Monday, July 30, 2007

Ingmar.

Jag gillade honom aldrig då. Trodde jag. Jag stod på Widerbergs sida, som om det handlade om det, att välja sida. Som om Bo och Ingmar var någon slags rivaler. De var ju aldrig det. De berättade bara olika historier om samma sak.

Kommer ihåg, då på filmskolan, när min vän Fredrik kom hem med en hel låda Bergmanfilmer. Filmer han fått uppskickat av sin bror, filmer på kassett, vhs, och jag var mest skeptiskt. -Det sjunde inseglet skrattade jag åt. Poppe som pajas, kunde inte se längre då, hade redan bestämt mig. Men sedan, efter tredje filmen, då började det hända saker. Poesin kom in och jag öppnade upp. Det bär jag med mig från Ingmar, poesin i filmen, poesin i storyn. Det har jag försökt ta till mig. Han har nog betytt mer för den svenska filmen än för mig. Ingmar har betytt mer för den internationella filmen än vi kan förstå. Bergman är ett begrepp. Och nu är han borta. Han med. De dör. De gamla hjältarna ramlar av en efter en.

T.

Saturday, July 28, 2007

Ha roligt.

Att bestämma sig.


Tror på att bestämma sig. Nyfikenhet. Hårt arbete och engagemang. Begåvningen ligger möjligen i att inte ge sig och att klara refuseringar. För min egen del handlar det ofta om att stilla en rastlöshet. En rastlöshet som tidigare kunde ta sig något destruktiva uttryck. Vad är bäst, arbeta ihjäl sig, eller det andra. Egentligen -same shit but different. Möjligen är det ena mer accepterat och följer den utstakade normen. Det är så lätt att moralisera.

Jag funderar över hösten. Det är min årstid, hösten, en årstid med mitt ljus. Det blir mindre föreläsningar och mer knäppande. Har några projekt att styra upp, nordbor ligger närmast, fick precis reda på att Kulturkontakt Nord beviljar oss ett stöd på 20 000 euro. Det innebär att Nordisk Kulturfond går in med en kvarts miljon. Budgeten börjar gå ihop, saknar i runda slängar 40 000 kronor, det måste vi arbeta vidare med.

Ramade bilder nere i mitt labb. Ett riktigt analogt labb med röd lampa i taket, kopieringsapparater, sköljar och skålar. Det är fotografi på riktigt. Lukta fix och dricka hof, romantiskt värre, och fan så mycket roligare än att sitta framför skärmen. Jag är inte bakåtsträvare. Bara romantiker.

Det är väl det allt handlar om. Att ha roligt. Att göra det roligaste man vet. Sen vad andra tycker är skitsamma. Nästan. Arbetet dit kan vara nog så hårt, det får man ta, för det är skoj på samma gång.

T.

Wednesday, July 25, 2007

Fotografi För Välfärd.

Här är andra listan på fotografer som anmält sig till uppropet och utställningen -Fotografi För Välfärd.

Micke Berg.

Oscar Sandberg.

Sebastian Svensson.

Andreas Engman.

Tobias Thunman.

Sara Sjögren.

Martin Hultén.

Johan Emanuelsson.

Tobs Welander.

Simon Rydén.

Christian Andersson.

Björn Edin.

Camilla Svensson.

Tobias Hultén.

Mika Korhonen.

Camilla Lindberg.

Thomas H Johnsson.


Kryp ur era hålor och anmäl er på: info@agitera.com

Vidare info kommer att komma upp här på bloggen längre fram.

T.

Sunday, July 22, 2007

Landskrona.

Landskrona. Min älskade stad, stan som släpats i skiten hela året, stan med högst kriminalitet enligt statistiken. Landskrona. Min älskade stad, stan som förgyllt debattsidorna veckovis, stan med invandrarfientliga invånare. Landskrona. Min älskade stad, stan som burit krisstämpeln över ett decennium, stan med bidragstagare och hög arbetslöshet.

Det är inte mitt Landskrona. Jag ser mer.

