I En Låda.

Stormen (av William Shakespeare).
Snöchocken (av Thomas Mattsson).
Oväderskaos (av Jan Helin).

När jag kom ner till Malmö central var det upprorsstämning. Snön yrde omkring. Tåg var inställda och bussar försenade, människor var vansinniga, och orden jag hörde om kollektivtrafik var inte snälla. En timme hit eller dit gör inte mig något. Jag har ingen tid att passa, men passar på att ta en kopp och käka frukost, tänker på alla som lever efter en klocka, utan ordning och reda stannar landet säger någon, tydligen svarar jag och ser mig omkring och avstår ifrån att argumentera emot. Istället funderar jag över tvprogram jag skulle velat se om jag haft en tv.

Ingemar Bergman - Mannen som skäller på hundar.
Thorsten Flinck - Söker fru.
Prinsessan Madeleine - Bolibompas skattkista.

Det är sådana tankar som kommer en tidig morgon när människor springer omkring framför mig och jag undrar varför då.

T.

Vad Vore ... (en bal på slottet).

Hör att det pratas om stilar. Som om någon har en personlig stil, jag är inte helt säker på det, det mesta går runt och vidare. I Tunbjörks tidiga bilder (ex parisboken) kan man se Nykvist. I Nykvist tidiga kan man tydligt se Frank. Petersens hårda anslag är hämtat ifrån Moriyama. Allt går runt och vidare och det är inget fel i det. Snarare är det väl inte vad man tar ifrån utan vad man tar det till - som Godard skulle sagt. Att hävda något annat är bara löjligt. Stilar kommer inte från luften och landar i en anonym kamera och börjar skapa av sig själv. Kanske är det så enkelt att man ser något man går igång på och sedan renodlar och omformar efter sig själv. Inte kopierar. Absolut inte kopierar. Utan tar det vidare och gör till sitt.

Vad vore Picasso utan Braque - eller tvärt om.
Vad vore Dylan utan Guthrie och vad vore Hendrix utan Dylan.
Vad vore Hellström utan Cave.

Du fattar.

Det viktiga är att man finns med som person (inte som fotograf).

T.

Vid Vättern.

Det finns en föreställning om att man måste ha ett förlag i ryggen för att ge ut en bok. Samma föreställning är ganska vedertagen när man ska ge ut en skiva. Så är det inte, har man orken och engagemanget kan man göra det själv, och då slipper man dela slantarna med förläggare eller bolag. Nu är inte detta inlägg tänkt som kritik mot förlagsbranschen och annat löst folk som lever på konstnärernas kreativitet. Missförstå mig inte, jag menar inte att det skulle vara fel att be om hjälp, det är till och med jävligt skönt att slippa allt administrativt pyssel, jag menar bara att man kan göra mycket själv, det är liksom bara att göra det. Visst är det mycket slit. Men det är också mycket kul och absolut finns det trix som är bra att känna till. Kontentan är att det ligger på dig själv. Viljan och elden och du.

Annars ska jag hålla en workshop vid Vättern i Motala.

Länk: http://www.fotosidan.se/cldoc/56293.htm


Jag saknade Köpenhamn och kom hit igen som jag längtat.

T.

Från Andra Sidan Längtan.

Jag har skrivit om det tidigare. Berättelsen om Cizzi.



Cizzi är 21 år. Hon är som vilken tjej som helst förutom att hon under de senaste fem åren har farit mellan psykiatriavdelningar och behandlingshem. Hon har länge brottats med ätstörningar och hennes demoner ger ett svårkontrollerat självskadebeteende. Nu får hennes berättelse komma ut. Bilderna i reportaget är ett utdrag från en kommande bok och en större utställning.

/Jacqueline Hellman.

Hon kallar mig sin mentor. En titel jag inte är helt säker på att jag kan leva upp till - men viktiga bilder är det i alla fall. På riktigt.

T.

Återvinning från en HD.

Texten skrev jag i höstas under valupptakten och var kanske tänkt att köras i Helsingborgs Dagblad men efter en ordentlig omarbetning kördes den på Kvällspostens kultursida istället. Så är det ofta - jag gör något som jag sen gör om till något annat men liknande och bättre. Återvinning om du så vill. Återvinning som en del i tiden.

Är tillbaka i stan ett tag. Vaknar i en soffa som så ofta när jag är här. Käkar en snabb frukost med farsan, passar på att duscha och tar mig ner mot vattnet, havet, eller sundet som det egentligen är. Öresund. Borstahusen. Det gamla fiskeläget glittrar i den låga septembersolen, båtarna ligger på rad och på terassen till galleriet i glas och betong sitter människor med sitt tidiga förmiddagskaffe. Går förbi stugorna som torkar nät på röda väggar av trä. Följer kusten längs stigen som nu är en vandringsled hela vägen till Sandbergen, stupen av sand där man kan sitta och se solen bli röd bakom Ven, men jag går åt andra hållet, mot Citadellet och in mot stan. Passerar småbåtshamnen med fritidsfiskarna och det stora vassfältet där man byggt en hundrastgård. En liten vit pudel springer runt och jagar en alltför glad pitbullvalp. Gläffsandet når ända bort till fortet från Per Albins tid. Tar stentrappan upp till allén vid vallgraven där någon ristat hjärtan på nästan varje träd. Bakom löven skymtar jag hur vattentornet breder ut sina vingar över krogen som fått en större uteservering i solen. Man bär ut stekt spätta med remoulade och gammeldansk i små glas till gäster som vägrar släppa iväg sommaren.

