldrig innan jag kör igång, eller under plåtningen, då finns det inget utrymme för det. Då gäller det att vara på helspänn. Som en osäkrad glock.

Snabbt. Enkelt. Pang på. Då funkar det bäst för mig.


Bilden. Kan vara jag. Är inte jag. Någon som kan gissa var den är tagen. Ni som redan vet, ni som exempelvis sett den utställd, ni får inte vara med och tävla. Fusk undanbedes. Första rätta svar vinner ett exemplar av boken -En Blues från Landskrona. En bok med mina bilder och Jonas Berghs texter. En bra bok faktiskt. Tävlingsidén är stulen från MB.

T.