Han slog igen dörren och vred om nyckeln. Slängde ett snabbt öga upp mot trappan. Ingen där. Vek sedan ner mot porten och ut på gatan. Stod stilla en stund och andades, långa djupa andetag, luften var redan varm och solens första strålar letade sig in över parkeringen. Han kände sig lugn och fridfull. Tände en Marlboro och tittade sig omkring, det spelade ingen roll vilken väg han tog, han kände väl till båda hållen. Det var ingen brådska. Han hade hela dagen på sig och numret var nerklottrat på cigarettasken. Till höger låg skolan, den var tom av skollediga barn, bara någon morgontidigt joggare skyndade långsamt över skolgården. Till vänster låg parken, en grön lummig park som inhyste både teater och lekplats. Varje sommar i augusti fylldes parken med reggaemusik, en återkommande gratisfestival, peps hade spelat där förra sommaren. Peps med blodsbandet, inte bluesbandet, han gillade blodsbandet bättre och kunde fortfarande höra hög standard eka mellan de gamla bokarna.

Som vanlig var han först på plats. Han satt sig på uteserveringen och libanesen som drev caféet kom ut med bryggkaffe, två ostfrallor med paprika, ett glas apelsinjuce och dagens tidning. De slängde varandra några vänskapliga ord innan libanesen skyndade vidare in igen. Han haltade märkbart, libanesen, det var skador från kriget, kriget han flytt från med sin familj då han skapat ett nytt liv här. Flera år innan problemen började komma.

Han slog upp tidningen, skummade igenom ettan, stannade till vid en liten notis om alliansens utförsäljningar. Långsamt började det gå upp för honom, det han länge anat men inte vågat ta in, att allt har ett pris. Allt går att köpas. Att allt gick att sätta pris på. Han tog upp cigarettasken, tände en Marlboro, flackade med blicken över asken. Jag har hela dagen på mig, tänkte han belåtet när han såg numret igen. Han kände sig självsäker, inte alls nervös som kvällen innan, all oro var som bortblåst när han vaknat i lägenheten. Det tog han som bevis på det rättfärdiga i hans handlande.

T.

Saturday, July 21, 2007

Medan Sverige står still.

Var och köpte pocketböcker. Ta fyra betala för tre. Pocket är bra och billigt. Jag har blivit helt torsk på deckare. Köpte tre sådana, samt en Birgitta Stenberg, för om henne har jag snappat upp om på någon annan blogg. Det är inte deckare, det är något annat, vill liksom göra rummet större. Få högre i tak. Litteratur är annars mest förströelse för mig, men jag börjar gilla ord, ord som betyder något. Inte helt vanligt idag. Deckare försvinner från mig samtidigt som jag slår igen pärmen. Och det är det som är hela prylen, spännande, lättsmält och ofta helt underbar litteratur.

Jag har aldrig sett mig själv som litterärt bevandrad, ännu mindre som litterärt begåvad, jag skriver med ett behov av att snabbt kunna lätta på trycket. Ibland kan det hamna mindre genomtänkta formuleringar här. Jag tar mig den rätten. En då obekant kollega skrev till mig om att han följer bloggen, och menar att den är något annat än en -läs vad jag äter till lunch blogg. Han skrev vidare att han är tacksam över att jag skriver och att jag gör det bra. Det gör mig såklart väldigt glad och stolt, samtidigt som det bekymrar mig, det bär med sig ett visst ansvar. Ett ansvar jag inte alltid kan bära. Därför är det viktigt att sortera, ta egen ställning, och tänka själv. Jag skriver vad jag tycker. Om att andra tycker fel. Om hur det borde vara i min värld. Se mig gärna som uppviglare (ett epitet jag tycker om), men aldrig som sanningssägare, och ännu mindre som skribent. Först och främst är jag Thomas, han tycker om att skriva, och han gillar att ni läser. Men viktigast i sammanhanget är ändå alltid Thomas. Det är nödvändigt att förstå det. Han kommer ändå aldrig att ge er det ni vill ha.

Började med Arne Dahl. Birgitta får vänta, vänta till allt infinner sig, måhända är det koncentrationen som saknas. Jag vill verkligen ge henne en ärlig chans. Någon jag respekterar har indirekt rekommenderat henne. Därför väntar jag på ett för mig rätt läge.