Parken vid konsthallen är lika grön som om våren fortfarande är kvar. Träffar Christian som skulle bli författare men pluggade sist vi sågs. Han är klar nu och arbetar med flyktingbarn från Somalia i Malmö. Jag frågar hur det är, han ler och säger att de där sd-gubbarna borde komma på studiebesök, de borde få se mina fantastiska barn som älskar skolan. Alla vill verkligen lära sig räkna och skriva. Sådant som vi i Sverige ser som en självklarhet. Vid torget skiljs vi åt. Christian går in på caféet som fortfarande har mina printar på väggen och jag korsar torget med färgglada ballonger med partiloggor. Tigger en gratis kopp av Ana vid vänsterns valbord, slänger några ord med Niklas, socialdemokraternas kommunalråd, nickar lite åt Torkild, kommunstyrelsens ordförande, upptagen med någon möjlig väljare. Ser att en sverigedemokrat för en tynande tillvaro i sin ensamhet med foldrar av lättköpta svar. Han har inga färgglada ballonger. Bara skugga och grått. Tänker att solen inte når in dit och att det egentligen är sorgligt med människor som bär på så mycket hat. Bakom korvkiosken i hörnan mot tidningsredaktionen står Mats och smyger med sina teleobjektiv, seglarfotografen som undervisar i marinbiologi, vi käftar lite om vidvinkel eller tele, skrattar och ber varandra hålla kontakten. Jag vet att han är en duktig undervattensfotograf i färg.

Köper kvällstidningen hos paradiset med blandgodis och billiga cigaretter. På ettan skriver min kompis Maria att hon hellre säljer sex än köper bil. Jag flinar lite och förstår att det handlar om något annat, men sex säljer, och rubriksättarna har väl sin piska och Maria humor. Sätter mig på thaikrogen som tidigare var libanesisk. Den gamla cafélokalen med stora gardinlösa fönster jag hängde min protestutställning i för en massa år sedan. Ägarinnan hälsar glatt och jag beställer grönsaksgryta med röd curry och tofu, slår upp tidningen och läser att vänstern är uppe i över sju procent enligt sifo, jag tittar upp och känner hur röd curry hettar. Vid ett bord en bit bort sätter sig moderaten Marko med sitt följe av småpågar i personval. Vi hälsar och drar de sedvanliga artighetsfraserna i all välmening. Det gläder mig att valrörelsen blivit mer nyanserad och pajkastningen avtagit.

Ber om notan och slipper betala för kaffet. På uteserveringen väntar en lite för trind svart vit prickig hund på sin matte eller husse, eller bara väntar, som hundar ofta gör. Mitt över på trappan till teaterns sceningång sitter Johnny och röker. Han verkar nykter men ser mig inte. Solen står högre och luften är varmare nu. Jag knäpper upp min bruna munktröja med tre brandgula ränder, svänger upp mot Järnvägsgatan och förbi det vita huset på hörnan och ser att discokulan i taket hänger kvar, rundar parken ner mot parkeringen och den lilla ettan som fortfarande har mina blommor i fönstren. Det slår mig att jag har en del prylar i källaren jag borde hämtat för länge sedan. Tydligen saknar jag inget och det kan säkert stå kvar ett år till. Det är ju mest böcker och en dammsugare som inte är min. Utanför biblioteket möter jag kurden som driver gatuköket vid Kasernplan. Vi snackar lite kort och han berättar att Lukas kanske ska göra film av hans manus, fan vad kul säger jag och menar det, Lukas är bra, vi får väl se svarar han på sin perfekta men brutna svenska och skyndar vidare mot burgare och milkshake av tusen smaker. Jag stannar ett tag och ser igenom fönstret att biblioteket fortfarande kör några av mina bilder på sina vykort. Minns hur jag flera år yngre klättrade omkring på taken mitt emot för att få till linjerna.

