THOMAS H JOHNSSON

Vad.

2012-01-22T21:28:00.007+01:00

Det är inte snö som faller här i januari. Jag förundras istället över all uppståndelse kring Håkans avgång. Utan vidare kommentarer låter jag William S. Burroughs konkretisera läget mer anmärkningsvärt.

"Det är konstnärerna som förändrar samhället. Inte politikerna."

Bilden kördes som ett uppslag i HD´s kulturdel efter förra valet.

T.

Vidare.

2011-12-28T20:57:00.001+01:00

Snart nytt år igen. I övermorgon smäller det. Redan idag kan jag klargöra att jag fimpar en tradition. Det blir inte någon årslista här på bloggen. Dels är jag med (censurerad) i tidningen Journalistens årsenkät, och dels är jag ombedd att tycka till lite om årets bästa fotoböcker på omfotoboken.com, det skulle mest kännas som en upprepning med ytterligare en lista, vem vill göra en lista när alla andra gör det. Förresten tänker jag spara mina funderingar till en krönika som snart ska köras i en nystartad kulturtidskrift. Gott nytt.

T.

If Dogs Run Free.

2011-12-16T15:01:00.014+01:00

I går var det lussebulle och glögg som en alternativ vernissage på min utställning. Lågmält och finstämt. Jag tänkte att du skulle komma, du kom inte, och jag undrade lite, det var innan jag fick veta. Nu sitter jag här i bunkern och tänker på dig och att vi måste ses igen.

If dogs run free. Why not we.

T.

Älskade Hundar II.

2011-12-05T19:28:00.009+01:00

Idag hängde jag och Peter min utställning på Scandinavian Photos nya galleri på Östra Förstadsgatan 44 i Malmö. Fjorton av mina tusen hundbilder hänger nu på vita väggar och alla är till salu. Självklart signerade och i en limiterad upplaga, stora printar, sextio gånger nittio centimeter, vackert inramade av Tony och Martin på Breadfields ramverkstad. Läs mer om utställningen Här. Eller läs här:

Jag tycker om hundar. Men egentligen vet jag inte mycket om hundar - kanske är det därför jag fotograferar dem. Det finns så många människor som traskar runt i naturen och fotograferar fåglar. Då kan jag traska runt i städerna och fotografera hundar - det är ju i städerna jag lever. Därför blir det här lika mycket en berättelse om mig som person som en berättelse om hundarna jag träffat.

Den här bilden. Härom veckan i Rörsjöparken i Malmö.

T.

Ps. Stort tack till Anders ifrån Halmstad för praktisk hängningshjälp och ett lika stort tack till Ralph för finurligt hängningstips. Ds.

En Julhälsning.

2011-11-28T13:07:00.012+01:00

Nu lackar det mot jul och jag skickar en hälsning ifrån Budapest. Bilden är tagen i tunnelbanan på pestsidan - sidan jag tycker bäst om. Printen finns i en signerad och limiterad upplaga om sju i storlek 28 cm x 18 cm. Pris 3000 kronor. Levereras inramad med syrafri passpartout och med en totalstorlek på 40 cm x 50 cm.

När andra världskriget bröt ut ockuperade tyskarna Budapest. I slutet av kriget bombades staden hårt av brittiska och amerikanska styrkor. Nazistockupationen var en skräckhistoria som de flesta ungrare aldrig någonsin glömmer. Efter krigsslutet kom Sovjet att ta över makten i landet. Motståndet mot Sovjet var starkt och man beslöt att genomföra en fredlig demonstration för att visa sitt missnöje. Det ledde till revolution, den ungerska revolutionen, kommunistregimen kollapsade men fick till slut hjälp av den sovjetiska armén som slog ner motståndarna. Motståndet lade sig aldrig helt. När Sovjet började rämna var Ungern en av de första av öststaterna att bli ett öppnare land. Vare sig stad eller medborgare i Budapest har glömt.

Snart ska mina hundbilder på väggen. Återkommer med detaljerna.

Ge blommor till någon. Ge en vacker print till någon du tycker om.

T.

Velvian.

2011-10-06T18:22:00.007+02:00

Som det kan gå. Här är en liten berättelse om ett oväntat samarbete. För några år sedan läste jag en artikel om en viss A Bergström och hans experimenterande med utgången film, i samma veva höll jag på att röja i bunkern, och skulle precis kasta alla gamla rullar i sopen när jag kom på bättre tankar och skickade skiten till den där A Bergström. Det blev en låda med nästan tre kilo film och A Bergström blev glad. En eftermiddag i förra veckan fick jag ett mail om ett samarbete, A Bergström hade precis framkallat en av mina gamla Velvia, han hade varit ute och knipsat i höstljuset, och det hade jag med, för många år sedan nu. Velvian blev dubbelexponerad och A Bergström och jag hade inlett samarbete utan att någon av oss visste om det. Livet kan ibland vara mer spännande än man först kan tro.

Idag lyssnar jag på Olle och apan och färdigställer ett uppdrag i färg.

T.

Lilla Sparven.

2011-10-04T14:29:00.008+02:00

Ibland blir man överraskad av sin egen förvirring. Min vita utställning kom precis tillbaka och står här i bunkern i sina lådor och bara väntar på att hängas, det är ganska dumt att utställningar bara står och samlar damm, jag packade upp min macbook och skulle precis börja arbeta när mobilen ringde. En gallerist från Söderhamn i andra luren meddelade rakt och utan någon som helst form av bomull; -Du har en utställning inbokad här på lördag. Har du glömt det ...

Det var helt enkelt bara att packa lådorna och skicka iväg bilderna igen. Har jag lovat är det bara att köra och sen är det inte mer med det. Jag är inte den som drar mig ur bara för att mina tankar finns någon annanstans.

Den sista tiden har jag haft alltför mycket åt olika håll och Lasse Åberg formulerar den kreativa förvirringen så jävla bra. En liten fabel som en tröst.

En gnistrande kall vinterdag kommer en man cyklande längs en väg, då får han se en liten sparv som sitter och fryser vid vägkanten. Eftersom det är en godhjärtad man så tar han varligt den lilla sparven i sina händer för att värma den. Då får han syn på en rykande färsk hästspillning lite längre fram på vägen och eftersom det är en bildad man vet han att sparvar käkar hästlort (som den naturintresserade läsaren säkert vet är det vi i dagligt tal kallar gråspav egentligen en pilfink. Sparvarna decimerades raskt när kusarna försvann). I alla fall, mannen bäddar varligt ner sparven i den varma hästspillningen och cyklar nöjt därifrån med vetskapen om att han varit en god och kärleksfull människa. Vår lilla sparv trivs och börjar picka lite i käket och mår så bra att så han häver upp ett förtjust litet kvitter. I detsamma kommer en hungrig räv fram ur skogsbrynet, hör kvittret, smyger fram och vips ... så har han slukat vår lilla sparv.

Vad har nu detta med kreativitetskris att göra?

Jo av denna lilla fabel kan vi lära oss tre grundläggande sanningar;

1. Den som får ner dig i skiten behöver nödvändigtvis inte vara elak.

2. Den som drar upp dig ur skiten är inte alltid snäll.

3. Om du är i skiten så sjung inte.

Annars kan jag citera författaren Witold Gombrobrowicz. Den seriösa litteraturens uppgift är inte att göra livet lättare - utan att göra det svårare. Där börjar vi närma oss något.

T.

Sanning eller Konsekvens.

2011-09-25T20:49:00.001+02:00

Det östskötska höstlandskapet virvlar förbi utanför och jag funderar lite över den omtalade norrmannen och hans nyskapande naturfotografi. Jo visst, det är inte snyggt att knycka av sina kollegor, det är inte heller speciellt vackert att skapa dogmer och sen arbeta efter motsatsen. Trots det måste jag säga att hela historien är ganska komisk. Då menar jag drevet av anhängare som känner sig bedragna och svikna och hotar med lynchning. Ja, ja, säger man att man lyckats fånga ett vilt lodjur på bild, då bör det väl vara så, men nog om det ett tag: Tänker och jämför lite med det många kallar journalistik. Hur många artiklar läser vi inte dagligen med sakfel och påhittade citat. Journalisten fantiserar helt enkelt som en romanförfattare - för att färga eller fylla ut - eller kanske till och med för att styra innehållet mot sitt eget syfte. Ingen reagerar. Ingen bryr sig. Nu är de allra flesta skribenter, precis som de flesta naturfotografer, duktiga och trovärdiga yrkesmänniskor. Bortsett då från den lilla klick som hellre speglar sig i en titel än i ett gediget och hängivet yrkeskunnande. Jag har själv blivit intervjuad åtskilliga gånger genom åren, både av tidningar och tv, och måste säga att jag oftast blivit imponerad av den kompetens många journalister besitter. Det finns en relativt ung tjej på gratistidningen City som alltid gör ett bra och professionellt arbete. Ett annat lysande exempel är en frilansare som skriver till olika fotomagasin och kultursidor i dagspress. Deras höga klass bottnar sig såklart i att de är pålästa och vågar ta sig själv på allvar - att de är genuint intresserade av det de gör och skriver om. Det handlar naturligtvis i slutändan om trovärdighet. Brister man där får man som journalist precis som naturfotograf också ta konsekvenserna. Det är således alltså inte bara inom naturfotografin man klipper och klistrar och hittar på. Skymningen har blivit natt och tåget rullar in på centralen och lodjur och mårdhundar blir till taxar och pitbulls.

T.

Havet Ligger Blankt.

2011-09-19T20:35:00.002+02:00

Havet ligger här och jag kommer hem igen. Det är sol och det är varmt och veckan driver snabbt iväg och en vända till Ståkkolm och hösten och möte och sen ner igen och några dagar vid vätterns högra strand. Jag går här nu och Köpenhamn ligger på andra sidan och min längtan växer när skymningen kommer och när solen långsamt blir större där. Det finns städer som får mig att flyga högt över molnen, och då kan jag titta ner och se hur litet allting blir, och där kan jag minnas hur stort allt litet egentligen är. Stegen känns lättare när skorna blir tyngre och gatorna skiftar i guld och havet ligger blankt och det är då det är där jag bor.

T.

Mellan Träden.

2011-09-05T17:00:00.009+02:00

Det var i lördags eftermiddag. Solen sken och letade sig igenom trädens ännu gröna blad. Jag och blandrasen gick längs grusgången i parken med Samuelsons konsthall, jag några steg före och blandrasen lufsande efter, en bit bort skymtade en folksamling och bilder var uppspända på en lång tråd mellan träden. Krångligare behöver det inte vara. Det var med en viss värme jag mindes hur Andreas, Björn, Camilla och jag för en fem sex år sedan började i Rörsjöparken i Malmö, det som Anne och Emanuel senare tog vidare under parollen Parkfoto. Nu hörde jag att något liknande är på gång på Sergels torg i Ståkkolm. Det är bra. Med en bok i backfickan och en annan bok i mina tankar traskade jag vidare ner mot havet och lät den låga solen blända mig ett tag. Idag är det en regnig måndag och jag soppar film trots att det inte är söndag. Negativ ska skannas och delar av mina hundbilder ska ställas ut i Malmö. Först ska Hedström hänga sitt där.

T.

Idag.

2011-08-30T15:45:00.033+02:00

Solen väntar och vi går mot september och jag summerar:

Älskar du livet så älskar det dig.

Bildspelen på tågen gick bra. Nu när digitala innovationer gjort det möjligt att enkelt visa bilder i oväntade miljöer vore det underligt om inte konsten skulle kunna vara en del av tiden - komplettera nytänk med gamla traditioner. Kanske tar jag det vidare och hittar på något liknande i vinter eller vår. Vi får se. Jag har en del idéer som väntar på att genomföras.

Filmen vi arbetar med börjar ta form och ligger på klippbordet. Det är mycket budskap som måste fram och det riskerar att bli akademisk prosa, det är farligt, där måste vi vara varliga och våga tro på poesi och styrkan i det emotionella språket. Känslor biter alltid hårdast och hänger sig fast så mycket längre.

"Bo kunde göra filmer om klasskamp som också hade en poesi och en lyster. Ett liv. Särskilt "Ådalen 31". Det är en vacker upplevelse som blandar in det första samlaget och ett möte med impressionistiska konstnärer, men ändå slutar berättelsen med att fem dör."

Mårten Blomkvists biografi om Bo Widerberg finns ute i bokhandeln idag. Det är lätt att tro att det är en av raden biografier om vår största filmskapare, nej nej, det är den första någonsin. Att Bo gick bort den första maj (1997) känns inte helt som en slump. I min värld blir det som att till slut kunna falla på plats.

Ord och bilder tätt ihop. Mitt och Jonas första egentliga samarbete, boken -En Blues från Landskrona, börjar med dedikeringen -Till Bo. Det var det finaste vi kunde göra då och jag tycker fortfarande att det var vackert. Nu arbetar vi tillsammans igen. Ord och bild igen men ingenting som har med bluesböckerna att göra - det här blir något helt annat. Patrik Svensson skrev i Sydsvenskan "... om alla småstäder haft författare som Bergh och fotografer som Johnsson hade de nog mått bättre." Ungefär så är ingången till vårt nya samarbete. Vi lyfter blicken och hyllar livet självt genom en personlig vandring genom historien och in i framtiden. Det handlar inte om politik. Absolut inte om partipolik. Konsten ställer sig över all politik.

Jag trodde länge det var politik när jag för en massa år sedan gjorde utställningen om den nedläggningshotade Fröjdenborgs dagcentral. Bilderna blev ett inlägg i debatten och tidskriften FOTO körde det som reportage, SVT hängde på och jag slant på tungan och råkade säga kuk i teve, och dagcentralen fick efter alla turer vara kvar. Inte för att jag tror att bilderna var direkt avgörande men de förde den lilla människans talan. Nu när jag tittar på materialet igen är det tydligt att jag skulle fotograferat annorlunda idag men ändå kanske inte helt olikt. Det är fortfarande den lilla människan i centrum och ser man på bilden ovan har den väldigt lite med politik att göra.

T.

Kolla Kolla.

2011-08-28T18:50:00.014+02:00

Det debatteras om Cannabis i Schweden. Jag är inte för, jag är inte emot, jag bryr mig inte nämnvärt. Det är mest det där med förbud i största allmänhet jag har svårt att ställa mig bakom. Om nu Cannabis för medicinskt bruk kan få cancerpatienter att må lite bättre i väntan på att dö är det väl inget direkt att tveka om. Annars blir det lätt som att undanhålla smärtstillande vid en bilolycka. Förbudsivern har en tendens att bli religion och alla fastslagna dogmer måste kunna läggas åt sidan för människans bästa.

Det slår mig hur många cannabisanvändare gör den gröna växten till en gud. Hur man verkar tillbe en planta, ärligt talat, lite pinsamt är det väl med vuxna människor som går omkring med växtblad i grafik på tröjan eller i fusksilver runt halsen, ungefär som marknadströjor med texten; öl byggde denna vackra kropp. Att göra låtar om röken ska vi inte ens prata om - lika hög poesi som när Eddie Meduza sjöng om mera brännvin, men utan Meduzas träffsäkra humor. Självklart får man göra vilka låtar man vill, det är inte jag den som ska avgöra, det är mer det att det låter en smula pubertalt i mina öron, och visst, jag ska villigt erkänna att jag tyckte att omslaget till Peter Tosh skiva -Legalize It var grymt, men jag var sexton. Numera är det helt andra uttryck som får igång mig. Helt andra frågeställningar som känns mycket mer angelägna.

Som jag ser det skulle debatten må bra av att lyftas högre. En enda fråga kan formulera saken: Vad är det i vår samhällsstruktur som gör att människor känner ett behov av att berusa (döva) sig? Om det så är av cannabinoider eller av alkohol är helt oväsentligt. Missförstå mig inte. Jag har personligen inget emot berusning i sak - det är bara det att det är där jag anser debatten bör läggas. Kanske kan vi då för en gång skull nå lite djupare.

T.

Essensen.