Just nu har jag det skönt, men längtar till huset i skogen, får försöka komma in i ledigheten här. Det är svårt. Men känslan börjar komma, känslan av lätta axlar, hunden vid sidan, pocketboken i handen och jag själv i gräset under trädet. Som Kalles morfar ungefär. I morgon är en annan dag. Ännu finare än idag. Det får mig att le, att se det vackra, se det vackra i att bara finnas medan Sverige står still.

T.

Friday, July 20, 2007

Ledig.

Då var det klart. Någon större svensk morgontidning köper Amores Perros. Skönt. En slant i fickan och glass i solen. Det är inte svårt att dra ihop ett bildreportage. Jo, det är svårt, men på ett annat vis. Begåvningen ligger annars i att få sålt skiten, det kan vara ett tungt arbete, tyngre än att knäppa. Känner mig ibland mer som en envis försäljare än som fotograf. Arbetar man med egna projekt, som jag gör, då måste en stor tyngdpunkt ligga i att hitta finansiärer. Finansiärer och eventuella köpare. Mat på bordet, det är nödvändigt, även för mig.

Beställningsutställningen är klar och upphängd. Det har varit ett kul uppdrag, men det har tyngt mina axlar sen midsommar, nu är den på väggen och min kropp ett par kilo lättare. Läge att andas ut ett tag, försöka mig på att vara lite ledig, det var många år sedan nu. Lite rädd är jag nog. Hur ska det gå. Hur ska det gå att vara ledig. Vet inte riktigt hur man gör. Vi får se. Det går nog. Jag ska försöka i alla fall.

T.

Thursday, July 19, 2007

Tyst.

Människor tiger. Det är den tystnaden som gör att farliga krafter kan få fäste. Jag vågar nog påstå att tystnaden står till skuld för mycket av vår samhällsproblematik idag. Står till skuld för extremhögerns framgångar. Skuld för sänkt a-kassa. Skuld för urholkad arbetsrätt. Skuld för snedvriden bostadspolitik. Listan kan göras längre. Mycket längre.

Det har alltid funnits tysta medlöpare. Utan medlöpare hade nationalsocialisterna inte vunnit något val i Tyskland. Hade du sagt ifrån i tid, då hade det inte blivit något krig, ingen förintelse. Det är tystnaden mina vänner. Denna jävla tystnad som är problemet. Tystnaden och alla diplomatiska försvarstal. Rädslan över att trampa någon på tårna. Rädslan att stöta sig. Det är det som stör mig mest, rädslan över att uppfattas som obekväm, rädslan över att bubblan ska spricka. I stället håller du käften och ler med god min. På bekostnad av ständig oro, magont och stress.

JM. Grattis på åttioårsdagen. Du har aldrig tigit.

T.

Wednesday, July 18, 2007

Holidays In the Sun.

En billig semester i andra människors skit.

Jag tänker gnälla. Låta som en pensionär. Jag tar mig den rätten. Förra veckan drog LandskronaKarnevalen genom stan. Torsdag till söndag. Människor som gräshoppor över fälten. Jag förstår inte det roliga i dessa stadsjippon. Det handlar om kommers, fylla och dålig smak. Inget annat. Absolut inget annat.

Jag förstår det inte. Det är mycket jag inte förstår numera.

Att göra det. Göra det på sitt vis. Göra det med ryggen rak. Det är viktigt. Tror det är så jag fostrat mig själv (möjligen är det Bo). Någon i min krets fungerar likadant. Han har en bok som måste ut, måste ut nu, då ger han ut den. Spelar ingen roll vad förlaget säger. Han ger ut den själv. Jag har sagt det innan. Säger det igen. -Att göra det, det är vad det handlar om, att göra det själv.

Lär av det.

T.

Sunday, July 15, 2007

Vi Behöver Bli Fler.

Här är andra listan på fotografer som anmält sig till uppropet och utställningen -Fotografi För Välfärd.

Micke Berg.

Oscar Sandberg.

Andreas Engman.

Tobias Thunman.

Sara Sjögren.

