Wednesday, November 28, 2007

Utan Porto.

Rummet är mörkt, det är natt, gatan är tom och svart, men månen den är blå. Regn slår mot rutan, grannen är två, och jag önskar jag var vi för en kvart. Du finns hos mig var jag än är. Du finns hos mig var du än är. Är nu i ett land som inte är mitt, i en stad jag inte känner, och jag trampar mina egna stigar här.

T.

Tuesday, November 27, 2007

Väldigt Lite.

Ibland handlar fotboll väldigt lite om fotboll.


T.

Saturday, November 24, 2007

Sverige. Sverige. Fosterland.

Ett land med vackra fjälltoppar. Saltstänkta stränder. Blonda och villiga kvinnor. Susande skogar och röda stugor. Sverige är även något annat. Ett land som hyllar normen och det slätstrukna, där det är fult att sticka ut hakan, sticka ut hakan och säga vad man tycker. Minns hur kritiserad Zlatan blev i MFF, normivrarna -etablissemanget, skrek efter mognad och passningar.

-Det är roligare att dribbla på mitt vis, och om fotboll inte får vara roligt, då kan jag lika bra skita i att spela, svarade Zlatan och gick. Nu är han en av världens största spelare. En stjärna. Han stack härifrån. Han ville mer. Och svensk fotboll plaskade återigen runt i medelmåttornas ankdamm.

Det svenska stålet biter inte längre. Om det nu någonsin gjort det.

För jag kan lova er att topparna är högre i Frankrike. Stränderna är saltare i Spanien. Kvinnorna är hetare i Danmark. Skogarna susar mer i Finland. Och stugorna är rödare i, nä, de är nog fan rödast här trots allt, även om färgen börjar flagna lite här och var.

T.

Tuesday, November 13, 2007

Addictgen.

Jag får mejl om att sätta igång kommentarfunktionen igen. Varför. Varför är det viktigt. Det kanske det är, men inte för mig, det ställer mest till bekymmer. Jag har en slags addictgen. Spelar ingen roll vad jag ger mig in på, så har det en tendens att bli för mycket, för mycket av det goda.

Jag har inte tid och lust att svara på kommentarer. Det har inget med kommentarerna att göra. Det har med mig att göra. Jag vet att det inte är nödvändigt att svara. Att ingen kräver det. Det är bara det att jag inte kan låta bli. Och att det bara finns i min skalle. Jag vet det.

Om det inte går att kommentera. Då behöver jag inte kika efter. Jag är inte dryg. Men jag behöver koncentration.


Som sagt. För mycket av det goda.

T.

Wednesday, November 7, 2007

...vänner igen sen.

Makedonien andra vändan.


Bilden. Jag går alltid en kvällspromenad som en vanlig man på stadens gator, var jag än befinner mig, här är jag i Bitola, en stad i södra Makedonien.

Jag var nere för att hänga utställningen -Bilder från Bitola. Allt började med att vi fick måla om utställningshallen på stadsmuseet. Allt slutade med att jag kom i konflikt med utställningschefen, då jag lät en zigenare komma in på vernissagen, han och hans likar var förvisade till en by utanför stan och förbjudna (inofficiellt) att vistas på museet. Man ska inte alltid ta seden dit man kommer. Det var delvis min utställning, och då avgör jag vem som ska få komma på vernissage, svårare än så är det inte.

Vi blev vänner igen sen, utställningschefen och jag, det var bara viktigt för mig att göra som jag gjorde. Att bråka lite.

T.

Monday, November 5, 2007

HundraTusen (Scan)Pix.

Ibland händer det utan planering. När jag minst anar det. Oftast är det så för mig. Sprang på en kollega i trappan där jag precis bodde i ett par nätter. Ett trevligt möte bland kaffe och printar, vi ses säkert där igen, kanske kommer jag bo där ibland längre fram. Vi får se.

Planerar ännu en Islandsresa. Ska försöka ta mig ut till småbyarna nu.

En sak jag lovat berätta. Jag är en av tre som blivit nominerad till -Scanpix Stora Fotopris. Det känns såklart skitkul och smickrande. Sen att det ligger hundratusen pix i potten passar som löken på laxen. Jag är mitt uppe i flera svårfinansierade projekt, ett sådant bidrag skulle ge mig den arbetsro jag verkligen behöver just nu, ge mig möjlighet till nödvändig koncentration. Det är bara att hoppas.

Se: http://www.scanpix.se/fotopriset/index.html

T.

Sunday, November 4, 2007

Inneskribenter.

Recensenter och inneskribenter berör mig inte ett smack. Det vet väl alla, att recensenterna oftast inte läser boken, lyssnar på skivan eller tittar på filmen. Så är det. Det vet väl alla. Det fick vi bevis på i våras. Hur fan skulle de hinna med det. Ibland är en bok på över femhundra sidor, det tar ett par dar att läsa, i alla fall för mig. Hur skulle en sådan recension i så fall betala sig. Det kan jag undra. Nä, det handlar mer om ett humör, det vet väl alla.

Polarn. Var stolt och stark.

T.