Eriksgatan är rak och omringad av två grönskande parker med stora lummiga träd. Jag går på högra sidan och ska precis svänga ner mot det vackra koloniområdet som anses vara landets äldsta, det är då det händer, jag vet inte inte riktigt vad som flyger i mig, jag handlar utan att tänka, troligen på ren intuition, med hjärtat, framför mig står ett valplakat som jag puttar omkull. Thomas! Vad fan gör du ropar någon från parken. Jag tittar upp och ser att det är Sundström som vrålar. Han går snabbt mot mig och jag mer långsamt mot honom. Vad var det för skylt du inte gillade säger han och flinar, ähh bara något grått jag inte tycker hör hemma här, det kanske inte var så nyanserat gjort svarar jag lite skamset. Han skrattar högt och ber mig sitta ner på bänkarna under träden. Nu ser jag att där sitter fler, det är Lase, Bosse, Irene, Berne, Tubbe, och såklart Sundström som egentligen heter Jerry. Nästan hela luffarligan. Raka och ärliga människor jag tycker om. Alla ger mig kramar och på en av bänkarna har någon knutit fast en röd ballong. Vi har lite kalas här och då passar det ju bra med ballonger skrattar Bosse och sträcker mig en svart Guld i burk som en medalj för min onyanserade valrörelse. Jag sitter kvar och snackar en stund. Sensommarsolen motar bort hösten och ljuset faller fint genom bladen över Sundströms orakade ansikte, jag tar en bild av honom, tar två, tre bilder, dricker upp det sista, säger hejdå och promenerar vidare mot slottscaféet som tagit ny fart efter några år på dekis. När jag kommit en bit bort känner jag en skön värme i mitt bröst och det är inte bara ölen.


Svanungarna vid pilträdet i kurvan bakom Fröjdenborg har växt upp och klarar sig själv nu. Varje år lägger ett svanpar sina ägg på samma plats, precis där vallgraven svänger, på andra sidan vägen vid de gula sexvåningshusen med garage under marken. Det slår mig hur vacker stan faktiskt är. Hur mycket den betyder för mig. Trots det funderar jag på att dra till Köpenhamn ett tag. Dylan ställer ut sina målningar på Statens Museum For Kunst och Köpenhamn är en annan stad och en annan plats med ett annat humör. Först Helsingör. Sen tåget till parken vid Österport medan värmen är kvar. Går förbi Roros Livs och sneddar genom Murargränden upp mot Vilans och väntar på grön trådbuss nummer tre.

T.

Tisdag Morgon och Pogues Är Med.

Solen skiner bakom molnen och tittar fram på mig. Mycket bra händer och Sally är här igen och pälsen blänker som håret på waltzing Matilda om hon varit hon. Vi går på stigarna och sparkar löv och går in och dricker Laphroaig och vatten och lyssnar på Dylan, Thåström, och Norlin, och läser Gerhardsen i pocket. One thing left to say i ett backstagetält i gamla öst med basisten i The Business och snack om att göra världens bästa skiva. Vi skulle låsa in Micky Fitz, Nick Cave och Shane MacGowan i en lägenhet med obegränsat med sprit och en månad senare skulle den bästa skivan någonsin kunna spelas in och hans övertygelse var total och vad jag minns skulle även Joe Strummer vara med. Det är sådana samtal som kommer när natten längtar efter att bli morgon och dagen tvekar. Tänker att det var ett tag sedan jag korsade torgen i Köpenhamn och längesen jag strövade i skogen och plockade kantareller. Det är den blandningen i livet jag tycker bäst om, ena dan vakna på ett billigt hotell och träffa människor jag aldrig borde mött, och sen sitta en dimmig eftermiddag med kommunala tjänstemän och diskutera stadsplanering. If I should fall from grace with god strömmade ur högtalarna när jag klev in på den lilla krogen i det tomma samhället vid fjällets fot och de två gästarbetande redan sliriga irländarna satt i baren och hälsade glatt. De skulle ta över landet och röva bort våra kvinnor som vi en gång gjort när vi segla över och jag svarade som Winston skulle gjort -Don't talk to me about naval tradition. It's nothing but rum, sodomy, and the lash. Den långe magre med utslagna framtänder, han som snackade mest, lutade sig fram mot radion och bytte till Tombstone men skrålade om en regnig natt i Soho. Vid Hans-Albert platz i ett fönster släpper Matilda ut sitt hår och lägger fram triss i hjärter dam som det största man kan få för ett par i klöver knekt och när jag satt på tåget genom landskapen såg jag hur en räv sprang över ängen och in bland träden och MacLennane låg i sätet sidan om med huvudet i mitt knä och drömde om ett annat liv i städernas nätter. Idag är det tisdag morgon igen och Sally och jag går på den soliga sidan och låter flodbåtskaptenen styra ödet i natt and we walked him to the station in the rain, we kissed him as we put him on the train, and we sang him a song of times long gone, though we knew that we'd be seeing him again.


The sunnyside of the street ...

T.

Välkommen.

Det finns människor som rädda. Rädda för sitt liv. Tro fan det. Någon skjuter. Var kommer hatet ifrån, är det så vi ska ha det, ligger tiden verkligen så. Då är det inte min tid. Jag fotograferade en kille som jag inte tänker namnge och han vågar inte sova i sin säng eftersom han kan bli skjuten genom fönstret. Nu sover han på en madrass på golvet med sina skottskador i magen som en välkomsthälsning från trygga folkhemmet Sverige. Välkommen min vän.



Bara en av många. Någon sköt mot honom och hans skrädderi. Som tur var träffade kulorna fönsterkarmen. Vi gick ut och han tittade mig i ögonen en lång stund och sa:

-Jag är inte hatiskt. Jag vill inte skytten något ont. Vi måste sluta skapa motsättningar, jag ska dra igång en fest, en fest med mat och dans hela natten. En fest där alla är välkomna. Välkommen min vän.

T.