Martin Hultén.

Johan Emanuelsson.

Simon Rydén.

Christian Andersson.

Björn Edin.

Camilla Svensson.

Tobias Hultén.

Mika Korhonen.

Camilla Lindberg.

Thomas H Johnsson.


Kryp ur era hålor och anmäl er på: info@agitera.com

Vidare info kommer att komma upp här på bloggen.

T.

Thursday, July 12, 2007

Fotografi För Välfärd.

Fotografer. Förena er. Vet att några hundratal läser här varje vecka. Fega inte. Var med. Tveka inte. Skicka länken vidare. Sprid uppropet.

Fotografi För Välfärd.
Sverige Förändras. Nedmonterad välfärd. Taket blir lägre. Extremhögern vinner mark och blir rumsren. De marknadsekonomiska krafterna blir allt starkare. Demokratin haltar. Hyresrätter blir bostadsrätter i ren spekulation. Statliga företag reas ut. Sjuk och -äldrevård skärs ner. Arbetsrätten urholkas. Klyftorna ökar. Skattemiljarder spekuleras bort. Sverige förändras.

Walker Evans gjorde det.
Jacob Riis gjorde det.

Nu gör vi det.

Bildgruppen Agitera drar igång den kollektiva utställningen -Fotografi För Välfärd. Vi uppmanar sveriges fotografer att vara med. Ingen snobbig personlig inbjudan. Alla fotografer får vara med. Alla som kan ställa sig bakom uppropet. Deltag med en till två printar. Det är inte tävling. Det är samhällsengagerande fotografi. Fotografi som samtidsreflektion. Använd möjligheten av bildens kraft nu. Bildens kraft till debatt.

Fotografi För Välfärd är tänkt att gå upp samtidigt i Malmö och Stockholm under hösten. Mer information kommer.

Skicka en anmälan redan idag: info@agitera.com

Fotografer. Förena er.

T.

Wednesday, July 11, 2007

SjälvMedicinering.

Som frilansfotograf är jag aldrig ledig. Bestämmer visserligen hyfsat öven min egen tid. När. Var. Hur. Men det finns alltid arbete som måste göras, är det inte uppdrag, då är det egen marknadsföring, bokföring, genomgång av ny utrustning. Egna projekt. Jag klagar inte. Det är när jag arbetar som demonerna håller sig borta. Min rastlöshet stillas. Arbete blir som en slags självmedicinering.


Läser forskarrapporter och bloggar. Det förs debatt om metadonets vara eller inte vara. Man ska inte glömma att det är en drog som andra. Som morfin. Som valium. Som treo. Som alla andra mediciner. Och bör debatteras utifrån det. Jag ser saken ganska enkelt, kan metadon ge missbrukaren en chans att komma tillbaka, tillbaka till ett anständigt liv, då är det inte mycket att orda om. Har personligen ingen djupare erfarenhet av just heroin/metadon, men är inte helt novis heller, och flertalet av mina vänner har dött i överdoser. Rent ärligt börjar det bli tunt i den gamla kretsen. Det är många som ramlat av genom åren. De som finns kvar är lätträknade. Om nu en medicin som metadon kan hjälpa människor att överleva. Vad kan då problemet vara.

"Var är alla polarna. Hur många lever kvar. Hur många finns på kyrkogårn. Hur många går på stan. Knarket tog dom flesta. Kröken tog en liten del. Kvar är bara de bästa, de som inte gjorde fel. Det var så lätt att vara ung och skita blankt i svennestyl. Drömmen att bli en centans kung, bara flumma omkring med ett smile." /Eva och Kenta.

Det pratas om att byta ut den ena drogen mot den andra. Sant. Så är det. Men hur många s k svenssons skulle klara helgen utan groggen. Tror inte det är många. Det är såklart inte bra. Men ta bort groggen och se vad som händer. Det skulle vara politiskt självmord. Den saken är klar. Snacket om nolltolerans är bara en bluff. Nolltolerans mot vad.