2011-08-27T14:17:00.024+02:00

Att inte krångla till det. Igår var jag hemma hos en kille som fotograferar sina vänner i en förort till Ståkkolm - ett gäng yngre människor som tillsynes redan från början är körda av samhället. Tanken är att det senare ska bli en bok och utställning och han ville ha feedback och mina synpunkter på sitt material. Det är livet som är trovärdigheten, att leva med de människor man fotograferar, man fotograferar sig själv, det går inte att nå kärnan som exempelvis anställd på någon tidning och komma några dagar (timmar) och fotografera. Möjligen kan man få till klichéer som fungerar bra på ett par uppslag. Men du kan aldrig nå djupet och komma innanför på riktigt.

Visserligen utesluter inte det ena det andra. Allt jag försöker säga att det finns några fotografer som förstår värdet i långa djuplodande arbeten. Fotografer som ser värdet i att fotografera sin närmiljö, sina vänner, och resultatet kan bli starka tidsdokument som kan hjälpa oss att förstå och få en inblick i andra världar. Många fotografer krånglar till det och försöker hitta ämnen som ligger långt bort. Ibland till och med långt bort från sig själva och ibland långt bort rent geografiskt. Med detta säger jag inte vad man bör fotografera och vad man inte bör fotografera. Allt jag säger är att inte krångla till det. Se och känn. Berättelsen finns ofta precis där.

När jag gjorde Bluesboken. Den svarta. Det var inget annat än bilder på människor jag mötte och levde med (på ett eller annat vis) under en tioårsperiod. Jag hade ingen tanke på att det skulle bli en bok, jag bara fotograferade människor i min närhet, att det senare blev en bok känns så här i efterhand självklart, en slags dagbok som en redovisning av en tid av mitt liv som också berättar så mycket mer om livet och tiden då. Någon skrev och satt fingret på bokens själva essens -Bilderna berättar inte bara om en person framför kameran, utan även om en person bakom kameran. Exakt den meningen formulerar vad det kan handla om. Det är subjektiviteten som är styrkan. Balansen mellan personligt och privat som i sina bästa stunder kan bli till ett allmängiltigt tillstånd.

T.

Ett Citat.

2011-08-17T09:43:00.003+02:00

Robert Mapplethorpe skriver i ett brev till Patti Smith och försöker förklara. Sätta ord på hur han älskar ingen och alla, hur han hatar sex, älskar sex, hur allt är en lögn, både livet och sanningen självt. Men inte när han skapar. Det är då allt kommer samman.

"Jag står naken när jag tecknar. Gud håller min hand och vi sjunger tillsammans."

/Robert Mapplethorpe

På fredag börjar bildspelen köras på Pågatågen. Titta upp då.

T.

En Sekund i Sverige Någonstans.

2011-08-10T21:22:00.006+02:00

"Som älven om våren tiden forsar fram. Små, stora ögonblick blandas med varann. Sällan, mycket sällan, blir livet som ni tänkt. Och aldrig kan du ana när din sorg mot lyckan vänts."

Jag arbetar på min bok om landet där jag lever. Lite här och lite där och lite då och lite nu. Det är svårt, tiden finns inte alltid här, svårt att få till när brödet måste in på köksbordet varje dag, ett bord jag inte ens har. Jag klagar inte. Mina uppdrag är tillfredsställande och jag lever oftast ett stimulerande liv. Det är bara det att boken borde varit färdig nu till hösten. Idag står det klart att det inte blir så, en ny deadline måste sättas upp, det är ingen bra känsla, allt måste flyttas fram minst ett år. Det är så mycket jag vill berätta. Det är så mycket som måste berättas. För mig är det en ren lyx att kunna sitta ner och arbeta fokuserat en längre tid, som i våras i Paris, i den lilla vindsvåningen i Marais fick jag mycket gjort och ett skelett växte långsamt fram. Något att ta på och arbeta vidare utifrån. Tillbaka i Sverige var det föredrag, en uppdragsutställning, filminspelning, en välgörenhetsutställning, några större mer kreativa uppdrag, ett par magasinjobb och ett bildspel till pendeltågen som upptog min uppmärksamhet och boken fick ligga på hyllan ett tag. Min enkla plan blir således att i höst försöka låna en stuga någonstans. Var och av vem vet jag inte än. Mina krav är små, ett litet enslig hus, men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt, när man sitter under stjärnorna kan höra festens skratt, som Gerhard formulerade det i början av åttiotalet. Precis så.

Det finns människor som säger att det måste få ta sin tid. Helt riktigt, tiden är ofta den begränsande faktorn, men det jag behöver är att kunna avsätta tid. I slutändan handlar det som med allting annat - om pengar. Det behövs en slant på fickan för att kunna gömma sig en stund och bara arbeta fokuserat med böcker och utställningar. Jag vet att min situation inte är unik och att vi är många som försöker balansera. Ibland funderar jag på alternativa inkomstkällor, kanske inte alltid helt moraliska, eller för den skull lagliga, tänker på ikearånet som finansierade en (ö)känd film. Nä. Allt jag försöker säga är att ett stipendium skulle ge mig den arbetsro jag såväl behöver och därmed vända på steken och låta boken få ta all min uppmärksamhet. Så måste det få bli.

"Det här är ingen popsång, nej ingen popsång alls. Det här är en sekund i Sverige, det är allt. Det här är ingen popsång, ändå ger jag hals. Det här en sekund i Sverige någonstans."

T.

Workshop i Motala.

2011-08-05T21:00:00.017+02:00

Jag höll en workshop i Motala. Tidigt i våras tror jag att var. Vad jag minns var jag precis tillbaka ifrån Paris och solen sken vacker över det lilla huset vid vattnet nedanför Heidenstam gamla kåk. Nu är det tid i Motala igen, sista helgen i september, fredagen den 23:e till söndagen den 25:e för att vara exakt. Workshopen har varit fullsatt länge men jag fick precis höra av arrangören att det blivit avhopp. Bland annat på grund av oväntat faderskap. Och jag har ingen direkt lust att ställa in för den sakens skull. Har jag bestämt mig så har jag bestämt mig.

Läs mer om förra workshopen här

Och här

Kort sagt och utan knyssel: Vill du gå en inspirerande workshop i subjektiv dokumentärfoto anmäl dig omgående till arrangören Mikael Stålsäter på e-post: mikaelstalsater@hotmail.com

(Foto: Mikael Stålsäter)

Bilden är från en nattlig bildgenomgång i det lilla huset vid vattnet.

T.

Det Är Jag Värd.

2011-08-02T21:39:00.002+02:00

Det är sommar i augusti. Solen skiner och värmer och människor badar och skrattar. Min sommar kommer i hösten, hösten har alltid varit min tid, när färgerna blir varmare och längtan starkare. Nu i september börjar en annan slags vår.

Mitt bildspel till tågen är klart och levererat. En variant till tågen och en längre variant till storbildsmonitorerna på festivalen. Det är helt klart spännande att visa bild på oväntade ställen, ta ut konsten och låta den möta en ny publik, men man måste vara varlig och försiktig så det inte blir tivoli av det. En del fotoarrangemang har en tendens att bli just det. Tivoli. Läser om Rosenkvists porträttbilder och hennes debatterade arvode. Opersonliga bilder blir alltid dyrare, de tär på själen och är direkt dödande, därför kostar de också mer. Inget märkligt alls. Rosenkvist är värd varenda penny. Själv har jag numera turen att arbeta åt människor som både begriper sig på bild och tillåter mig att leka och utmana min fantasi. Dessutom har de vett att betala utan prut. Det gläder mig djupt.

Solen går ner bakom husen och jag tar mig ut en sväng. Tänker sätta mig vid ett bord någonstans och låta mig bli serverad lite fint käk och kanske en eller två Becks på flaska. Det är jag värd i en ljummen sommarkväll i augusti.

T.

Bildspel På Tåg.

2011-07-25T14:58:00.010+02:00

Nattåg mot Jämtland och hyrbil genom norrlands inland. Gårdar med hästar och fria getter i skogen och ensamma nätter i kala hotellrum. Nu Skåne igen och bildspel på tågens monitorer i samarbete med Skånetrafiken och Malmöfestivalen. Bildspelen kommer att rulla på tågen och perrongerna under hela festivalveckan och ett längre bildspel av varje fotograf kommer även att visas på festivalens storbildsmonitorer - samma monitorer de kör ut artisterna på. Det blir mycket bild i Skåne under sensommaren.

Jag ska gå rakt på sak. Det är spännande att visa bilder i allmänna och oväntade miljöer. Ta ut bilden i det offentliga rummet och låta den komma till människor som kanske aldrig annars besöker gallerier och institutioner.

Det var i vintras jag kom på idén. Jag satt på Öresundståget på väg från Köpenhamn och bytte till Pågatåg vid Malmö central, det var första gången jag åkte med de nya pågatågen, och jag satt och halvslumrade i sätet och slötittade på tevefyranyheterna som loopades på monitorerna. Då slog det mig en tanke jag haft flera år tidigare i metrotågen i Berlin - att på de där monitorerna borde man kunna visa bilder. Nu när möjligheten plötsligt dök upp på hemmaplan var det bara ta det vidare och göra slag i saken. På den vägen är det.

För mig är det viktigt att ta ut konsten och göra den mer tillgänglig. Liksom knuffa på reklamen lite, försöka balansera upp det, människor är värda det, som det är nu tar ju reklamen nästan all plats. Många människor sätter någon timme dagligen på pendling till och från sitt arbete och då kan man väl passa på att bjuda på något mer djuplodande. Det tycker jag i alla fall.

Tåg är en ypperlig plats för bildvisning. Människor bara sitter och väntar på att komma fram, man blir lite mer mottaglig då, det är oftast inget annat som drar och man har tid till sig själv. Egentligen är det underligt att man inte använder tåget mer i samband med fler kulturyttringar. Tänk bara att få höra en poet läsa sin lyrik i högtalarna på exempelvis Stockholmståget. Helt underbart.

Klicka på flyern. Malmöfestivalen är en årlig festival i centrala Malmö. Malmöfestivalen äger rum i mitten av augusti och är Nordens största stadsfestival med ca 1,4 miljoner besök under åtta dagar. I år går den av stapeln den 19 - 26 augusti. Var där då.

T.

Unikt Exemplar.

2011-07-04T01:40:00.008+02:00

Bilden säljes i endast ett exemplar. Printen är naturligtvis signerad.

Format: 60 cm x 90 cm. Pris: 15 000 Kronor (levereras inramad).

T.

Rapport Från Ett Mörkrum.

2011-07-02T14:23:00.010+02:00

Det var väl ett par veckor sedan jag skrev sist. Jag lever och lever vidare ett tag till, och det är mycket fotograferande, dag som natt, nästan, och där i mellan en sväng till Budapest, en stad jag kom att tycka om som en blandning av Paris och Berlin. I höst blir det en liten budapestutställning på några festivalväggar någonstans. Jag gör uppdrag som jag skulle kunnat göra gratis, inte för att jag någonsin skulle göra det, men mina uppdragsgivare ger mig fria händer. -Gör som du vill och brukar. Så som i böckerna. Alltså promenerar jag och omkring på gatorna och knipsar mina bilder. Det är visserligen inte knipsandet i sig jag går igång på. Det är mer hur jag gör det - det är alla människor jag möter som ger mig bilderna. Människor som bjuder in mig i sina hem och berättar sina historier och låter sig fotograferas i mer eller mindre privata sammanhang. Det är väl det som kallas fotografi. Det är i alla fall så jag ser på det idag.

Härom veckan var jag på byrån och personligen levererade delar av materialet. Gatubilder i färg som printar. AD´n, en man i sextioårsåldern med fyrtio år i branschen tittade länge på bilderna, tog långsamt av sig sina glasögon, kikade upp och sa nästan muttrande: -Detta är ju konst. Detta borde vi göra en utställning och bok av. Jag ska ta upp det med kunden på måndag. Så är det. Det lönar sig att vara envis och vägra låta sig anpassas. Eller som min polare P uttryckte det där han satt på bänken i skuggan under trädet med den lila påsen mellan sina ben: -Vuxen är bara en synonym för anpassad. Där fick han till det. Kan jag tycka.

Bilderna nedan är till salu. Alla i en signerad och numrerad upplaga om nio exemplar per print. De levereras på Silver Rag* i storlek 30 cm x 40 cm. Pris 3 500 kronor styck eller 9 000 kronor för alla tre som i ett paket. Bara skicka ett mig ett mail så löser det sig.

Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid ... det spelades bättre boll på gräsplanen hemma vid.

T.

* Silver Rag är ett av marknadens bästa fotopapper. Färgomfånget är mycket stort (bättre än vanliga kemiska fotopapper), svärtan är mycket djup med god detaljrikedom i de djupaste skuggpartierna. Hållbarheten är mer än dubbelt så lång som vanliga färgfotografier. Silver Rag är helt fritt från optiska vitmedel och gulnar därför inte med tiden. Silver Rag är skapat för fotografer som ställer högsta krav på bilderna och pappret har samma ytstruktur som de klassiska mörkrumsprintarna med fiberbas.

Kärlek och Revolt.

2011-05-27T12:34:00.024+02:00

Nu borde jag varit ute och fotograferat uppdrag men det regnar och jag lyssnar på Svenska Akademien. Bilden i klippet är ett montage av bilderna jag grejade i en snabbt riggad studio i ett gammalt grått parkeringsgarage under ståkkolm någonstans. Det var inte så det var tänkt. Men bilderna skulle tas och skivan skulle ut och det var inte mer med det. Samma skiva som senare hamnade på någon lista eller liknande som 00-talets bästa svenska reggaeskiva. Det har jag hört.

"Jag slår upp tidningen och förvånas över min oförmåga att förstå dom som skriver. Jag läser ledarskribenter som liknar nationalekonomer med meteorologer, och undrar är våra möjligheter att påverka vår skapelse lika små som dom att påverka vädret, skapat av nåt annat. Jag läser debattartiklar av moralens självutnämnda väktare och undrar vad det är för fel på mej som inte känner mej otrygg och aggresiv, borde jag det. Borde jag. Kan det vara otrygga och aggresiva människor som försöker bota kärleksbrist med fördömanden. Jag hör teorier om den fria individens rättigheter, om egendomsrätt och den blinda rättvisan, och jag undrar om jag nån gång har träffat denna rationella, förnuftiga och könlösa individ. Jag skulle vilja prata med henne eller honom, och prata om saker som kärlek, ansvar och omtanke, och vänskap. Kan det va ensamma människor som betonar den ensamma människans rätt till distans."

Som ristat i guld.

T.

Mycket Foto.

2011-05-18T23:31:00.023+02:00

Jag har varit borta. Långt bort ifrån det digitala ett tag. Borta.

Varför är det där med etiketter viktigt. Jag fick ett mail om en intervju från någon fotostudent i det stora landet i väst, Amerika, han kallade mig fotojournalist, kanske har han rätt, jag vet inte, själv anser jag att mina bilder är mer subjektiva än objektiva. En annan tyckare menade att jag fotograferar dokumentärt. Gör jag det. Kanske. Kanske inte. Jag bara fotograferar, knipsar, det räcker ganska långt för mig. Inte behöver vi väl dela in allt i fack och kategorier. Annars blev jag telefonintervjuad av en journalist från en slags Applesite. Hon skulle höra av sig så jag kunde korrekturläsa texten. Det gjorde hon inte. Vad ska man säga ... inte mycket idag.

Det är mycket foto nu. Polaren Martin Bogren fick Claës Lewenhaupts stipendiet, det är han värd, den nya boken tror jag blir riktigt känslosam och bra. Killarna som aldrig sett havet gillade jag skarpt. Mäster Ralph Nykvist ställer ut nya bilder på Galleri Sagoy i Malmö och Jacqueline Hellmann visar sitt arbete om Cizzi på Fotografiska nu den sista maj. Tony och Jenny försöker på fart på printförsäljningen och för min egen del ska jag vara med på en välgörenhetsutställning i Ståkkolm. Annars är det mest uppdrag för tillfället - en del kreativa och jag mår bra och fyller guld i fickorna. Hunden måste ju få mat.

Katten med ... workshop i Trelleborg.

Höstens workshop i Motala är fullsatt. Kanske bokar vi in ännu en.

T.

PS.

