Stjärnkocken.

Porträtt 2.

Jag skulle knäppa ett porträtt till Svenska Gastronomiska Akademien. Ett porträtt som skulle användas i samband med lanseringen av utmärkelsen Årets Kock. Jag träffade stjärnkocken på en inte helt okänd gourmékrog i huvudstaden. Vi satt och snackade en stund, tanken var att bilden skulle tas i köket, med kocken iförd arbetskläder. Under samtalets gång kom vi in på bakgrund. Ungdomsår och musik. Det visade sig att stjärnkocken varit punkare i tonåren. Kul tänkte jag. Det måste vi få in i bilden på något vis. En mohikanfrilla såklart. Han ställde sig dock mycket tveksam till min idé. Riktigt avvisande faktiskt. En halv flaska Jack Daniels, två paket Marlboro, och några glas av Carlshamns Flaggpunsch senare. Nu tyckte vår stjärnkock att mitt porträttförslag lät bättre. En skäggtrimmer budades snabbt in. Lika bra att skynda innan han ångrar sig tänkte jag. Nedan ser du resultatet.


Nä. Det var ljug. Men hade kunnat varit så. Ni vet vad jag menar.

Bilden är tagen i Falun. När jag och AIG ställde ut på Dalarnas Museum i höstas. Porträttet föreställer kocken på restaurang Kopparhatten. Han serverade oss mycket god mat i dagarna två. En mästare.

Nu sticker jag till ståkkolm. Kanske besöker jag den där gourmékrogen. Vi får se.

T.

Ett försök. Ett test. En övning.

A i Cattis koloni. I vackert kvällsljus. I all enkelthet.


Hon är inte här. Hon är där, dit jag ska på torsdag, då jag åker förstaklass. Lyxigt för en arbetarunge. Billigare än man tror. Fortfarande lyxigt.

Ett försök. Ett test. En övning. Vi kallar det rock i väntan på synth.

T.

I en Orange Agfakartong.

MidsommarGåtan. Tydligen en överkursgåta för många. Både vinnare och svar finner ni i texten.

Porträtt 1.

Att ta porträtt, det är enligt mig den svåraste genre inom fotografin, det och att våga knäppa (tankar kring att våga tar jag en annan gång). Ett bra porträtt ska spegla personligheten bakom fasaden. Människan. Människan med alla dess fel och brister. Det är inte lätt att nå dit. Hjälten Henry Cartier Bresson sa en gång. -Att ta ett bra porträtt, det är som att komma innanför skjortan på motivet, utan att vederbörande märker det. Ligger mycket i det. Det har jag tagit till mig och försökt lära av.

Jag knäpper ofta promotionporträtt av musiker och skådespelare. Det är inte svårt. Därför det handlar uteslutande om att förstärka yrkeskaraktären. Ytan. Imagen om ni så vill. Förstärka sådant vi redan känner till. Det är bara att lyssna på skivan eller att läsa manuset, då vet man vilket håll man ska gå, och det är inte människan bakom som ska gestaltas. Det kan inte kallas porträtt. Är mer avbildningar, reklambilder, precis som vilka som helst, kunde lika bra varit en vas (ni förstår vad jag menar). Nästan. Den stora skillnaden är att det är stimulerande att träffa intressanta människor. Mycket mer än en vas bör tilläggas. Men bilden blir den samma. Det är själva mötet med människan som intresserar mig. Jag försöker alltid få till minst en halvdag vid sådana jobb, tre timmar till samtal, trettio minuter till att säkerställa uppdraget. Ibland går det att få den tiden. Oftast inte. Men i alla fall, under samtalet knäpper jag lågmält med leica eller minox, bilder till mig själv, mina försök till riktiga porträtt. Bilder som kanske kan användas längre fram. Inget jag vet just då. Skickar såklart kopior om det blir något bra. Om bilden överensstämmer med min känsla. Det gör den sällan. Men, om den gör det, då blir kommentaren alltid densamma. -När tog du bilden. Minns inte att du tog den. Det är ju faktiskt jag. Hur gick det till.