"Jag har gjort uppror mot allt det gamla. Så inskränkt det var, och så trist. Men ruset kunde förvandla, en ung rebell till ligist. Era regler kränker min stolthet. Ni får mig att vilja spy. Jag står utanför era lagar. Flyger högt över eran dy. Heroinet är du min älskling, så fodrande och så varm, att hjärnan kan börja brinna, när jag trycker dig mot min arm." /Ulf Dageby från filmen -Ett anständigt liv.

Arbete är mitt metadon.

T.

Tuesday, July 10, 2007

FlumVänster.

Blev i fredags officiellt benämnd, under insändare i Helsingborgs Dagblad, som flumvänster. Det kan jag nog ta. Vet dock inte riktigt vad flumvänster innebär, men förstår att det inte är menat som ett positivt epitet, mer som ett skällsord. Jag har aldrig varit aktiv i något parti. Varken till höger eller vänster. Tror inte alltid på partipolitik. Vill inte huka under en röd, grön, blå eller brun fana. Vill inte huka över huvud taget. Möjligen stå upprätt vid en svart, men får passa mig att inte svärtan börjar skifta i blått eller brunt, det är lätt hänt. Svart bleks ofta i solens sken. När livet blir för lätt och tryggheten knackar på dörren.

Men det är nog så. Jag kan nog kanske vara flumvänster ibland. -Flumvänster. Smaka på ordet, det smakar faktiskt riktigt gott, låter vackert på något vis. -Flumvänster.

Och jag bad säkert om det.

T.

Sunday, July 8, 2007

Chans att Hänga På.

Ibland undrar jag. Undrar varför en del människor lägger problemen i första rummet. Funderar, vänder och vrider. Varför inte bara göra det man verkligen vill. Bara göra det. Göra det för att man måste. För att man måste inför sig själv. Allting löser sig på vägen. Det gör faktiskt det.

-Jag skulle gärna vilja måla. Om jag bara hade haft ett staffli...

Hoppa på tåget nu. Det står inte många sekunder inne på station. Bara kliv på och se var du hamnar. Man kan alltid hoppa av i farten, kan visserligen göra ont, men smärtan ingår i det som kallas herre över sitt eget liv.

Porträtt 3.

Det började med ett par snabbmixade mp3:or i min inbox. Låtar som lät lite som äldre lantlig pop/punk. Bandet skulle lanseras i Tyskland inom kort och de behövde press och promotionporträtt. Bilder som skulle användas till flyers, affisch och web. När jag träffade musikerna fick jag en direkt känsla av att fronta basisten och inte sångaren som det var tänkt. Efter lite diskussion blev det som jag ville. Basisten hade det utseende som krävdes. Det är viktigt att förstå att det handlar om att sälja musiken. Göra artisten spännande. Hur krasst det än kan låta.

Jag körde runt i den skånska landsbygden för att hitta en lämplig miljö. Stad kontra glesbygd. Lite Australien. Fann vad jag sökte. Bokade in tid för plåtning. En riktigt kylig vårdag för fyra år sedan. Uppställning och max tio snabba knäpp med lånad x-pan. In i bilen till värmen och iväg. Klart.


Bandet skulle iväg till Berlin veckan efter. Där såg jag min chans att hänga på, få riktiga bilder, försök till bilder under ytan. Få möjlighet till samtal. Redan på båten från Trelleborg började det, bråk i bandet, gräl med hårda ord. Och jag mitt i allt ihop oavbrutet knäppandes. Sedan dagar i Kreuzberg med ständigt festande. Spelningar som urartade. Jag levde med bandet. Dag som natt. Knäppte allt. Sov på en luftmadrass i samma kvart. Gick på samma krogar. Hängde i samma backstagesrum. Träffade spännande människor. Träffade mindre spännande människor. Och passade på att ta några hundbilder, det gör jag alltid, var jag än är.


Tror den sv/v bilden är mer ärlig. Är i alla fall mer av vad jag kände och upplevde med det där bandet. Alltså. Medan jag samtalar eller lever knäpper jag mina bilder. Lågmält och försiktigt. Snabbt och pang på. Allt beroende av känslan för stunden. Det blir bilder som inte levereras. Bilder som kunden inte är intresserad av. Kunden har oftast beställt de där imageporträtten. Det är kul det med, det ska inte förnekas, ett ömsesidigt samarbete helt enkelt. Men porträtt är det inte.