2011-05-04T13:05:00.003+02:00

Domen utlöser en internationell proteststorm, men oaktat vädjan från många kända personligheter, bland dem Amerikas president och Sveriges minister i Washington, låter Kaliforniens guvernör Spry domen gå i verkställighet. Joe Hill arkebuseras på fängelsegården i Salt Lake City den 19 november. - Hans stoft förs för kremering till Gracelandkyrkogården i Chicago. I begravningsceremonierna deltar 25-30 000 personer. Joe Hills aska sändes fördelad på små kuvert till samtliga amerikanska delstater utom Utah och till olika länder i övriga världsdelar. Den 1 maj året efter strös den ut för alla världens vindar. Askan i ett av kuverten strös ut av den kände svenske syndikalisten Ragnar Johansson under körsbärsträdet på Nedre Bergsgatan 28 i Gävle.

IWW demonstration vid Place de la République i Paris i vintras.

T.

Liksom Lite Passande En Dag Som Denna.

2011-05-01T13:13:00.004+02:00

"Trots alla de fruktansvärda bilderna och alla de obehagliga historierna som skrivits om mig har jag bara arresterats en gång i mitt liv och det var i San Pedro, Kalifornien. På den tiden var hamnarbetarna i en stor strejk där jag var sekreterare i strejkkommittén och jag antar jag var lite för aktiv för polischefen i staden så han arresterade mig och satte mig i fängelset i trettio dagar för lösgängeri och det är alltså hela min 'kriminella löparbana'.

Det centrala och viktiga man bör värdera är dock detta: Jag dräpte inte Morrison och jag vet inte någonting om det. Han blev, som vittnena tydligt visar, dräpt av en fiende till honom och jag har inte varit i staden tillräckligt länge för att hinna skaffa mig några fiender.

En kort tid innan jag arresterades kom jag från Park City där jag arbetat i gruvorna. På grund av Morrisons ställning måste man finna en skyldig och undertecknande, en vänlös landsstrykare, en svensk, och värst av allt en medlem i IWW, som oavsett inte hade någon rätt till att leva och därför utpekades som skyldig.

Jag har alltid arbetat hårt för levebrödet och betalat för allt jag mottagit och i min fritid målar jag bilder, skriver sånger och komponerar musik.

Nu, när invånarna i staten Utah önskar att skjuta mig utan att ge mig en rimlig chans till att presentera min sida av saken, så kom deras skjutare, jag är redo. Jag har levt som en konstnär och jag ska dö som en konstnär."

/Joe Hill

Och igår nynnade jag om den sista kvällen i april ...

T.

Workshop.

2011-04-29T16:40:00.002+02:00

Då var det dax igen. Denna gång på ett motell i Trelleborg.

Subjektiv dokumentärfotografi. Första maj i Berlin.

T.

Judy Garland.

2011-04-26T19:09:00.011+02:00

Idag börjar jag med ett citat av Jan Guillou i Aftonbladet.

"Något är fundamentalt fel bland de elektroniska debattörerna när en kolumn om vargar föranleder 973 inlägg och en kolumn om Sveriges antidemokratiska terroristlagstiftning bara leder till 93 inlägg."

Det är tisdag nu men det borde vara måndag och fredags var det söndag men egentligen var det faktiskt fredag och jag förstår som vanligt ingenting. Dagar och veckor blir till månader och år och mitt liv pendlar mellan ytterligheter, ena dagen sitter jag i ett glaspalats i huvudstaden och diskuterar eventuella samarbeten med ett av världens största kameramärke, andra dagar behandlar jag filosofiska frågeställningar med några luffare över ett par burkar folköl på bänkarna i parken när vårsolen skiner. Människor är bara människor oavsett kläder och frisyr och det är så vi bör mötas. Det är ju bara så det är. Eller som Judy Garland en gång sa: Be a first rate version of yourself. Inget konstigt egentligen. Egentligen.

Kanske är det även så vi bör möta vargen. Vi människor är bara människor som bor i hus och vargen är bara varg som bor under träden i skogen. I det gränslandet får vi balansera.

T.

En Kvinna Under Påverkan.

2011-04-19T13:50:00.008+02:00

Kajsa Grytt släpper ny skiva. Så efterlängtad.

"För att förstå Kajsa Grytts status som punkikon måste man nog ha varit med när det begav sig. Tiden har inte varit snäll mot vare sig soloplattor eller Tant Strul (där hon ersatte Lykke Lis mamma). Men här ställs allt till rätta i en energisk, engagerad och ömsint rockproduktion. Inför 50-årskalaset har en av landets mest personliga sångröster gjort sin karriärs mest helgjutna album." /Peter Lindholm.

Grytt och Thåström i en gammal. Vackert och på riktigt.

T.

Censur.

2011-04-18T16:45:00.017+02:00

Allt är inte vad det först ser ut att vara. Aftonbladet skriver att Fotografiska stoppar en utställning om Tjernobyl och kallar det censur. Kanske är det så - det kan man tvista om. Själv skulle jag köra utställningen utan att blinka. Men jag är helt oberoende och det finns ett par begrepp som måste redas ut:

Fotografiska är inget museum.
Fotografiska är ingen institution.

Fotografiska är ett privat initiativ finansierat av sponsorer och utan direkta skattemedel. De är beroende av kapitalstarka intressen, därför måste vi förstå att de gör som de vill, de har inget politiskt regelverk att ta hänsyn till, däremot måste de av ekonomiska skäl lyssna till sina finansiärer. Det betyder naturligtvis inte att Fotografiska inte bör kritiseras och analyseras - det betyder bara att de inte är helt oberoende. Om vi vänder på det så gör just Fotografiska i övrigt mycket för svensk fotografi, det som institutionerna skulle gjort för länge sedan, därför är Fotografiska viktigt och i sammanhanget kan nämnas att de kommer att visa Från Andra Sidan Längtan under hela sommaren. Mitt i skinande turistsäsongen. Det är mycket känsliga och samhällskritiska bilder som ingen av de kontaktade etablerade institutionerna vågat visa. Allt är inte vad det först ser ut att vara.

Läs mer: http://fotografiska.eu/Museet/Kommande-utstaellningar/Fraan-Andra-Sidan-Laengtan

Jacqueline Hellmann är i skrivande stund den yngsta fotograf som hittills ställt ut på Fotografiska. Jag är stolt över att ha fått möjlighet att stötta och hjälpa henne fram. Därför att det är bra och så in i helvetes viktiga bilder. Det är det som skiljer. Thats it.

Sen vill jag poängtera att censur aldrig är bra och är inget jag ställer mig bakom - om det nu är censur det är frågan om. Jag ville bara försöka klargöra begreppen och det får mig att minnas härom året när Kulturhuset censurerade Sally Manns dödsbilder. Allt är som sagt inte vad det först ser ut att vara.

T.

Respekt.

2011-04-16T14:09:00.015+02:00

Bra belgare i skal på Freys och genom Gamla stan och under Slussen och sen till vänster längs med vattnet. Fotografiska. Snyggt, stilrent, och något tillrättalagt. Ett privat initiativ som tar ansvar för fotografin i landet. Blandar högt och lågt på bästa sätt. När Fotografiska vågar lyfta fram nya spännande fotografer kontrar skattefinansierade institutioner med säkra kort och dammar av gamla samlingar. Det låter helt bakvänt i öron, visserligen utesluter inte det ena det andra, det kanske kompletterar, men egentligen borde det väl rimligen vara tvärt om. Kontentan blir att Fotografiska är mer lyhörd för tiden och blir livsviktig för den svenska fotografins framtid. Ett hedervärt engagemang som förtjänar all respekt. Fotografiska. Förbi bokhandeln i entrén och över vägen upp för trappan och vidare till Hermands buffé med utsikt över vattnet och folköl på borden.

T.

Skåpmat.

2011-04-15T00:20:00.010+02:00

Gick på Skeppsholmen i solen och Moderna museet satsar. Nu ska man visa Christer Strömholm, igen, man ska visa Anders Petersen, igen, Larry Clark, igen, och Diane Arbus, igen. Det är bra fotografi. Kanske den bästa någonsin. Det är inte det ... men kom inte och kalla Moderna museet modernt. Möjligen postmodernt.

T.

Tillsammans Är Man Mindre Ensam.

2011-04-11T15:23:00.016+02:00

Våren börjar komma på riktigt nu. Med den en rastös längtan till kajerna i Christianshavn och bänkarna och becksen i Friedrichshain - men först ska jag i veckan ära vår kungliga huvudstad med ett litet besök. Om jag inte minns helt fel, vilket kan vara högst troligt med tanke på att jag vistas kortare tider på flertalet platser runt om i landet de senaste åren, men enligt vad jag kommer ihåg har jag inte varit uppe i Ståkkolm sedan jag fotograferade författarinnan Anna Gavalda i hennes svit på hotell Lydmar mitt emot skärgårdsbåtarna. Jag minns hennes roliga svar när jag bad henne ligga lite avslappnat i soffan med fötterna upp på armstödet. Hon tittade på mig och sprack upp i ett stort leende och sa med sin vackra franska brytning:

-Of course. I am your toy ...

Det blev inte den bilden i soffan tidningen körde. Men mötet med Anna är bevarad både i tryck och i mitt hjärta. Många av mina bilder bär på ett minne, en bråkdel av en sekund som sammanflätas till berättelsen om mitt liv, och den sanningen går aldrig att förneka. Nu precis har jag hängt en utställning med nytagna gatubilder från Paris där alla printar bär på en berättelse med personliga minnen av möten och händelser - men även en öppning som släpper in betraktaren för att man ska kunna skapa sin egen upplevelse. Det är det som är fotografins styrka och det är det som gör utställningar intressanta. På tal om det. Jag har ännu inte varit på Fotografiska och jag funderar på att göra ett besök och ta del av andra människors historier när jag ändå är på plats. Det blir ofta så för mig. En sak blir till en annan.

T.

Lady Gaga.

2011-04-03T18:59:00.024+02:00

Politiska kommentatorer. Nu har jag tröttnat på gubbarna - och gubbe har ingenting med ålder eller kön att göra (men oftast är det män). Dessa människor som måste läsa en handledning för att kunna leva, måste hitta en mall, måste luta sig mot en utredning, ett facit, gubbar som inte kan förstå att läsa mellan rader och uppfatta nyanser. Nu senast Per T Ohlsson i dagens Sydsvenskan när han beskriver Håkan Juholts tal från Socialdemokraternas partikongress i förra veckan. Egentligen kanske jag inte bryr mig sådär jättemycket om partipolitik och tal, även om jag kan tycka att talets inledning lät hoppfullt, i vilket fall, nu var det Per T Ohlssons bristande begåvning av att se igenom och ta till sig metaforer jag skulle avhandla. Håkan Juholt citerade Olof Palmes installationstal från 1969 och tillade:

”Vårt parti var inte då och är inte idag ett börsnoterat företag.”

Vem har någonsin påstått det? Skriver Per T Ohlsson.

Troligen har ingen påstått det. Om man har sinne för nyanser och formuleringar, och kanske även lite litterär bildning kan man skönja något djupare i Juholts ord, något som fångar vår samtid i en enda mening. Det är inte alltid vad man säger utan hur man säger. I samma mening kan jag nämna att Lady Gaga precis köpt tre printar av mig. Denna fantastiska kvinna. I like it rough -Money honey. Bara det bevisar hur viktig den oberoende kulturen är.

Hela Ohlssons text finns att hitta på nätet. Prova på Sydsvenskan.

T.

Citat och Utställningsinformation.

2011-03-29T00:00:00.012+02:00

På lördag öppnar utställningen Där Oskulder Kysser på Café 261 i Landskrona och hänger över skånska konstrundan och förbi påsken fram tills vi tröttnar. Det blir ungefär ett trettiotal aldrig tidigare visade gatubilder från Paris. Alla tagna bara för några veckor sedan.

"Jag älskar gatufotografiet. Så fort jag har tid ger jag mig fortfarande ut med en kamera. Att fånga ögonblicken du inte kan kontrollera, som en Cartier-Bresson. Det är det finaste du kan göra."

/Mary Ellen Mark

Jag tycker om att visa mina bilder där de möter en publik som kanske inte annars går på institutionerna. Helt enkelt låta bilderna komma till sin publik istället för tvärt om - men mer som ett komplement och mindre som ett ställningstagande.

Printarna är i numrerad upplaga och är alla till salu.

T.

Ps. Ännu en bok? Någon ringde idag och föreslog ett samarbete.

Amores Perros.

2011-03-21T21:21:00.007+01:00

Mycket hundar nu. Mina hundbilder är nu inbokade och ska ställas ut i Malmö senare i år. Återkommer längre fram med detaljerna.

Du som vill läsa mer om workshopen i Motala kan kika på länken nedan. Ord som värmer en ljus men kylig vårdag som inatt.

Länk: http://www.fotosidan.se/blogs/stalsater/nar-allt-kan-falla-pa-plats.htm

T.

Sally och Kopplet.

2011-03-18T11:00:00.001+01:00

"Om människor definierar situationer som verkliga blir de verkliga till sina konsekvenser."

http://hd.se/landskrona/2011/03/16/okopplad-hund-1000-kronor-i-boter/

http://hd.se/landskrona/2011/03/16/hundsympatisor-betalar-koppelboter/

Nu när drevet tappat orken och hamnat en bit bak tänkte jag passa på att förklara hur jag resonerar. Se det mer bildligt och mindre bokstavligt: Många människor dricker alkohol, och klarar ut det bra, andra människor klarar det mindre bra, vi vet alla att alkohol står bakom många våldsrelaterade brott, barn far illa i hemmet, många oskyldiga blir drabbade, alkohol är även ett hälsoproblem med exempelvis leverskador till följd av alltför hög konsumtion, allt detta är klarlagt, men samtidigt skulle vi aldrig gå med på ett totalförbud. Därför att för de allra flesta ger alkohol oss en förhöjd livskänsla och skapar inga problem - vi anser att det överväger. På samma sätt ser jag på hunden och kopplet. Sally kan bitas, och hon kan orsaka allergier, hon kan skrämmas, men oftast ger hon mycket glädje och förhöjer livskänslan för mig och alla de människorna jag har i min omgivning. Det överväger. Kanske kan man försöka se på livet från två håll och inte låta saker bli ett problem förrän de är just ett problem. Som Thomasteoremet men tvärt om.

Ärendet ledlagt.

Nu ska jag på två utställningsmöten. Livet rullar vidare och är allt utom ett problem.

T.

Där Oskulder Kysser.

2011-03-17T00:03:00.003+01:00

Jag fick i uppdrag att fotografera lite i Paris till väggarna på ett café. Ungefär två till tre bilder var det sagt, det blev en hel utställning, bilder som i sin form är klädda som romantiskt klassiska gatufotografier. Kertész. Doisneau. Tanken är att de ska hänga med start lördagen den andra april, och sen vidare under påsken och skånska konstrundan, men off konstrundan. Välkomna då. Det är vad jag arbetar med just nu och livet känns levande och är en smula underhållande nästan varje dag.

Var ska bilder från Paris hänga. Naturligtvis på ett café - var annars.

T.

Hopp.

2011-03-16T08:43:00.003+01:00

Idag känner jag mig lite som Strindberg.

Det gick fort. Inte ens ett dygn hann passera. En hundälskande familj i Strömsholm betalar mina böter och jag donerar en hundbild som avtalat. Jag vill på detta vis framföra ett offentligt tack. Tack. Det gläder mig djupt att det finns så många fina människor omkring mig, och jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Det finns hopp.

T.

Tusen Kronor.

2011-03-15T00:03:00.011+01:00

Rapport: Landskrona måndagen den 14 mars 2011 ungefär klockan 15:45. Hinner knappt komma hem till min födelsestad förrän fällan slår igen. Jag har under flera veckor trampat gatorna i Paris och sett okopplade hundar både på trottoarerna och inne på krogarna. Innan dess har jag vistats i Berlin med samma sköna upplevelser. Fria vänliga hundar som förgyller stadsbilden. Nu står jag här i die parlamentarische monarchie Schweden med en böteslapp i handen. Visserligen har jag mig själv att skylla, men det är viktigt för mig att stå för mina handlingar och värderingar, vara beredd att öppna upp för samtal och diskussion. Det är själva poängen. Det är handlingen som är konstverket.