Det är sådana porträtt som intresserar mig. Porträtt som tas utan det är tänkt att de ska tas. Porträtt som kryper bakom masken. Nakna porträtt. Skulle gärna vilja se Wiehe som Wiehe. Inte som musiker. Därför att han intresserar mig mer som människa. Vad en människa gör, är inte alltid detsamma som vad en människa är, och det finns såklart fler än Wiehe. Istället för vi nöja oss med avbildningar, illustrationer på sådant vi redan vet, och sådant vi förväntar oss att se. Möjligen är de kul att titta på. Möjligen fyller de sin funktion. Men porträtt är det inte.


En hylla. En måndag. En orange Agfakartong med gamla printar. Inklämd mellan Strömholm och Lundell. Bilden. Min vän och kollega Andreas. Knäppt i Berlin någon gång i början av detta millenium. Exakt var minns jag inte. På en krog i Treptow gissar jag på. Hängde där just då. Vi kände inte varandra, men träffades regelbundet under ett halvårstid, nu fyra år senare, ser jag hur bra porträttet stämmer med min känsla av honom. Nu när vi känner varandra lite närmre. Vi är totalt raka motsatser. Andreas och jag. När min värld är svart och vit, då går Andreas i gråtoner, men båda har vi kornet och skärpan gemensamt. Som Summicron och Tri-X. Det är sådant som gör att saker fungerar. Att vi kan arbeta ihop. Att han har min tillit att bära fanan ett tag framöver. Ta över befälet. Jag har överlämnat ett mörkt underjordiskt vapenförråd på nästan hundra kvadrat, en bunker som bara väntar på att fyllas med soldater, nya friska krigsdugliga soldater med kameran som vapen.

Själv har jag fått marktjänst vid fronten.

T.

MidsommarGåtan.

Bild 1. Gåtan.


Bild 2. Vinsten.

Först rätt svar vinner en signerad Crimsonkopia till ett värde av någon tusenlapp. Tävlingen avslutas på måndag eftermiddag, då vinnare och rätt svar presenteras. Juryn består enväldigt av mig. Thomas H Johnsson. Vars beslut inte kan överklagas.

Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.

T.

Stora män. Stora kvinnor.

Det finns stora män. Det finns stora kvinnor. Människor som är säkra in sin roll. I sin yrkesroll som chefer. Människor som utstrålar självförtroende, som inte behöver hävda sig, som inte känner behov av att visa musklerna, som kan ta kritik och konstruktivt gå in i en konflikt. Starka, stolta yrkesfolk som inte gör meningsskiljaktigheter till en personlig vendetta.

Själv kanske jag inte alltid tillhör denna tappra skara. Men sitter inte heller på en maktposition. Har ingen chefstitel. Jag måste alltid sparka uppåt. Det anser jag vara min uppgift. Min roll. En roll bland flera.

Det finns chefredaktörer som officiellt går ut med att de vill ha kritik och synpunkter. Det finns chefredaktörer som erkänner misstag och storsint bemödar sig att lösa problematiken på bästa vis. Så agerar visionärer. Människor som vill framåt. Som vill förbättra. Människor starka i sin roll.

Sedan finns det finns chefredaktörer som agerar precis tvärt om, maktmän om man så vill, för det är fan sällan kvinnor.

Bilden. På gatorna i Berlin. Jag och M4:an.


En annan sak. Tidningar sitter på en enorm makt. Det kan visserligen inte komma som en larmrapport för någon. Men. Fick idag höra om en stor svensk ungdomstidning, en tidning som vänder sig till unga tjejer, unga tjejer som nästan är barn. En bibel som berättar hur du ska se ut och hur du ska agera för att vara rätt. Alltså en tidning med makt. Kanske större än vi kan föreställa oss.

-Varför gör det ont när killar tränger in i min stjärt.

I tidningens sexspalt ställdes frågan av en ung flicka. Och det genomtänkta svaret av den där mörkhåriga sexologen.

-Använd glidmedel.

En tidning som profilerar sig till unga tjejer som nästan är barn.