En annan sak. Det finns fortfarande några fåtal exemplar kvar av boken -En Blues från Landskrona. 150 kronor plus frakt. Släng iväg ett mejl så fixar jag att boken (signerad) ligger i din brevlåda pronto. Kanske skön sommarläsning. Vem vet.

E-post: thomas.h.johnsson@agitera.com

T.

Le manége de M.

Sommaren regnar bort läser jag. Jag gillar regn. Det är mysigt att läsa bok vid regnblött fönster. Flickorna blir vackrare i regnvått hår. Det är en viss romantik att springa genom regnet hand i hand. Regn skapar minnen för mig. Det finns en bild som jag alltid bär med mig. Fotografen heter Robert Doisneau och bilden är tagen i Barré 1955. Le manége de M. Det var nog den bild som fick mig att börja fotografera, eller i alla fall fick mig att förstå att fotografi inte alltid handlar om att leverera information, utan snarare om att förmedla känslor.

T.

Thursday, July 5, 2007

Amores Perros.

Ståkkolm då. Mitt Ståkkolm för en sådär tio tolv år sedan. Nattöl på Kvarnen eller Carmen. Sedan. Nygräddade frallor hos bagaren på Tjärehovsgatan. Sådär någon gång vid halv tre på morgonen. Mörkt, ruggigt, och nästan bakfull. Om och om igen.

Ståkkolm nu. Kärlek. Heineken och lyxig husmans på Blå Dörren. Hand i hand i regnet nedför Götgatan. Planket. Bilder på ett plank. Bra initiativ, synlig fotografi, med en del riktigt bra printar, och några andra lite mer arty. Sedan ensam igen. Ensam genom natten. Och bagaren på Tjärehovsgatan finns inte längre.

Lundell sa något om att Ståkkolms gator blivit som en catwalk. Kanske har han rätt. Känner ingen större skillnad från nittiofem. Lite mindre imponerad bara. Snarare är det väl så att hela västvärlden har blivit som en catwalk. Ungefär åttionio.

Behöver få in lite slantar. Arbeta. Arbeta. Arbeta. Behöver alltid få in lite stålar. Håller på att dra ihop ett bildreportage. Inte rätt tid att försöka sälja sådant just nu. Det är visserligen aldrig rätt tid för det i Sverige. Har lite kontakter. Vi får se. Jag kallar det Amores Perros. Någon gång ska väl alla mina hundbilder komma till nytta. Bilden är såklart därifrån och plåtades i mitten på maj i år.


T.

Monday, July 2, 2007

Sture.

Han som vi lärt känna som Sture Allén d.y. Han den där ilskna och ettrige, men så jävla reko, frontkillen i proggreggaebandet Svenska Akademien. Hans soloprojekt, Stures Dansorkester, är inte inte helt obegåvat det heller. Stundtals riktigt bra faktiskt. Mjukt, rakt och ärligt känns det som.


Filmen om musikern Carl-Martin Vikingsson, även kallad Sture, är nu klar för visning. Ni som är nyfikna och intresserade kan förvärva den som DVD (endast 100 exemplar) på Svenska Akademiens hemsida, reggaebandet då alltså, ett fint litet personporträtt på 22 minuter. Om ni tillhör den kategori människor som inte konsumerar i onödan, då får ni ge er till tåls till höstens filmfestivaler, eller eventuellt Musikbyrån på SVT i vinter. Ett annat tips är annars att DVD-film är lätt att piratkopiera. Och denna har inget kopieringsskydd. Ingen uppmaning. Bara ett tips. Väljer ni att betala för filmen, ja då har jag och de övriga i teamet möjlighet att fortsätta göra film, men för SFI kvittar det lika, om vi gör film eller ej. Eller hur Tove.

Såklart är det jag som plåtat filmen. Om ni nu fick för er något annat.

T.

ps. är fortfarande ute på viss vift och har veckan fullproppad. kunde bara inte hålla tassarna borta från macbooken. höres snart igen.