Följande utspelar sig:

Är i stan en sväng för arbete och passar på hämta Sally. Hunden jag har någon form av delad vårdnad om. Hon är idag en så passande, svart och vit, bordecollieblandning med varma bruna ögon och blank päls. Vi korsar Kungsgatan och promenerar över Storgatan och följer Norra Långgatan och tänker snedda över Teaterparken och komma ut till Infartens köpcentrum för att tömma min säkerligen överfulla postbox. Förutom en uniformerad polis och en lokaljournalist med fotograf ligger parken öde och tom. Polisen ropar åt oss att komma, jag avvaktar lite, men bestämmer mig för att göra honom till viljes och Sally lufsar bakom. Det visar sig att han heter Mattias och är Landskronas nya hundpolis. Inte hundförare - utan en nytillsatt polistjänst med ansvar över stans hundfrågor. Mattias upplyser mig om att det är koppeltvång i parken och bötesbeloppet ligger på tusen kronor.

-Jag har glömt mitt block på stationen och tänker inte ge dig böter den här gången. Men hädanefter håller du din hund kopplad, säger Mattias.

-Nej det tänker jag inte göra. Sally är en vänlig hund och allt är inte svart och vitt. Jag kan inte lyda en lag jag inte tror på, det måste finnas utrymme för nyanser, svarar jag.

-Då är jag tvungen att ge dig böter, säger polis Mattias och tar mina personuppgifter.

-Jag är beredd att ta mitt straff, svarar jag.

Under samtalet antecknar journalisten febrilt och fotografen som känner igen mig sedan tidigare låter kameran arbeta mer eller mindre oavbrutet. Det smattrar och den grå telezoomen står givakt.

Jag argumenterade vidare och Mattias bemötte mig vänligt och det blev en hel del skratt och det kan säkert tyckas ytterst korkat av mig att inte bara hålla god min och lyda medan jag hade chansen. Speciellt med tanke på att min personliga ekonomi ser ut som den gör. Men så enkelt är det inte, då blir jag liksom köpt till tystnad, korrupt, att säga en sak och göra en annan känns inte bra. Sen kan jag efterlysa en saklig debatt i frågan. Naturligtvis tycker jag inte att hundar ska få springa hur som helst, såklart anser jag att man måste ta hänsyn till människor som kanske kan vara hundrädda, men det är min totala övertygelse att lösningen finns i samtalen och i individuell bedömning. Inte i totalförbud. Vad är det som gör att hundarna kan gå lösa i exempelvis Berlin utan bekymmer? Kanske är den frågan vi bör ställa oss istället för att snabbt instifta ihåliga lagar mer som nödlösningar än genomtänkta riktlinjer anpassade till allas trevnad.

Ni som ställer er bakom mitt resonemang får gärna skicka ett mail och kanske skänka mig en stödslant. Till den som åtager sig att betala hela bötesbeloppet donerar jag bilden ovan som en 30 x 40 print på Silver Rag. Självfallet signerad och naturligtvis ingår bötesavin som en del av donationen.

T.

Den Räven.

2011-03-14T13:23:00.005+01:00

Jag stod vid ängen nedanför Heidenstams gamla kåk precis i svängen mot Askersund när vi först såg varandra. Hon stannade en bit bort, satt sig ner, vred lite på huvudet, och vi tittade på varandra en lång stund, hon liksom hälsade från någon och önskade en god kväll, vände sakta om och korsade långsamt ängen tillbaka och försvann in bland träden. Jag stod länge kvar och kände hur värmen spred sig.

T.

Knarkhundar och Lyxhotell.

2011-03-08T12:39:00.003+01:00

Jag packar min blå väska igen och ska ta mig en bit längre norrut. Det är tänkt att jag ska hålla en workshop i Motala under några dagar vid Vättern. Där har jag aldrig tidigare trampat, bara passerat med bil, det minns jag tydligt, att jag passerat är allt jag minns, därför ska det bli intressant att se stan lite mer från insidan nu. Tror till och med att jag kan få en personlig ingång från en lokal men utflyttad kollega. Det är alltid lika givande att komma till nya platser och få möjlighet att träffa nya människor. Att färdas med bil har visserligen sina praktiska fördelar, men tåget har något bilen aldrig kan få, det finns alltid mer utrymme för oväntade möten i en trång kupé, sen kan man alltid hoppas att tåget rasar ihop och blir stående någonstans i natten, som en gång på det glada nittiotalet när jag skulle ta mig mellan Paris och Köln, redan då var den blå väskan från Roxtuna med, och det blev fri bar och är en lång historia med franska knarkhundar och tyska lyxhotell i en märklig blandning. Men nu är det Motala som gäller ett tag.

Vårens workshop blev tydligen fullsatt på ett par dagar. Därför har det beslutats att arrangera ännu en under hösten. Endast sex deltagare får plats och som vanligt är det först till kvarn som gäller. Länk: http://www.fotosidan.se/cldoc/popular-workshop-aterkommer-till-hosten.htm

Lite mer konsumentupplysning: Jacqueline Hellman. Min ... vet inte riktigt vad ska jag kalla henne, adept känns inte rätt, helt enkelt en ung fotograf jag tagit under mina vingar, i vilket fall, hon ska ställa ut sina bilder på Fotografiska nu till sommaren. -Från Andra Sidan Längtan (berättelsen om Cizzi). Kika på det.

Och till dig som känner att du fastnat skickar Persson en hälsning:

Dina vänner säger att du borde stanna kvar. Vara nöjd och glad med det som du nu har. Spring, spring, spring med din längtan, spring. Du har en liten dröm, den är ändå din. Spring, bara spring, du lämnar ingenting ...

Från det ena till det andra men ändå inte riktigt. Härom dagen slog det mig att arkitekturen till citytunneln vid Triangeln (Malmö) är direkt kopierad från metronergången framför St-Lazare. Märkligt att man inte kan kosta på sig att göra något eget. Kanske är det där med strömmen och de döda fiskarna igen, men vad vet jag, det finns säkert en tanke med att alltid göra som andra redan gjort. Bara en känsla jag fick med min synnerligen ringa kunskap om arkitektur.

Idag har jag hämtat inspiration från kvällspressens rubriksättare.

T.

Citat.

2011-02-27T23:44:00.002+01:00

"The photos speak of an acceptance of things as they are. The inevitable death of us all and the last photo – that last unposed shot to remind us of our friends, of our loss of the times we had in a past captured only on film in black and white."

/Robert Frank

I en liten takvåning nästan precis mittemellan Châtelet och Bastille lyser flitens lampa inatt och på gatan nedanför vägrar människorna låta söndagen bli till en måndag.

T.

Istället för Vykort.

2011-02-26T11:10:00.019+01:00

Lördag. Jag lovade att skriva hem och berätta hur det går. Det är morgon och solen filtrerar sitt ljus över de svarta skiffertaken och jag har till sist fått fason på arbetet. Stan är precis som jag minns den. Full av liv, vackert hård, inspirerande, och såklart lika dyr som alltid. En café au lait kostar nästan femtio spänn på sina håll, nu dricker jag visserligen vanligt enkelt kaffe, och faktum är att jag har dålig koll på vad man får pynta för kaffedrinkarna i die parlamentarische monarchie Schweden, en femtiolapp är kanske helt lagom. Vad vet jag. Överallt finns här människor och överallt pågår det samtal. Det är vad jag behöver, bara kunna gå runt i min egen värld, ta mina promenader, möta blickar, stanna till på någon bistrot, beställa en kopp och sitta ner och arbeta ett tag. Känna sorlet av människor. Jag skriver och skissar. Lägger mitt pussel. Livet måste in i berättelsen, balansen mellan storyn och känslan, poesin. Där måste jag vara lyhörd och låta mig själv komma in. Ställa frågor.

Det finns en bild i Ralph Nykvists bok I Sverige från 1976. Vad jag minns bokens första bild, en tillsynes enkel och ganska tråkig bild, en vanlig tv i ett klassrum tagen rakt upp och ner. Men det var något med den bilden som fastnade i mig och jag minns Ralphs enkla och något geniala svar när jag flera år senare frågade honom. Han tittade på mig en lång stund lite sådär småslugt som bara han kan och sa på sitt självklara vis —Morgondagens lärare. Nu sitter jag någonstans vid flodens vänstra strand och ställer mina frågor. Vänder och vrider och försöker hitta de små mänskliga företeelserna i de större sammanhangen. Känslan av Sverige idag. Fånga drömmarna och förhoppningarna, villrådigheten som jag upplever som så stark, tiden, fånga själva essensen, subtila bilder av människan i vardagen. Se landet med andra ögon. Mina dagar flyter ihop till nätter och livet här gör mig svag. Stan har något kom känns. Smala trånga gränder och stora trafikerade boulevarder, vackra parker, hus som katedraler, små caféer och levande restauranger, men hur jag än går hamnar jag alltid vid vattnet. Kajerna får mig att känna mig som hemma.

T.

Hanged, Drawn and Quartered.

2011-02-21T17:25:00.007+01:00

Vaknade tidigt till ljudet av ett positiv utan apa efter några vackra och förmånligt uppsluppna dagar med solsken och lite regn högt över stan. Funderade en stund på att ta tåget till Calais. Hoppade över frukost och fuskade med två koppar stående vid baren på väg till tvättomaten. Vardagens uppdrag ger sig tillkänna och smutsiga kläder måste bli rena, glas och porslin diskas och tombuteljer slängas, och nu väntar pusslet på att läggas klart och de försvunna bitarna ska hitta hem igen. Allt har kastats omkull och samma berättelse tar sig en helt annan form. Vad ska man göra, låta det flyta och se hur mörkret tar sig in i ljuset eller ljuset in i mörkret, bara stå här nonchalant och titta på när det rasar och reser sig igen och artigt hoppas på att få följa med. Självfallet inte. Jag måste få epilogen att bli till en början och därmed sluta cirkeln och inleda nästa bok. Det är som med maten där saltet förhöjer känslan.

Skymningen börjar komma och jag låter saken bero ett tag och bryner färska grönsaker från handlaren på hörnet och serverar mig själv en omelette spetsad med Chavignol och sköljer ner med kylskåpskall Heineken på flaska. Snörar mina smutsvita Converse och tar mig ner för alla trappor och korsar innergården med kullersten och ut på gatan och kvällen.

T.

Vanliga Fotografier från Gatan Utanför.

2011-02-13T17:59:00.021+01:00

Fick för mig att återvända till lite klassisk sk gatufotografi. Inget märkvärdigt, bara en trivial bild i vårsolens låga värmande strålar, knipsad precis runt hörnet till där jag bor ett tag nu. När jag ändå går omkring här i vimlet kan jag lika bra fotografera. Som jag gör.

Digitalt ikväll: Canon G9 jag köpte inför en Berlinresa en annan vår. Det bor olika berättelse i olika kameror.

T.

Strix - Kulturarbetarnas ATP.

2011-02-11T11:54:00.012+01:00

Det är lätt att kritisera skådespelare och andra kultararbetare för att sälja ut sig. Nu senast fick Ann Petrén en känga för sin medverkan i nya Åsa-Nissefilmen, jag har inte sett filmen och kommer troligen inte att göra det heller (av politiska skäl), sågningen är säkert väl befogad, sågningen av filmen, men när man ger sig på skådespelarnas val av arbete bör man tänka till en extra gång. Även skådespelare måste äta. Hur den privatekonomiska situationen ser ut för just Petrén och Lundqvist vet jag inte. Men vad jag förstår är det enkelt när man sitter på en pensionsgrundande heltidstjänst att kritisera andras val och ibland livsnödvändiga val av arbete.

Härom kvällen pratade jag med en sympatisk dirigent och tonsättare i sextioårsåldern, bland annat har man uppfört upp hennes verk på Berwaldhallen, alltså en etablerad yrkesarbetande kvinna, men tankar som numera allt oftare dyker upp är hur hon någonsin ska kunna pensionera sig. Mycket av inkomsterna för kulturarbetare är baserade på stipendier och stipendier är inte pensionsgrundande. Med den vetskapen är det inte konstigt att man försöker skaffa sig en dräglig ålderdom och inte alltid är helt selektiv i sina val. Kanske skulle en kulturekonomisk utbildning på landets redaktioner och institutioner vara väl investerade pengar.

Sen kan Åsa-Nisse bara ha varit en rolig inspelning. Det tror jag.

T.

Där Städer Kysser.

2011-02-09T10:13:00.007+01:00

Nu bor jag i ett annat rum med en annan utsikt i en annan stad. Utanför fönstret sitter koltrasten i trädet och sjunger sina sånger för mig, på bänkarna under sitter människor med kaffe och cigaretter, och solen tittar fram över taken och värmer nackar bakom vintertjockt hår. Det sägs att våren kommer tidigare här och jag tror på det. Det känns i varje steg. Dagarna har gått och jag har inte fått speciellt mycket gjort. Jag har mest strövat omkring, fotograferat, suttit på barerna, gjort små anteckningar, skrivit, men i morgon tänker jag ta tag i arbetet på allvar. Luther han vakar och iakttar. Det är inte som jag varit slö. Jag har bara inte riktigt kommit mig för att börja arbeta än. Det är viktigt att först försöka få till en vardag. Hitta en krog, ett café jag gillar, och sen ha det som utgångspunkt, en bas, ett slags hem. Acklimatisera som man säger. Brasserie Rivolux med sina stolar i rotting och terass ut mot rue Saint Antoine ligger nära och serverar god omelette och bra kaffe och där kan jag långsamt börja min dag. Ibland, beroende på vinden, går jag ner till gubbarna med boklådorna och sätter mig på kajen ett tag, andra dagar promenerar jag åt andra hållet upp mot kullen och snackar med nordafrikanerna, de förstår mig lite bättre - är man ifrån norr så är man, men oftast sitter jag kvar med min kopp och läser medan frukosten sakta glider över till lunch och beställer råstekt potatis serverad över en bädd av chèvresallad när Vänner för livet av Hagman växer med rubriker som lyrik. Det händer att jag tappar bort mina böcker och måste skriva slutet själv. Jag gör det inte men jag borde.

Litteratur kan vara som musik och bild kan vara som musik om man tar sig tiden att lyssna. Boken jag arbetar med är krävande. Den är tyst och långsam, tillsynes tråkig, ibland så tråkig att jag själv tröttnar, men den som verkligen lyssnar, ser, kommer att få något med sig som kan fastna, som ett leende som poesi att bära med sig som en vän genom livet. Som slagen hjärtat hoppar över. Ungefär så tänker jag mig den rytmen.

Les étoıles s'en balancent och i kväll är jag bjuden på Nordströms vernissage. Den där oljan med två biljardspelande män i kostym gav mig något som tjugoåring. Nu är det andra stjärnor som tindrar. I Filips palats med glaspyramiden en bit bort trängs Rafael med da Vinci, några hundra meter därifrån hänger Matisse och Kertész bland krokiga rör, och i kvarteret där jag sover finns ett hus med Picassos tidiga på långa rader. Det är inte konstigt att stan tar tag och lever lite mer och jag går på samma gator och kan sätta mig vid ett bord i vimlet och känna mig som de som gick här då och de som ska gå här sen och tända en cigarett och kisa mot vårsolen och tänka att det är så jag arbetar idag. Men all konst är inte konst och på Galerie VU´är det inte bara sällsynta fåglar som sjunger inatt.

T.

Med Kännedom till Kulturministern.

2011-02-03T16:12:00.032+01:00

"Bara döda fiskar flyter med strömmen. Inte fan är jag död och inte någon fisk och ingen kan ta min glöd som värmer mig i drömmen."

Det slår mig gång på gång hur trångsynt Sveriges kulturklimat ofta är. Hur hetsen efter publikframgångar och jakten efter att vända dalande besökssiffror resulterar i ett slätstruket och ganska trist program, när det borde handla om raka motsatsen, att våga gå emot strömmen. Som jag ser det är det rädsla. Man vågar helt enkelt inte sticka ut och möta opinionen - när det egentligen är det som är kulturen och konstens huvudsakliga uppgift. Den senaste tiden har jag fått en trovärdig insyn i hur det kan fungera, hur diskussionerna kan gå, och det är inte enbart någon upplyftande känsla jag bär med mig, tvärt om. Ett annat problem är tystnaden från oss som så att säga arbetar ute på fältet. Rädslan över att uppfattas som obekväm sprider sig i takt med att det ekonomiska klimatet hårdnar, istället för debatt anpassar vi oss, gör det som förväntas, visst, det finns några som går sin egen väg, men inte många, och andra tvingas utomlands. Jag har polare som fått rådet av gallerister att de borde söka sig mot Frankrike eller Tyskland där människor förstår deras prylar bättre. Det är fan inte klokt och den okunskapen skrämmer mig. Det är ju som om Erik skulle peta Zlatan för att Johan inte begriper sig på hans spel. Helt otänkbart.