Jag personligen har väldigt få tabun när det gäller sex. Men bör man inte svara en ung osäker tonårsflicka. -Att om det gör ont, då bör du inte göra det, du bör inte ställa upp på lekar som känns obehagliga eller som till och med orsakar dig smärta.

Jag vet inte. Jag är inte sexolog. Det var bara en tanke som slog mig.

T.

Ps. Se Larry Clarks mästerliga film Kids från 1995. 2007 i Sverige.

Nästa Steg är Nu.

T.

Svek.

En efterlängtad vinst.

Jag svek i lördags. Jag var inte där. Där i regnet bakom gallret vid mittplan. På vanliga platsen. Där var inte jag. Något annat drog, jag ville träffa kollegor och vänner, det var viktigast just då, och bara sådär jävla längesen. Köpenhamn. Grön Tuborg. Vänner. Samtal. Behövde en vinst. Fick en vinst. En nödvändig vinst på en dunkel gammal krog i Köpenhamn. Tre vänner på en folktom bar långt från Christiania. Lite för långt. Kanske bara olika utgångspunkter. Vet inte. Så nära är vi inte.

Det blev vinst på IP med. Två-Ett. Inte min vinst. Svikare ska inte känna glädje. Jag känner inte glädje. Känner någon form av lättnad.

Robban. Vad känner du idag.

På tåget. Öresundståget mellan Köpenhamn och Malmö i mörkret. Mitt i semestertider, företag bjuder sin personal på avdragsgill mat och dryck. Mest dryck. Personalvård enligt Skatteverket. Vuxna människor som på skolavslutning i gymnasiet, som tonåringar, vuxna män i rosa. Krogovana människor. Det kräver lång och regelbunden träning för att kunna bete sig med alkohol i kroppen. Att kunna hantera sin fylla. När jag ser sådant skäms jag över att vara människa. Det blev bråk på tåget. Såklart. Under ett fåtal sekunder funderade jag på att reda ut situationen. Men nej. En fin kväll ska sluta fint. Även för mig. Sluta med kramar. Det gjorde det för oss. En snäll klapp på nosen och ett farväl.

Robban. Idag är du väl mest arg på dig själv. Du ligger väl med täcket över huvudet. Där kan du ligga. Ångest -Ansvar man känner försent. Som CS skrev på små lappar. Sant. Robban, du svek dig själv, du svek dina vänner, mest svek du människan.

Jag svek mitt lag. Jag borde haft CS ord med mig. Men jag vann något annat. Vad vann du Robban.



Bilderna. Berlin. Punk and Disorderfestivalen en vinter för några år sedan. Mina vänner skulle spela. En stor nerlagd industrilokal, punks och skins, fina människor. Bra band som Sham 69 och The Business. Gamla hjältar och en handfull ölbiljetter. Natten innan sov vi i Stuttgart. En rivningskåk utan el, med värme från gasugnen i köket, frukost med nykokt kaffe och tigerkaka. Sen iväg. Inga vuxna i rosa. Bara människor som tror på kärlek och rättvisa. Där ligger mina sympatier.

T.

Ofokuserad.

Producerar just nu en utställning. En beställningsutställning. Jag gillar att inte stänga in mig i ett hörn och bara knäppa. Det är kul med varierande uppdrag. Uppdrag med hundraprocentig frihet. -Gör vad du vill. Bara det blir bra. Så sa uppdragsgivaren. Najs läge måste jag säga. En drömsituation för många. Även för mig. Så är det, men har just nu svårt att fokusera, mina tankar finns på annat håll. Gör istället allt jag inte borde. Skriver blogg exempelvis. Läser sporten (undviker superettan). Pular med gammal skåpmat. Diskar trots att jag diskade igår.

Försöker på annat vis. Går och tar ett bad. Köper Marlboro trots jag slutat. Sätter på Dag Vag och kaffe, ett gammalt trick, bra musik och överdosering av kaffe. Försöker skissa på utställningen igen. Var rätt medicin tror jag. Det är bäst att blanda och det gäller det mesta här i livet.