Jag har inga direkta svar. Inga konkreta förändringsförslag. Men jag har en kvalificerad tanke, kanske borde institutionerna till en del tjänster endast anställa på halvtid för att man därmed även måste driva sin egen verksamhet, på så vis tvingas man att vara mer vaken och delaktig i samtiden, ta del av strömningarna, då går inte att sitta på sitt kontor fram till fem och skynda sig hem till sin belånade medelklassvåning och tro att man är med i skeppet (den vakne märkte att jag raljerade en smula - ni andra upplevde mig troligen som oartikulerad - inget personligt). I vilket fall. Den kommun, den stad, som på allvar förstår att det är nya tider, den kommer att bli stark och levande och ligga i framkant, och nu pratar jag inte om något nytt operahus, jag pratar om att ta tillvara den handlingskraft som glödande kultur kan ge. Ett dockhus kräver både fantasi och kreativitet för att börja leva och leva vidare.

Tänk att vi lever i ett land med den totala inkompetens som kvävs för att förbise en av de största levande filmskapare vi har. I Frankrike skulle det blivit upplopp och i Sverige tystnad. Så talande. Hmm ...

T.

En Fågel Byter Gren.

2011-01-31T12:54:00.017+01:00

Tillbaka och nu skulle jag känt den skånska myllan under fötterna igen om inte tjälen legat kvar. Jämtland var milt och kallt. Kanske blandar jag ihop jämtarnas milda framtoning med sävlighet, men det spelar ingen roll, jag tycker om att vara där uppåt ibland. Arbeta och leva och tvärt om. En gammal men välvårdad gård på en höjd med getter som ger ost och bruna långhåriga fria hästar framför släden genom skogen på nyfallen snö. Samtal om andra samhällsstrukturer och en längtan efter hållbarhet. Mer som en rättighet än skyldighet bland den norrländska präriens frostbitna fjäll.

Packar min blå väska igen och tar mig till större städer mer söderut.

T.

Citat.

2011-01-27T14:18:00.001+01:00

"Jag hade en diskussion med min son igår. Om medborgarlön. Han tyckte det var kommunism. Jag vet inte. Han tycker karriär handlar om att tjäna pengar. Jag har aldrig tänkt på mitt arbete som pengar, bara som kärlek, egen tid, sköna möten, bra sex, schyssta bilder, fina vänner, gemenskap. De enda pengar jag tänkt på är de som ska gå till hyran. Klarar man hyran, klarar man resten."

/Micke Berg

T.

Danshumör.

2011-01-21T00:43:00.015+01:00

"När du kommer och brinner säger de: Skriv ett förslag. Om två år och några månader kan du få svar. När det är du som borde leda oss. Det är ni som borde leda oss. Led mig fel om ni vill men under min livstid kan jag nån gång bli ledd av nån som tror på nånting ..."

Annika Norlin och Säkerts Facit går på repeat och jag arbetar med att boka in mina hundbilder. Det går så där, ganska underligt kan jag tycka, det borde gå som en dans, hundmarknaden har ökat markant de senaste åren och hundar berör många och bilderna är bra och lite mer än bara hundar. Visserligen har jag inte tagit kontakt med så många än. Faktiskt bara ett par och svaret blev en svävande historia. Att kunna ta en refusering ingår i arbetsbeskrivningen som frilans, det kan jag ta, det är inte det, ett klart svar, ett klart ja eller ett nej är allt jag begär. Som tur är har jag bokat in en annan utställning i Helsingfors nu till våren eller eventuellt till hösten. Verkar som om finnarna är snabbare och mer vakna. Sist jag ställde ut där blev jag upphämtad med taxi vid flygplatsen och bjuden på krogen varje kväll, det var intressanta samtal, trevliga människor, och Helsingfors blev en stad jag kom att tycka om och gärna återvänder till. Nu menar jag inte att jag tvunget måste glida fram som en primadonna. Inte alls. Det är bara det att med ett ärligt intresserat bemötande går allt lite smidigare. Kanske borde jag ta kontakt med Fotografiska ordentligt, han den där Jan Broman är bra, han tänker nytt och är en del i tiden, tror han är rätt person att förstå bildernas värde ur ett vidare perspektiv, ett strikt publikt och kommersiellt intresse. Det var han som bokade pirenbilderna utan minsta tveksamhet. Att ingen i söder kopplade den prylen ställer jag mig väldigt frågande till. Det var ju trots allt här det utspelade sig. Söderöver. Delaktighet i samtiden är väl det minsta man kan kräva, jag dissar inte, jag bara lyfter det jag tycker fungerar bra och en bra skiva är på väg och lär komma i dagarna. Tillvaroturism med Sture och hans Dansorkester. En slags reggae på svenska med mina skinande bilder på omslaget och ett dansbehov som Emma sa en gång. -It's not my revolution if i cant dance to it. Så enkelt. Så lätt. Det måste vara enkelt och lätt och det kan vi alla lära oss av.

Bilden: Fisksoppa med italiensk fågelhund. Ett klick och den blir större. Som print mycket större - sextio gånger nittio centimeter.

T.

Reklam. Men Inte Reklamkanal.

2011-01-14T16:45:00.007+01:00

SVT2. Klockan halv åtta på söndag.

Se min polare Petters film om Piren. Deras rum där under ...

.. och jag minns inflyttningsfesten.

T.

Kulturekonomi - Del Ett.

2011-01-14T01:57:00.009+01:00

Året som gick. Det var nu i en flygmaskin mot Amsterdam jag kom att tänka på hur bra tvåtusentio faktiskt varit. Det bästa på mycket länge och av någon outgrundlig anledning gled mina tankar in på kulturlivet här i Dalarna, hur nästan alla dagligen konsumerar kultur, precis som alla dagligen, på ett eller annat vis, konsumerar sitt bröd. Skillnaden är att man inte lika självklart betalar för kultur. Hörde av en polare att han fått sin årsrapport från Spotify, en av hans låtar hade blivit spelad över sextiotusen gånger, och för det kunde han kvittera ut sextio kronor. Du läste rätt. Sextio kronor. Nu klarar jag mig, klarar mig stundtals till och med över förväntan, det inte det jag vill åt, det är synen på kultur jag reagerar på, att man inte förstår värdet av kultur. Förstår att både kultur och rågbröd ger nödvändig näring. Ibland undrar jag om det grundar sig på snålhet eller bara är helt vanlig dumhet. Allvarligt. Då och då funderar jag på att att dra igång en stor konstnärsstrejk; Vägra att hänga en jävla print. Vägra låta någon spela ens låtar. Vägra visa filmerna. Det kommer naturligtvis aldrig att hända, men det är roande att leka med tanken, och jag tror resultatet skulle kunnat bli intressant. Tyst och tomt och ganska trist. Vad tror du.

I del två kommer jag troligen att raljera lite över den ekonomiska snefördelningen. Om vem som egentligen tar de största riskerna.

Som jag sa. Det var ett bra år och jag önskar en god fortsättning.

T.

God Jul och Gott Nytt Your Arse.

2010-12-26T21:59:00.006+01:00

Matt Dillon som polisen är inte helt nykter han heller.

You´re a bum you´re a punk. You´re an old slut on junk. Lying there almost dead on a drip in that bed. You scumbag you maggot. You cheap lousy faggot. Happy christmas your arse I pray god it´s our last.

Långt senare sa han att det var det bästa ögonblicket i hans karriär.

T.

Because The Night.

2010-12-16T13:56:00.011+01:00

Snön faller vacker. Kylan biter i kinderna. Samma snö som i fjol och samma kyla som då och jag älskar det. Men jag är på väg och ibland kan någon annan säga just det ...

"Jag har suttit i det här rummet i den här staden för länge nu. Jag ser den inte ens längre. Det märks att jag är understimulerad. På sistone har jag mest rensat hjärnan. Mina ögon är inte vaksamma längre. Jag har drömt en hel del, drömt om skivinspelningar och om att skärskåda mitt inre, men jag tänker inte så mycket på det. Jag väntar på att sätta mig på ett tåg eller ett flygplan igen och jag vet att jag kommer att rusa dit för jag måste se något nytt. Jag tror att det var Rimbaud som sa att han behöver nya vyer och nya oljud, och det är precis vad jag också behöver."

/Patti Smith

... och räven dansar över isen.

T.

Min Lista 2010. Först Igen.

2010-12-10T09:30:00.001+01:00

Årets:

Plats: Belleville.
Skiva: Facit.
Stad: Lissabon.
Fotograf: Nils Petter.
Hotell: Carl XII.
Ord: Gentrifiering.
Bok: Puppy Love.
Film/Tv: I Anneli.
Adress: Upplandsgatan.
Samarbete: Christin.
Blogg: -
Plast: Åre.
Galleri: Swedish Photography in Berlin.
Skribent: Jenny Maria.
Trams: Partipolitik.
Mat: Chevre.

Bubblare: Aten.

T.

Håll Gylfen Stängd.

2010-12-09T15:45:00.014+01:00

Julian och Alfahannen och Flickorna och Hotet och Amerika.

Då är drevet igång igen. Nu är det en säkerhetsrisk att någon lyfter fram sanningen. Är det inte snarare en säkerhetsrisk att soldater bombar sönder barn som i ett tvspel, eller att ambassadörerna och korridorernas män snackar skit om andra män i andra korridorer i andra länder, kvinnor med för den delen, men oftast är det män. Det är inte så enkelt mässar lakejerna. Jo, precis så enkelt är det, exakt så enkelt. Någonstans känner jag igen allt. Inte helt olikt IB. Visst är det underligt. Eller inte underligt alls faktiskt.

Och för en gång skull kan jag hålla med Myrdal. -Om du ska vara obekväm på toppen - var gift och trogen eller håll gylfen stängd.

T.

Riot (hon spelade den inte).

2010-12-07T10:40:00.009+01:00

Egentligen har jag mycket annat att skriva om idag ...

Såg Säkert i Lund (nöje).
Tog mig till Götet (arbete).
Sen färja över sundet och tåg till Köpenhamn (arbete).

... men det får mer bli som en rapport med en älg i min väska.

T.

I En Låda.

2010-11-29T11:08:00.005+01:00

Stormen (av William Shakespeare).
Snöchocken (av Thomas Mattsson).
Oväderskaos (av Jan Helin).

När jag kom ner till Malmö central var det upprorsstämning. Snön yrde omkring. Tåg var inställda och bussar försenade, människor var vansinniga, och orden jag hörde om kollektivtrafik var inte snälla. En timme hit eller dit gör inte mig något. Jag har ingen tid att passa, men passar på att ta en kopp och käka frukost, tänker på alla som lever efter en klocka, utan ordning och reda stannar landet säger någon, tydligen svarar jag och ser mig omkring och avstår ifrån att argumentera emot. Istället funderar jag över tvprogram jag skulle velat se om jag haft en tv.

Ingemar Bergman - Mannen som skäller på hundar.
Thorsten Flinck - Söker fru.
Prinsessan Madeleine - Bolibompas skattkista.

Det är sådana tankar som kommer en tidig morgon när människor springer omkring framför mig och jag undrar varför då.

T.

Vad Vore ... (en bal på slottet).

2010-11-23T19:08:00.008+01:00

Hör att det pratas om stilar. Som om någon har en personlig stil, jag är inte helt säker på det, det mesta går runt och vidare. I Tunbjörks tidiga bilder (ex parisboken) kan man se Nykvist. I Nykvist tidiga kan man tydligt se Frank. Petersens hårda anslag är hämtat ifrån Moriyama. Allt går runt och vidare och det är inget fel i det. Snarare är det väl inte vad man tar ifrån utan vad man tar det till - som Godard skulle sagt. Att hävda något annat är bara löjligt. Stilar kommer inte från luften och landar i en anonym kamera och börjar skapa av sig själv. Kanske är det så enkelt att man ser något man går igång på och sedan renodlar och omformar efter sig själv. Inte kopierar. Absolut inte kopierar. Utan tar det vidare och gör till sitt.

Vad vore Picasso utan Braque - eller tvärt om.
Vad vore Dylan utan Guthrie och vad vore Hendrix utan Dylan.
Vad vore Hellström utan Cave.

Du fattar.

Det viktiga är att man finns med som person (inte som fotograf).

T.

Vid Vättern.

2010-11-22T17:11:00.009+01:00

Det finns en föreställning om att man måste ha ett förlag i ryggen för att ge ut en bok. Samma föreställning är ganska vedertagen när man ska ge ut en skiva. Så är det inte, har man orken och engagemanget kan man göra det själv, och då slipper man dela slantarna med förläggare eller bolag. Nu är inte detta inlägg tänkt som kritik mot förlagsbranschen och annat löst folk som lever på konstnärernas kreativitet. Missförstå mig inte, jag menar inte att det skulle vara fel att be om hjälp, det är till och med jävligt skönt att slippa allt administrativt pyssel, jag menar bara att man kan göra mycket själv, det är liksom bara att göra det. Visst är det mycket slit. Men det är också mycket kul och absolut finns det trix som är bra att känna till. Kontentan är att det ligger på dig själv. Viljan och elden och du.

Annars ska jag hålla en workshop vid Vättern i Motala.

Länk: http://www.fotosidan.se/cldoc/56293.htm

Jag saknade Köpenhamn och kom hit igen som jag längtat.

T.

Från Andra Sidan Längtan.

2010-11-19T17:45:00.011+01:00

Jag har skrivit om det tidigare. Berättelsen om Cizzi.

Cizzi är 21 år. Hon är som vilken tjej som helst förutom att hon under de senaste fem åren har farit mellan psykiatriavdelningar och behandlingshem. Hon har länge brottats med ätstörningar och hennes demoner ger ett svårkontrollerat självskadebeteende. Nu får hennes berättelse komma ut. Bilderna i reportaget är ett utdrag från en kommande bok och en större utställning.

/Jacqueline Hellman.

Hon kallar mig sin mentor. En titel jag inte är helt säker på att jag kan leva upp till - men viktiga bilder är det i alla fall. På riktigt.

T.

Återvinning från en HD.

2010-11-16T16:44:00.016+01:00

Texten skrev jag i höstas under valupptakten och var kanske tänkt att köras i Helsingborgs Dagblad men efter en ordentlig omarbetning kördes den på Kvällspostens kultursida istället. Så är det ofta - jag gör något som jag sen gör om till något annat men liknande och bättre. Återvinning om du så vill. Återvinning som en del i tiden.

Är tillbaka i stan ett tag. Vaknar i en soffa som så ofta när jag är här. Käkar en snabb frukost med farsan, passar på att duscha och tar mig ner mot vattnet, havet, eller sundet som det egentligen är. Öresund. Borstahusen. Det gamla fiskeläget glittrar i den låga septembersolen, båtarna ligger på rad och på terassen till galleriet i glas och betong sitter människor med sitt tidiga förmiddagskaffe. Går förbi stugorna som torkar nät på röda väggar av trä. Följer kusten längs stigen som nu är en vandringsled hela vägen till Sandbergen, stupen av sand där man kan sitta och se solen bli röd bakom Ven, men jag går åt andra hållet, mot Citadellet och in mot stan. Passerar småbåtshamnen med fritidsfiskarna och det stora vassfältet där man byggt en hundrastgård. En liten vit pudel springer runt och jagar en alltför glad pitbullvalp. Gläffsandet når ända bort till fortet från Per Albins tid. Tar stentrappan upp till allén vid vallgraven där någon ristat hjärtan på nästan varje träd. Bakom löven skymtar jag hur vattentornet breder ut sina vingar över krogen som fått en större uteservering i solen. Man bär ut stekt spätta med remoulade och gammeldansk i små glas till gäster som vägrar släppa iväg sommaren.

Parken vid konsthallen är lika grön som om våren fortfarande är kvar. Träffar Christian som skulle bli författare men pluggade sist vi sågs. Han är klar nu och arbetar med flyktingbarn från Somalia i Malmö. Jag frågar hur det är, han ler och säger att de där sd-gubbarna borde komma på studiebesök, de borde få se mina fantastiska barn som älskar skolan. Alla vill verkligen lära sig räkna och skriva. Sådant som vi i Sverige ser som en självklarhet. Vid torget skiljs vi åt. Christian går in på caféet som fortfarande har mina printar på väggen och jag korsar torget med färgglada ballonger med partiloggor. Tigger en gratis kopp av Ana vid vänsterns valbord, slänger några ord med Niklas, socialdemokraternas kommunalråd, nickar lite åt Torkild, kommunstyrelsens ordförande, upptagen med någon möjlig väljare. Ser att en sverigedemokrat för en tynande tillvaro i sin ensamhet med foldrar av lättköpta svar. Han har inga färgglada ballonger. Bara skugga och grått. Tänker att solen inte når in dit och att det egentligen är sorgligt med människor som bär på så mycket hat. Bakom korvkiosken i hörnan mot tidningsredaktionen står Mats och smyger med sina teleobjektiv, seglarfotografen som undervisar i marinbiologi, vi käftar lite om vidvinkel eller tele, skrattar och ber varandra hålla kontakten. Jag vet att han är en duktig undervattensfotograf i färg.

Köper kvällstidningen hos paradiset med blandgodis och billiga cigaretter. På ettan skriver min kompis Maria att hon hellre säljer sex än köper bil. Jag flinar lite och förstår att det handlar om något annat, men sex säljer, och rubriksättarna har väl sin piska och Maria humor. Sätter mig på thaikrogen som tidigare var libanesisk. Den gamla cafélokalen med stora gardinlösa fönster jag hängde min protestutställning i för en massa år sedan. Ägarinnan hälsar glatt och jag beställer grönsaksgryta med röd curry och tofu, slår upp tidningen och läser att vänstern är uppe i över sju procent enligt sifo, jag tittar upp och känner hur röd curry hettar. Vid ett bord en bit bort sätter sig moderaten Marko med sitt följe av småpågar i personval. Vi hälsar och drar de sedvanliga artighetsfraserna i all välmening. Det gläder mig att valrörelsen blivit mer nyanserad och pajkastningen avtagit.

Ber om notan och slipper betala för kaffet. På uteserveringen väntar en lite för trind svart vit prickig hund på sin matte eller husse, eller bara väntar, som hundar ofta gör. Mitt över på trappan till teaterns sceningång sitter Johnny och röker. Han verkar nykter men ser mig inte. Solen står högre och luften är varmare nu. Jag knäpper upp min bruna munktröja med tre brandgula ränder, svänger upp mot Järnvägsgatan och förbi det vita huset på hörnan och ser att discokulan i taket hänger kvar, rundar parken ner mot parkeringen och den lilla ettan som fortfarande har mina blommor i fönstren. Det slår mig att jag har en del prylar i källaren jag borde hämtat för länge sedan. Tydligen saknar jag inget och det kan säkert stå kvar ett år till. Det är ju mest böcker och en dammsugare som inte är min. Utanför biblioteket möter jag kurden som driver gatuköket vid Kasernplan. Vi snackar lite kort och han berättar att Lukas kanske ska göra film av hans manus, fan vad kul säger jag och menar det, Lukas är bra, vi får väl se svarar han på sin perfekta men brutna svenska och skyndar vidare mot burgare och milkshake av tusen smaker. Jag stannar ett tag och ser igenom fönstret att biblioteket fortfarande kör några av mina bilder på sina vykort. Minns hur jag flera år yngre klättrade omkring på taken mitt emot för att få till linjerna.

Eriksgatan är rak och omringad av två grönskande parker med stora lummiga träd. Jag går på högra sidan och ska precis svänga ner mot det vackra koloniområdet som anses vara landets äldsta, det är då det händer, jag vet inte inte riktigt vad som flyger i mig, jag handlar utan att tänka, troligen på ren intuition, med hjärtat, framför mig står ett valplakat som jag puttar omkull. Thomas! Vad fan gör du ropar någon från parken. Jag tittar upp och ser att det är Sundström som vrålar. Han går snabbt mot mig och jag mer långsamt mot honom. Vad var det för skylt du inte gillade säger han och flinar, ähh bara något grått jag inte tycker hör hemma här, det kanske inte var så nyanserat gjort svarar jag lite skamset. Han skrattar högt och ber mig sitta ner på bänkarna under träden. Nu ser jag att där sitter fler, det är Lase, Bosse, Irene, Berne, Tubbe, och såklart Sundström som egentligen heter Jerry. Nästan hela luffarligan. Raka och ärliga människor jag tycker om. Alla ger mig kramar och på en av bänkarna har någon knutit fast en röd ballong. Vi har lite kalas här och då passar det ju bra med ballonger skrattar Bosse och sträcker mig en svart Guld i burk som en medalj för min onyanserade valrörelse. Jag sitter kvar och snackar en stund. Sensommarsolen motar bort hösten och ljuset faller fint genom bladen över Sundströms orakade ansikte, jag tar en bild av honom, tar två, tre bilder, dricker upp det sista, säger hejdå och promenerar vidare mot slottscaféet som tagit ny fart efter några år på dekis. När jag kommit en bit bort känner jag en skön värme i mitt bröst och det är inte bara ölen.

Svanungarna vid pilträdet i kurvan bakom Fröjdenborg har växt upp och klarar sig själv nu. Varje år lägger ett svanpar sina ägg på samma plats, precis där vallgraven svänger, på andra sidan vägen vid de gula sexvåningshusen med garage under marken. Det slår mig hur vacker stan faktiskt är. Hur mycket den betyder för mig. Trots det funderar jag på att dra till Köpenhamn ett tag. Dylan ställer ut sina målningar på Statens Museum For Kunst och Köpenhamn är en annan stad och en annan plats med ett annat humör. Först Helsingör. Sen tåget till parken vid Österport medan värmen är kvar. Går förbi Roros Livs och sneddar genom Murargränden upp mot Vilans och väntar på grön trådbuss nummer tre.

T.

Tisdag Morgon och Pogues Är Med.

2010-11-09T11:13:00.008+01:00

Solen skiner bakom molnen och tittar fram på mig. Mycket bra händer och Sally är här igen och pälsen blänker som håret på waltzing Matilda om hon varit hon. Vi går på stigarna och sparkar löv och går in och dricker Laphroaig och vatten och lyssnar på Dylan, Thåström, och Norlin, och läser Gerhardsen i pocket. One thing left to say i ett backstagetält i gamla öst med basisten i The Business och snack om att göra världens bästa skiva. Vi skulle låsa in Micky Fitz, Nick Cave och Shane MacGowan i en lägenhet med obegränsat med sprit och en månad senare skulle den bästa skivan någonsin kunna spelas in och hans övertygelse var total och vad jag minns skulle även Joe Strummer vara med. Det är sådana samtal som kommer när natten längtar efter att bli morgon och dagen tvekar. Tänker att det var ett tag sedan jag korsade torgen i Köpenhamn och längesen jag strövade i skogen och plockade kantareller. Det är den blandningen i livet jag tycker bäst om, ena dan vakna på ett billigt hotell och träffa människor jag aldrig borde mött, och sen sitta en dimmig eftermiddag med kommunala tjänstemän och diskutera stadsplanering. If I should fall from grace with god strömmade ur högtalarna när jag klev in på den lilla krogen i det tomma samhället vid fjällets fot och de två gästarbetande redan sliriga irländarna satt i baren och hälsade glatt. De skulle ta över landet och röva bort våra kvinnor som vi en gång gjort när vi segla över och jag svarade som Winston skulle gjort -Don't talk to me about naval tradition. It's nothing but rum, sodomy, and the lash. Den långe magre med utslagna framtänder, han som snackade mest, lutade sig fram mot radion och bytte till Tombstone men skrålade om en regnig natt i Soho. Vid Hans-Albert platz i ett fönster släpper Matilda ut sitt hår och lägger fram triss i hjärter dam som det största man kan få för ett par i klöver knekt och när jag satt på tåget genom landskapen såg jag hur en räv sprang över ängen och in bland träden och MacLennane låg i sätet sidan om med huvudet i mitt knä och drömde om ett annat liv i städernas nätter. Idag är det tisdag morgon igen och Sally och jag går på den soliga sidan och låter flodbåtskaptenen styra ödet i natt and we walked him to the station in the rain, we kissed him as we put him on the train, and we sang him a song of times long gone, though we knew that we'd be seeing him again.

The sunnyside of the street ...

T.

Välkommen.

2010-11-02T14:40:00.006+01:00

Det finns människor som rädda. Rädda för sitt liv. Tro fan det. Någon skjuter. Var kommer hatet ifrån, är det så vi ska ha det, ligger tiden verkligen så. Då är det inte min tid. Jag fotograferade en kille som jag inte tänker namnge och han vågar inte sova i sin säng eftersom han kan bli skjuten genom fönstret. Nu sover han på en madrass på golvet med sina skottskador i magen som en välkomsthälsning från trygga folkhemmet Sverige. Välkommen min vän.

Bara en av många. Någon sköt mot honom och hans skrädderi. Som tur var träffade kulorna fönsterkarmen. Vi gick ut och han tittade mig i ögonen en lång stund och sa:

-Jag är inte hatiskt. Jag vill inte skytten något ont. Vi måste sluta skapa motsättningar, jag ska dra igång en fest, en fest med mat och dans hela natten. En fest där alla är välkomna. Välkommen min vän.

T.

Vackra Vilda.

2010-10-27T22:15:00.000+02:00

Hösten är här och jag är på väg. Tänker på alla rävar som korsar våra vägar och fält. Det är något med rävarna, dessa vackra vilda djur, nästan tama och skygga. Profilbilden till höger är tagen vid Alexanderplatz i Berlin. Var jag än är finns räven med mig överallt och jag drömmer mig dit. Idag faller ett långsamt regn och jag sitter ensam här och arbetar med ett skivomslag. Regnet ger mig en stämning jag tycker om och utanför finns det träd med löv som hänger kvar och skiftar i guld.

T.

Mer Vad Man Känner Än Tycker.

2010-10-25T21:38:00.008+02:00

Blir allt lite stolt när det går bra för mina adepter. Härom dan fick Ragnarsson BLF´s stora stipendium och nu i slutet av veckan kommer Hellman köra en slags förutställning som en trailer för sin kommande bok. En större utställning är på gång kan jag personligen garantera.

Läs mer här:

Ragnarsson: http://www.fotosidan.se/cldoc/55113.htm
Hellman: http://www.fotosidan.se/cldoc/55156.htm

Det som gör mig extra stolt är att det handlar om väsentligheter och inte bara är häftig teknik och kopiering utan innehåll. Dra och slita i photoshopspakarna kan alla, men att dyka djupare vågar bara några få, vågar stå kvar när det tär och kräver. Det är det som skiljer. Sen kan man prata om uttryck och anslag i evigheter. Men finns det inget att berätta faller det alltid platt hur vackert eller hårt det än är. Det finns inga rätt eller fel, men det måste alltid in en del av en själv, och det måste alltid finnas något man vill säga, vågar man in där spelar det ingen roll vilken genre eller teknik man använder. Det är då och bara då det bränner och blir poesi. Så enkelt och svårt är det.

Lycka till.

Annars fnular jag lite på att hålla en workshop. Frågan kom igår.

T.

Oktober.

2010-10-21T11:21:00.003+02:00

Igår vaknade jag tidigt. Asfalten var regnblank när jag gick mot stationen, tänkte att nu är mörkret här på riktigt, idag värmer solen och oktober är mer sensommar än höst. Jag mår bra och spännande idéer tar form och mina vänner är de bästa vänner man kan ha. Saker tar sin tid och allt blir till sist som jag vill. Drömmarna bor i mig och blir större när ljuset kommer tillbaka och dröjer sig kvar.

Som en blandras springer jag in i november.

T.

En Stad Som Får Mig Att Bli Större Än Jag Är.

2010-10-19T10:52:00.016+02:00

Berlin. Stan utan regler. Vad är det med Berlin. Friheten antar jag, leva och göra hur och vad man vill, träffa nya människor och sitta på bänkarna med en Becks, det räcker långt, mer behöver jag inte. Vill man ha en konsert i Mauerparken (eller vilken park som helst) då har man det. Vill man måla fasaden på huset man bor i då gör man det. Berlin är enkelt. Det är nog det jag gillar mest. Allt känns sådär skönt kravlöst, leva fri som en människa bör, och jag romantiserar inte, det är bara så jag känner. Det är bara så det är. Är för mig.

Har ingen lust att fastna framför teven när det skymmer. Att följa det livet och skynda mig hem och fylla på så mycket skåpen rymmer.

Kanske borde jag göra en utställning av mina berlinbilder som bara ligger utan nytta. Inte dessa då. Det är inte direkt bilder som du ser.

Du mich auch ...

T.

Magnus.

2010-10-18T16:42:00.006+02:00

Så här kan man se på det.

Vi får välja. Antingen betalar man de som kommer på kul grejer som vi gillar. Eller så är de enda som kommer att ha råd att fortsätta göra grejer är de som redan har tillräckligt mycket pengar för att kunna skita i om vi köper det.

Det är väl vettigt att man betalar den som kommit på grejer man gillar så den kan göra fler grejer. Släpp det nu.

Kex wants to be free också ...

T.

Tvära Kast.

2010-10-12T14:32:00.025+02:00

En roadtrip från Östersunds station och Jämtland är vackert. Små nästan tomma samhällen och slingriga vägar. Jag bodde en bit bort, i Ångermanland en tid under nittiotalet, ett tvåvåningshus precis vid älven, tyvärr blev det en liten bravad och jag tvingades flytta till en nedlagd konsumbutik mitt i byn. Inte lika romantiskt men större yta till lägre pris. En deal som passade mig utmärkt - kanske borde jag söka upp människor från då. Passerade Ramsele och Skogsnäs och bilen krängde vidare mot fjäll och glittrande vatten.

Kommer till platser och mindre byar. Träffar två småflickor som är utan ridhus efter kommunens större satsning på hockey, bjuds hem till en skådespelare som flyttat tillbaka från Paris och sadlat om till getbonde, pratade med en pingstvän med cowboyhatt och tappad framtand och ett kors av trä. Nya möten och andra världar tar tag och växer i mig på ett ungefär. Käkar bräck med mes och svensk chevré.

Tog en sväng inom Åre. Off season. Vet inte vad jag väntat mig, men inte det här, jag vill inte raljera, döma, eller sätta mig på högre hästar, men likheten med Ullared var slående. Samma plast men större krav på mer guld. Stilfulla krogar utan stil. Jag funderar över hur man tänker och värderar sitt eget liv på en sådan plats. Billig okunnig personal och krogovana gäster provocerar mig. Hur är där då under säsong. Jaja. Skitsamma och nog om det, alla gör vi våra val, och ingen har tvingat mig att vara kvar. Nu tar jag mig till Berlin istället. En stad med mer innehåll och träd som fortfarande är gröna. Tvära kast och krogar som hem. Gyllende Hönan väntar mig där.

T.

Hujedamig Sånt Barn Han Var.

2010-10-05T00:05:00.007+02:00

Tar snart tåget norrut. Nattåg till norrland, Östersund, norrland om man frågar mig, men bara halvvägs upp genom landet om man frågar Norlin. Kanske är det inte speciellt viktigt var. För mig är det mest att, att vara på väg, att vara i rörelse. Äventyr med Tom och Huck. Bara sätta sig på ett tåg och sen hyra en bil och se var jag hamnar. Nya möten och nya erfarenheter. Det är så jag arbetar. Det är så jag försöker leva - som när en gosse dök med huvudet i sin mors soppskål och inte kunde sitta still. Som Robert Doisneaus en gång sa.

"Jag tycker om tanken att allt inte är fullständigt kontrollerat. Att man kan möta något av en händelse."

Ibland. Eller faktiskt ganska ofta är risken att det blir alltför slätstruket med för mycket analys, att man har sin historia klar och sen följer den slaviskt, det blir lätt för perfekt till en bekostnad av liv. Den inre elden slocknar och det blir anpassat. När det egentligen handlar om motsatsen. Saknas rösten som skriker i bröstet kan man lika bra lägga av. Så illa är det. Saknas det inre tvånget finns där inget. Tyvärr. Inte att vilja utan att måste. Min största skräck i livet är inte döden, det är inte sjukdomar, och det är inte att bli ensam, det är att mina berättelser ska ta slut, att jag en dag sitter med min kopp i en nerbrunnen snickarboa och inte kan få fram ett jävla ord (bild). Det är så pass skrämmande att jag knappt vågar tänka tanken.

Under de senaste tio åren har jag startat upp och varit ansvarig för två olika fotoutbildningar. Jag har sett unga drivna fotografer brinna, inte många, men en del, jag har känt elden när deras ögon flackat över kontaktkartorna i sköljen, jag har sett fötter otåligt stampa medan printern arbetar. En sådan kraft går inte att stoppa och ska absolut inte ska stoppas. Tvärt om. Tyvärr har jag även sett hettan långsamt avta när man sen börjat anpassa sig och göra sitt jobb och vad som förväntas av arbetsgivare och kunder. Jag tror inte man kan ha två sorters moral, en privatmoral och en yrkesmoral, hur blir man då. Vem blir man då. Det är lätt att falla ner i gropen och sitta i knät på Kommandoran och undra var elden tog vägen. Sitta där och undra vad det var man drömde om.

Hör nu på gó vänner så ska jag för er berätta vad en gosse ...

T.

Ett Veckans Citat.

2010-10-04T16:31:00.004+02:00

Knyckt från min polare Martin.

"Om du köpte Ericssonaktier för 100 000 kronor för tre år sedan så är de värda omkring 4600 kronor idag. Om du istället köpte Telecom för 100 000 kronor, så har du bara kvar 791 kronor.

Men om valet för tre år sedan blev att gå på bolaget och köpa bira för 100 000 kronor, dricka dem, ha trevligt, och gå och panta tomflaskorna, har du kvar 6741 kronor. Det är därför grabbarna på parkbänken kallas A-laget."

/Carl-Martin "Sture" Vikingsson.

T.

Kampanjen Börjar Nu.

2010-10-01T11:20:00.017+02:00

Detta är en totalt opartipolitisk kampanj.

Jag är trött på hat. Jag är trött på allt detta mörker som tar allt större plats. Hat skapar klyftor och klyftor skapar hat och hat leder bara till ännu mer hat som leder till djupare klyftor. Till sist hittar vi inte ut. Om vi någonsin ska rädda denna värld måste vi sprida värme. Värme leder till värme, och värme förvandlar bitterhet och hat till vänskap, det är grundläggande fysisk vetenskap. Det vet alla. Det vet du. Det vet jag.

Jag pratar inte om att acceptera intolerans. Jag pratar om den direkta motsatsen. Jag pratar om att överbrygga intolerans.

Kopiera bilderna och sprid.

Bild till internet. Exempelvis Blogg eller Facebook. Klicka och spara.

Bild till tryck. Exempelvis till Flyers eller T-tröja. Klicka och spara.

/Thomas H Johnsson

Jag Förstår Inte.

2010-09-30T15:27:00.005+02:00

Märker att mina tankar blir yngre och yngre. Ju äldre jag blir desto mindre förstår jag. Det finns så många saker jag inte får ihop.

Exempelvis den så kallade äganderätten.

Man kan bygga ett hus men inte en planet. Det var ingen som skapade jorden, den här planeten, möjligen en gud, men troligen någon slags big bang, en form av fysiska molekylmoln. Nu är det inte det jag vill åt. Exakt hur det gick till lämnar jag därhän. Så till saken.

Hur kan någon äga en fysisk plats. Hur kan någon bestämma att just den där jordytan är hans, hävda att han äger den och förbjuda mig att gå där, han kan till och med bygga ett staket och stänga ute människor. Hur går det till. Jorden måste väl rimligen ägas av alla som föds och bor här. Att man sen kan sälja mark övergår mitt förstånd. Först ta något som bör tillhöra alla och sen sälja det. Jag förstår det inte.

Kan någon förklara.

T.

Snart September 2014.

2010-09-29T15:43:00.007+02:00

Förövrigt hade jag HD´s kulturuppslag i söndags.

"Landskrona bär inte skammen ensam längre. Hela landet bär ansvaret. Jag fick i uppdrag att fånga stämningen i Landskrona under valdagen. Denna ödestunga valdag. Nu finns det inget som skiljer stan från övriga landet. Det sägs att en bild berättar mer än tusen ord. Jag skulle lika bra ha kunnat publicerat en svartruta."

Repet: http://hd.se/kultur/2010/09/26/landskrona-den-19-september-2010/

T.

Allvar.

2010-09-28T20:33:00.007+02:00

Ibland förstår människor vad jag pysslar med. Det gör mig glad och stolt. Idag ringde någon och frågade efter bilder. Han arbetade med formgivningen till ett utskick till skolor. Om du vill ha bilder på människor med påklistrade leenden har jag inga, sa jag, och han svarade snabbt, jag citerar;

"Nej. Jag vill ha sådana bilder du tar. Bilder som tar människors blickar på allvar."

Det var allt jag ville säga idag. Och det kändes gött.

T.

No Future (inte).

2010-09-23T21:28:00.004+02:00

En del nätter kan jag somna med ett leende på läpparna. Trots en svart tid. Nu ikväll satt jag på en bänk och käkade en burgare i min hemstad, landskrona, när tre småpunkare i trettonårsåldern med nitjacka och tuppkam korsade torget. För mig har punken alltid stått för rätten till att vara sig själv - rätten att vara den man faktiskt är. Jag kan konstatera att återväxten är säkrad och att det trots allt finns hopp. Sådant gör mig varm i hjärtat.

Mina vänner i The Bristles spelar på Bodoni på fredag. Ses där då.

T.

Polisen Har Ordet.

2010-09-23T11:31:00.002+02:00

Rädsla.

T.

När Vinden Piskar.

2010-09-17T16:57:00.006+02:00

Det blåser inte där idag. Det är stilla och tyst. Funderar på alla gubbar, för det är oftast gubbar, som anser att de sitter på de rätta svaren. Att de vet vad som är rätt och vad som är fel. Vad som är riktig fotografi och vad som inte är det.

Herregud vad de missar. Tänk er själv, sätt upp en regel och rata allt annat, snacka om att gå med skygglappar - jacka och mätsökare. Inte alltid de mest begåvade herrarna.

Inga stormar där. Inga moln. Bara stltje. Men ni vet, tvärt om, när det känns, när man blir osäker, då är det allvar. Då betyder det något. När vinden piskar och du darrar. Då är du nära - det är allt.

T.

Tillägg.

2010-09-16T16:17:00.008+02:00

Som från en förrädare.

Jag driver företag och tror på fri företagsamhet. Det betyder inte, trots företagande, att alliansen är ett bra val för mig. Värme är ett mycket bättre alternativ. Konstigt va ...

Som från Jussi.

T.

Jag Är Inte Socialdemokrat.

2010-09-16T11:58:00.030+02:00

Jag är inte Vänsterpartist. Jag är inte Miljöpartist. Jag är inte Moderat (inte ens ny moderat). Jag är inte Folkpartist. Jag är inte Centerpartist. Jag är Thomas som levt i trettioåtta år och som vet att rött alltid är varmare än blått. Det har min livserfarenhet bevisat. Skuggorna. Smällarna. Allt det som gör oss till levande människor.

Tänk på att Mona inte är ett parti. Det är inte Mona du röstar på - det är ett regeringsbyte du röstar för. Jag har aldrig varit partipolitiskt aktiv, och kommer nog aldrig att bli det, men jag tror på vänskap och solidaritet. Det är därför det är viktigt att byta regering på söndag. Rödgrönt. Jag är trött på egoismen som breder ut sig och blir allt starkare här i landet. Därför är det viktigt att rösta med hjärtat.

Fick lift med en lastbil förra veckan. Chauffören, en småhusägare och heltidsarbetande man i medelåldern, han berättade att han fått en tusenlapp mer i månaden genom Moderaternas skattesänkningar. Han berättade också att han inte går på deras bluff. En tusenlapp. Vad fan är en tusenlapp i jämförelse med nedmonterad sjukvård och omsorg. En tusenlapp när hans barn står utan arbete och inte kan försörja sig. Han tittade på mig och sa; -trots allt måste vi tänka på varandra och på våra barns framtid. Det gör inte moderaterna och deras allians - och det vet egentligen alla. Vi med arbete måste dela med oss. Därför kommer jag att rösta för regeringsbyte på söndag.

Och glöm inte att Sverigedemokraterna är ett högerparti. Ett blått missnöjesparti utan visioner eller egentliga ideér. Jag kan kanske förstå (inte försvara) att dom vann mark förra valet. Men nu är det allvar - nu finns det inget utrymme för trams. That's it.

En fin man den där chauffören. Landet är fullt av sådana som honom.

T.

Stellan Skarsgård (Alexanders Pappa).

2010-09-15T13:01:00.007+02:00

Bombi Bitt och jag. Är du tveksam. Låt Stellan få nio minuter.

Alla har tid med nio minuter. Men inte fyra år.

T.

Bästa Författarfilm.

2010-09-10T23:24:00.012+02:00

Tommy Arvidssons film. Den om min och Jonas bok är visst nominerad av Svensk Bokhandel till bästa författarfilm. Det känns roligt och såklart smickrande. Annars finns det ett gäng böcker kvar - bara att skicka mig ett mail. Vill bara tillägga att bilderna är lite väl mörka i filmen. Märkligt. I boken är bilderna ljusare. Ännu mera märkligt.

Vill man rösta kan man göra det på länken nedan. Nu piper jag till Götet en sväng, minns att hösten är vacker där, hörs. Ha det fint.

(http://www.svb.se/tavling/mer-blues-från-landskrona)

T.

Veckans Citat.

2010-09-09T16:36:00.005+02:00

"Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans, i sol och när skyar skymma månens skära glans. Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill. Jag spelar för att glömma att jag själv finns till.

Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin, ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin. Ni får inte ge min bannor eller kalla mej för lat. Fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.

Jag vill inte gräva jorden. Jag vill inte hugga ved. Jag vill drömma under häggarna till solen hon gått ned ..."

/Dan Andersson.

T.

Veckans Citat.

2010-09-03T12:17:00.003+02:00

"Egoism är inte att leva som man önskar. Det är att be andra att leva som man önskar."

/Oscar Wilde.

T.

Färger. Färger. Överallt Färger.

2010-08-31T13:59:00.039+02:00

Läser om människor som hotar med att rösta på sd om man inte stoppar ett moskébygge. Undrar varför det är viktigt att stoppa. Att skrika nej. Var jag än tar mig genom landet springer jag på kyrkor, överallt finns det kyrkor, och då borde det väl vara bra med en liten moské här och där, om inte annat för att väga upp. Sen kan jag tycka att moskéer ofta är väldigt fina i sin vita puts. Precis som många kyrkor i bränt vitt kalk.

När jag var barn (yngre). På sjuttiotalet. Då var det ryssen som skrämde, det var inte frågan om, utan mer när ryssen skulle invadera vårt fina astridlindgrenland. En tid med mjölk och fiskpinnar och atombomber varje dag. Björn och Ingmar var kungar, och Stickans popkör drog över världen i guld, en tid när Olof sålde granater till Pakistan. Det var bättre då. Nä jag tror inte. Man har nog bara en tendens att minnas i rosa.

Jag är äldre (i passet). På tvåtusentalet. Nu är det muslimerna som skrämmer. Det är inte frågan om, det är mer en fråga om när det smäller, när talibanerna kommer och förstör vårt idolproducerade blondinbellaland. Mitt i en tid med sushi och latte och terrorister var och varannan dag. Robin och Zlatan är kungar, och Berts popsnören drar in guld i schlager, en tid när Fredriks lakejer skjuter ihjäl varandra i Afghanistan. Det är sämre nu. Nä jag tror inte det. Man har nog bara en tendens att se sin samtid i svart.

Rosa är säkert vackrare än svart men rött är alltid varmare än blått.

(det är skillnaden)

T.

Veckans Citat.

2010-08-28T23:27:00.004+02:00

"Människorna går omkring och låtsar att dom är lyckliga. Tiggarna går omkring och låtsar att dom är ledsna."

/Paulo Coelho

T.

Försök Till Hommage.

2010-08-25T13:11:00.002+02:00

André Kertész.

T.

Love on The Left Bank.

2010-08-08T12:09:00.020+02:00

Paris. Augusti. 8.10.

Hoppas du har det bra.
Har du flyttat klart för ett tag. Har du äntligen hittat ditt hem och kommit till ro. Porträttet jag gav dig, hänger det på din vägg, det där du tittar fram med gröna ögon i svart vitt bakom nyklippt lugg. Dagar har gått och kanske har du ny frisyr. Mitt är längre och jag sitter här med en kopp och röker, vet att jag inte borde, men det är väl därför jag gör det, det är så mycket man inte borde. Det är så mycket man borde. Du borde komma ner nu - ta pendeln från Antony in mot stan, byt till metro på Les Halles (Chatalet), den gula linjen mot Chateau de Vincennes och hoppa av vid St-Paul. Gå upp för trappan, inte rulltrappan, den vanliga, korsa Rue St-Antoine och ta till vänster i den lilla gränden, ser du krogen med röda baldakiner. Bistrot Manquant. Där längst in i baren sitter jag och väntar på dig. Utanför fönstret ser jag ben skynda förbi, undrar vart dom är på väg, undrar varför dom skyndar, jag rör mig inte, jag vill bara vara här. Beställer en kaffe till. Det börjar skymma och jag sätter mig vid rottingborden ute på gatan, tänder en cigarett och lyssnar på sorlet från baren, jag kan sitta här i timmar och lita på ord jag knappt förstår. Kom hit ska jag berätta hur det går.

Vaknar av stök nere från gården. Grannarna mitt över ordnar med frukost. Doften av kaffe och nygräddat tränger in genom gardinerna, går upp och kikar ut, kullerstenarna är våta än, det regnade i natt och asfalten blänkte när jag gick hemåt och såg saker jag aldrig sett förut. Den stora tunga blå dörren slår. Det är så många här som kommer och går. Huset är gammalt men lever. Det är svalt på kvällarna och vinden fläktar i gryningen. Sängen är smal men räcker långt när kroppar är nära, köket är litet och ligger tätt intill, jag tar fram bröd, getost, honung, och går ner till dom som sitter kvar. Portvakten är redan igång. Igår sopade han trappan och idag plockar han med sina kryddväxter.

Det går långsamt men börjar gro och jag får mycket gjort. Jag har fått struktur på dagarna. Tar mina förmiddags och kvällspromenader. Arbetar. Tror jag börjar hitta formen, rytmen, och härom dan gick jag förbi Le Select, där jag satt och drack dyr dansk öl när allt skulle vara som i böckerna jag älskar. Nu ler jag lite och går förbi. Det finns en park några kvarter bort där kan jag ströva omkring och sakna en hund. När jag korsar Montparnasse och Saint Germain skulle en hund följa mina spår, men jag går inte och nynnar på lit de parade, jag vet att du sjunger för mig tusen mil härifrån. Det finns platser jag aldrig har varit och nätterna är varma när jag trampar gamla gator med öppen skjorta. Minns du när vi pulsa genom snön och bakade scones i ditt kök. Det är längesen men känns som igår.

Det mesta i Marais är gammalt. Nästan äldre än när Anna fick Ludvigs efternamn. Från mitt rum ser jag tak av svart skiffer, språng av ljusare tegel, små innergårdar med klättrande växter, takterasser och stora mansardfönster. Stan är större men det tar mig bara några minuter att komma över till flodens vänstra strand. Åt andra hållet upp mot kullen är det fortfarande hårda tider för drömmare (-vous n'avez pas des os en verre. Vous pouvez vous cogner à la vie. Si vous laissez passer cette chance, alors avec le temps, c'est votre cœur qui va devenir aussi sec et cassant que mon squelette. Alors, allez y, nom d'un chien). Men Doisneaus karusell står kvar i både regn och snö. Än står den där och snurrar och bidar sin tid. Nu går solen ner och allt får ett annat ljus. Jag står på en trappa och blickar ut över gator som ska bli våra i natt. Kom hit så tar vi över stan. Vi ses på Bistrot Manquant.

T.

Ps. Köp med dig snus. Du vet vad. Ds.

Inga Dagar.

2010-08-02T13:12:00.006+02:00

Vaknar i en soffa. Tar den blå väskan från roxtuna med prylar jag tror mig behöva och på tåget. Ett par blå jeans (inte blåjeans), fem kalsonger och lika många par strumpor, massor av grov portion, några lonsdale t-tröjor, en svart munkis med tre ränder, tri-x och en trave panpocket. Mina nästan vita converse drar jag på mig och contaxen stoppar jag som vanligt i fickan. Sen iväg från köpenhamn.

Paris. Ny bok att sammanställa, ljuga ihop sanningen om sverige (lilla landet) i en stad som älskar och bedrar, sitta och orera på caféerna, som någon sa, sa någon gång då. Viktigt att vara ensam nu. Koncentrera. Arbeta, möta blickar, samtala, och ibland strunta i att arbeta. Låta mina dagar vara mina. Tillåta mig att intressera mig för mig själv och känna när hjärtat slår och blir större. Je vous offre ce qui est nécessaire.

"ge min själ till händerna som ger och inte rycker - sälla mig åt hjältarna som gör och inte tycker"

Jag väljer drömmar. Ni som saknar får ta kamera&bild till tröst, augustinumret, jenny maria nilsson, hon som härom året skrev så bra om the americans och robert frank, hon har gjort ett porträtt av mig och min fotografi. Tro inte att jag släpper och lämnar helt åt ert öde. Har jag en gång lagt mina vingar om ligger dom alltid kvar, den tjugonde till den tjugosjunde har jag fixat bildspel till festivalen i malmö, åtta fotografer under åtta dagar. Till er som har allt men längtar. Ni som väljer sånt som man kan se.

En vänlig kvinna har grejat mig en liten arbetslägenhet någonstans vid place des vosges - torget där anna gifte sig för längesen och jag går samma gator som hon gick då. Stannar ett tag och låter augusti bli till september. När löven gulnar till guld och rimfrosten lurar ska jag låna någons stuga och färdigställa, jag gillar skogarna på hösten, jag älskar hösten när människor tar på sig och tar av sig igen. När blickarna längtar lite mer.

T.

Sista Stenen.

2010-07-30T18:22:00.019+02:00

Alla ropar på straff. Människor ska sättas dit och skaka galler. Nu är det den där polischefen som fick sex år, men borde fått livstid skriker mobben, jag vet inte vad som blir bättre av det. Vill förtydliga att jag inte försvarar honom. Det han gjort är inte vackert. Tvärt om. Men jag kan inte låta bli att fundera över vilka krafter som tar sig rätten att döma utan att veta, utan att vara insatt, bara tar sig rätten att skrika rakt ut efter livstid. Varför är det oftast rädda människor som skriker högst. Tänker på Littorin, han med horan, killen dömdes som tokskyldig av både kvällstidningar och allmoge långt innan åtal, långt innan något som helst officiellt uttalande. Vad är det som gör det så viktigt att se en människa falla. Det är vad jag funderar över idag.

-Without judgment. Without judgment ... Because it's judgment that defeats us.

(Kurtz i Apocalypse Now)

T.

Som Ett Citat.

2010-07-27T17:48:00.005+02:00

Herr Berg, fotografen på Erstagatan som nu flyttat därifrån och som för övrigt fyllde år igår, han har skrivit något jag kan känna igen mig i. En text som nästan skulle kunna vara min.

"... man söker ett hem, trygghet, att få det harmoniskt och vackert i livet, men att det kanske inte är möjligt om man ska utvecklas hela tiden?

Jag själv har sökt en slags frid och hemkänsla de sista tio åren, mest för att orka arbeta som jag gör, men jag kan gott säga att någon hemkänsla har jag inte hittat, inte heller någon frid. Jag börjar allt mer att tro att ro och trygghet inte hör ihop med ständig förnyelse. Jag tror helt enkelt inte att konstnärer kan ha det tryggt om de inte ljuger för sig själva. Konstnärslön är en trygghet. Det är en bra grej, men sedan finns det inte mycket att hänga upp sig på, mer än att ständigt arbeta, ta chanser, vara beredd på eviga förluster och lära sig älska det."

T.

Räkor och Rosévin lol

2010-07-26T13:40:00.017+02:00

Alltså girlz och boyz. Jag bara måste berätta om min mysresa till danmark. Det vara bara så mycket myyys. Först tog vi en promenad i helsingör och köpte värsta stora glassen, den godaste glassen i hela galaxen, vit sweet vaniljglass med rosa choklad över, mumsgod var den, och suuuperpink. Me blev bara så löööv i den glassen.

Det var fina och vackra bästa kompisarna raymond, måegren och lilla jag. Vi skulle fira raymonds födelsedag med en lördagsmyyysresa. Han hade fyllt jättemånga solsnurr för länge länge, flera veckor sedan, och söta måegren och me tog honom på båten och partade hela natten i danmark. Vi åt värsta stora buffén med räkor och rosévin på en liten myysresturang i köpenhamn med en myyysbalkong med utsikt över alla heta girlz. Sen gick vi till myyysigaste fristaden och kissade lol där hade något dumhuvud slängt in en tårgasbomb så det sved i halsen :-( fy faaan vilka as :-/. Fett med najs.

Kramizen :-P

T.

Burka.

2010-07-25T16:22:00.005+02:00

I Frankrike har man förbjudit burka. Jag vet egentligen väldigt lite om burka, och om sanningen ska fram bryr jag mig inte speciellt mycket om burka, jag bär inte burka och kan omöjligt veta på riktigt. Allt jag vet är att jag inte ställer mig bakom förbud - förbud rent generellt. Tror att jag skulle bli ganska ledsen om någon förbjöd min keps. Tror ingen behöver bestämma över mig, rent generellt, med eller utan keps, burka. Jag är ingen(s) soldat.

T.

En Kram Varmare Än De Flesta.

2010-07-21T14:00:00.036+02:00

Mitt i varma sommaren nu. Jo. Härom natten fick jag, efter ett litet missförstånd, sova på en bänk, inget konstigt i det, det har hänt förr, jag på en bänk och blandrashunden under. Lite hårt efter ett tag och något huttrigt framåt morgonkvisten ska erkännas. Det är inte läge att gnälla, jag vaknade trots allt till den vackra soluppgången och kände hur värmen långsamt kom tillbaka, och min sovplats var bara tillfällig, lyckligtvis. Tänker på människor som sover ute varje natt året om. Själv har jag flera varma sängar och några mjuka soffor att välja mellan - har till och med nycklar till fyra lägenheter.

Tänker på dom som varken har säng eller soffa att sova i. Bortglömda människor. Idag finns det parkbänkar byggda med ett så kallat armstöd mitt i, armstöd enbart med syfte att man inte skall kunna ligga ner, inte ens bänkarna ska vara tillgängliga numera. Framtidens dom kommer falla hårt över vår tid.

Hörde för ett tag sedan en polis säga;

- Har man valt att inte ha ett hem. Då ska man fan inte sova i någons trappuppgång heller.

Märkligt uttalande. Min uppfattning om polisens uppdrag är att de ska serva befolkningen. Inte trakassera den. Ibland känns det som mycket kraft läggs på att trampa neråt i någon slags desperat trygghetshets. Människor har fått för sig att hemlösa är farliga och borde sättas dit, anmälas, fängslas, när det i själva verket bara är vanliga människor, människor som du och jag, kanske bara din före detta granne som råkat halka till i livet - lätt hänt. Jag romantiserar inte. Alkohol, bensodiazepiner, opiater - medicin som fungerar ypperligt till att döva och tränga bort vardagens bekymmer, och det är inte helt gratis, det kan jag lova dig. Har du ingen bostad, fast adress, då har du inte rätt till försörjningsstöd. Har du ingen försörjning har du nästan ingen möjlighet till bostad. Är du hungrig och utan stålar är du tvungen till att snatta. Överleva. Du vill väl knappast dö.

Nästan ingen människa vill dö.

Vi träffades i malmö. Han gav mig en kram varmare än de flesta.

T.

Socialismens Baksidor.

2010-07-19T11:27:00.004+02:00

Del 1.

The Daily Show With Jon Stewart

Mon - Thurs 11p / 10c

The Stockholm Syndrome Pt. 1

www.thedailyshow.com

Daily Show Full Episodes

Political Humor

Tea Party

Del 2.

The Daily Show With Jon Stewart

Mon - Thurs 11p / 10c

The Stockholm Syndrome Pt. 2

www.thedailyshow.com

Daily Show Full Episodes

Political Humor

Tea Party

Dagens Fotograf - Malmöfestivalen.

2010-07-13T20:11:00.019+02:00

Det ska visas bildspel under malmöfestivalen. Jag kallar det dagens fotograf. En fotograf kommer dagligen att köra bilder på en husfasad på Skomakaregatan - där vid gamla butterickshuset. Känns skitkul att lyckats få ihop så många spännande fotografer. Bilden ut på gatan.

Malmöfestivalen äger rum i mitten av augusti och är Nordens största stadsfestival med ca 1,4 miljoner besök under åtta dagar. Den första festivalen anordnades 1985. Alla festivalens konserter är gratis och det finns inga bokade platser.

FULLSTÄNDIG FOTOGRAFLISTA - DAG FÖR DAG.

FREDAG 20 Augusti.

Anna Clarén
Bilderna är hämtade ur boken Holding (bästa fotobok 2006). Holding är en berättelse om ett inre känslomässigt tillstånd. Känslan av att inte höra hemma. Letandet efter tillhörighet och kärlek, efter någonstans att hålla sig fast. Det är en djupt personlig berättelse som i sin form även blir till en skildring av ett ytterst allmänmänskligt tillstånd.

LÖRDAG 21 augusti.

Martin Bogren
Still Here är en porträttering av den by där jag växte upp. Om längtan bort till något som var större - något som var mer än byn. En återförening med det jag lämnade eller ett farväl?

SÖNDAG 22 augusti.

Thomas H Johnsson
Bilder från boken Mer Blues från Landskrona. En berättelse om en kall och svart vinter som aldrig verkade ta slut. Ett halvår av regn och saknad. Bilder som dagboksanteckningar från en tid av ett liv när den bitande vintern blev till en välkommen vår igen.

MÅNDAG 23 augusti.

Andreas Engman
Bilderna i Dark Words In Black Letters känns kantiga och talar med en låg stämma om det ljus som är ganska mörkt. Här söker Andreas Engman i de underliggande lagren, han vrider och vänder på det uppenbara och ser vardagen i ett febrigt ljus som är svårt att skaka av sig.

TISDAG 24 augusti.

Sanna Sjöswärd
Sanna visar bilder från projektet Rötter/Roots som handlar just om mötet med hennes iranska ursprung. Det har även visats vid Photographic Gallery i New York - hon har mottagit flera priser för utställningen och boken. Sanna arbetar med ett pågående projekt Eldsjälar - vi får även en liten förtitt därifrån.

ONSDAG 25 augusti.

Nils Petter Löfstedt
Bilderna är från debutboken Club 13 och utspelar sig mestadels i Malmö, nattetid, och handlar om Nils Petters relation till staden och sina vänner. Nils Petter arbetar nu med sin andra bok, Piren, som berättar om när han tillsammans med sin vän Erik Vestman byggde ett vardagsrum under en pir i utkanten av Malmö.

TORSDAG 26 augusti.

Jessica Silversaga
Fotograferar helst analogt och med gamla kameror och egenbyggda objektiv. Hennes bildvärld är både förförisk och mörk på samma gång – även i de ljusaste bilderna finns en mörk hemlighet som väntar på att berättas.

FREDAG 27 augusti.

Pieter Ten Hoopen
Hungry Horse är en liten stad belägen i mitten av Rocky Mountains. Byn är uppkallad efter två hästar, Tex och Jerry, de sprang ut i vildmarken och återvände efter två månader, magra in till benet och extremt hungriga. Som så många andra småstäder på den amerikanska landsbygden kämpar Hungry Horse med en ökande arbetslöshet och stigande priser på mark och fastigheter.

Välkommen.

Men vi ses inte då. Det får räcka med att träffa mina bilder.

T.

Bakom Skynket.

2010-07-10T10:48:00.006+02:00

Snart val igen. Känns som det viktigaste på mycket mycket länge.

Pajkastning från alla håll. Mörka krafter, rött som skiftar i violett, blått som nästan blir brunt. Jag vet inte. Jag vet fan varken ut eller in längre. Högerfalanger som kallar sig arbetarparti, ett nytt arbetarparti, då måste det ju ha funnits ett gammalt. Vilket är det. Marxs hade en del poänger, Smith likaså, men det är längesen nu. Alla påstår sig sitta inne med de rätta svaren. Lösningen. Jag vet inte. Lösningen på vad. Jag vet inte alltid vad jag vill - men vet alltid vad jag inte vill. En sak är i alla fall säker. Tror man på solidaritet och vänskap bör man lägga sina röster med omtanke. Gör vi det allihop tillsammans, då kommer vi nog att få ihop det, det är jag säker på. Nu får det vara slut på gnäll och missnöje. Alla är vi delaktiga och alla är vi födda på den här planeten. Det går aldrig att förneka. Det är det enda som aldrig går att förneka. Glöm inte det när du står där bakom skynket i september.

"Du sår dina frö i trött och mager jord. Du står där och petar och undrar varför ingenting gror, du ser på dom andra medan du vässar dina klor, det känns lite bättre när du ser deras leriga skor. Var inte rädd. Det finns dom som bryr sig om dig. Ja. Det finns någon här bakom dig. Var inte rädd."

T.

Nyanserna.

2010-06-24T13:26:00.023+02:00

Det tar emot att förklara.

Jag menar aldrig att var människa ska klara sig själv där den starke vinner på den svages bekostnad. Tvärt om. Jag tycker verkligen inte att vi ska urholka sociala rättigheter. Jag tror naturligtvis på rättvisa, solidaritet, omtanke, vänskap. Såklart. Något annat är ren dumhet.

Det är bara det att jag upplevt mer livsglädje i rivningskåkarna i Berlin än i villaområdena i Häljarp, Vellinge, eller för den skull bland småhusen i Limhamn - och nu pratar jag inte om var man bör bo. Jag försöker bara säga att det inte alltid är det tillrättalagda, ordning och reda, rätt och riktigt, putsen på fasaden, som får människan att utvecklas och leva. Oftast mer sällan. Generaliseringar naturligtvis. Men tror mer på att riva staket än att bygga fler.

Mellan raderna. Mina damer och herrar. Nyanserna.

T.

Och Rapsfälten Böljade.

2010-06-22T22:45:00.013+02:00

Vi tankade aldrig på den övergivna macken vid korsningen hundra mil utanför stan. Den största eken till vänster. Det satt ingen gammal man i skuggan på verandan under emaljskylten med essoreklam. Bilen krängde förbi genom böljande hav av gula rapsfält, bara rapsfält, hela vägen gula rapsfält med pirater skrålande där bak. Mera bomber och granater. Fasliga pistoler med krut och kulor i.

sjörövarfabbes jänta
vet nog vad hon har att vänta
skumma sjömanskrogar
med vilda hemska bovar i
vilda djur och djävlar
ojoj, som det kan bli

På kullarna utanför galopperade tusen mustanger och miljoner svarta får vid havet. Sliriga grusvägar och gröna berg under molnen, regn och damm mot rutan, och solen som alltid kom tillbaka. Festivalen var över och vägen fortsatte längre bort. Varje förnuftig människa hade redan lämnat byn. Två övergivna flickor med hö kvar i håret bjöd in ändå. Dom stod i dörren som ett par i hjärter knekt och deras kapten satt i fören och spela patience med en annan tid.

rosemary combed her hair and took a carriage into town
she slipped in through the door looking like a queen without a crown
she fluttered her false eyelashes and whispered in his ear
"sorry darling, that I'm late", but he didn't seem to hear
he was starring into space over at the jack of hearts

Fönstren var hela och flugor låg döda i drivor innanför. Stolpar som torkade segel stod som blodiga spjut där solen till slut blir röd. Dom som älskar hade flytt längre inåt landet när vindarna vänt och skeppen slagits mot klipporna för sista gången. Bilen sladdade till och var på väg utför branten, piraterna tjöt och styrman rattade förgäves, två hjul gled över kanten och allt blev tyst. Rapsfälten böljade i vinden och bortom bergen satt sjörövarfabbe på verandan med en krona av emalj i sin hand.

T.