Bilden. En helt meningslös sådan. Bygger mest på linjer. Linjer förändrar ingenting. Finns ingen story eller känslor i linjer. Alltså ett misslyckande i mina ögon. Knäppt vid Medborgarplatsen i Ståkkolm när vi skulle ta lunch under inspelningen av SA-filmen. En film som producenten vill ha premiär på till hösten. Jag är inte lika säker på det. Vi ska ha ett möte om saken på onsdag. Ett heldagsmöte. Tidig morgon till sen kväll.

T.

Nödvändiga samtal.

Först. Fick rapport från Paris. Utställningen går bra och den verkar vara välbesökt och lyckad. Hör och häpna. Svenska Kulturdepartimentet i Paris ärade oss med ett besök under vernissagen. Och de gillade vad de såg. Hörde jag. Det kanske är bra i långa loppet. Sådant kan man aldrig veta.

Ensamhet. Björn Runge skriver att han känner sig ensam i branschen. Menar att filmyrket är ett ensamslit. Och då inte fysiskt. Utan för att alla håller sig på sin kant, det finns inga samtal, inga kreativa diskussioner. Precis så känner jag inför fotobranschen. Vet att fotografyrket är ett ensamarbete. Det gillar jag. Men det finns ingen seriös debatt kring bild i Sverige. Det skrivs inte mycket om bild. Det skrivs om teknik. Nya kameramodeller och Photosnoppverktyg. Megapixlar och Rawformat. Men fan aldrig om bild. Jag vet att Fotografins Hus på Skeppsholmen försöker, de ska ha all elloge och full respekt, men det stannar ofta på en föreläsningsnivå. Jag menar enkelt uttryckt, samtala över en öl, på någon krog. Det ska jag göra på lördag. Snacka bild över över några bira på en krog.

Björn menar, att i Danmark samlar man ihop kollegor för samtal kring sin film, låter andra filmare komma med synpunkter innan den lanseras. Det borde vi lära av. Både filmare och fotografer. Fan vad kul det skulle vara att samlas en helg precis i slutfasen till en utställning. Dricka bira och diskutera projektet, öppet och konstruktivt, rakt och ärligt. Övertygad om att svensk fotografi skulle må bra av det.

När skiten är hängd, då är det ju inte så mycket att orda om, då är processen över. Då är man mitt i sitt tomrum. Brukar själv må ganska dåligt, och är fan inte mottaglig för kommentarer, de bara rinner av. Blir högst en axelryckning eller en mörk blick.

Vid slutfasen av mitt nuvarande arbete ska jag dra ihop till en riktigt fest. Bjuda in alla som vill komma, alla som har ett intresse av bild, alla som är intresserade att föra svensk fotografi vidare. Väggarna ska bågna i min arbetslokal. Torra strupar ska vätas. Ovänner ska bli vänner. Vänner ska bli ovänner.

-Masa oss ur soffan och inte banga ur..., som MV sjunger.


Bilden är från Agiteras vernissage på Galleri LaLoge i Paris. Knäppt av min kollega och vän Camilla Svensson.

T.

Ps. Vill göra ett tillägg. Bläddrade precis i nya numret av fototidskriften Kamera & Bild. Med glädje märker jag att de börjar så smått behandla ämnet bild. De är inte riktigt där än. Men det bådar gott inför framtiden. Sedan ser jag att ännu två av mina gamla adepter placerats sig bra i läsartävlingen. Grattis C och J. Det är bra för självkänslan. Både deras och min.

Ballongen.

Nittonhundrasextiotvå kom Widerbergs skrift -Visionen i Svensk Film. Där han bla kritiserar vår nationalsymbol, Ingmar Bergman, och menar att hans filmer inte har någon förankring i verkligheten. Året efter kom författarens egen debutfilm -Barnvagnen. Och Ingmar kunde sedan storsint berömma filmen. Sådant är vackert.

Läser just nu Björn Runges version av den svenska filmen -Konsekvenser. Utgiven av Filmkonst. Fick den av min vän B2. Som lite sommarläsning. En väldigt personlig och utlämnande text om branschen. Märker att vi delar många funderingar. Har träffat Björn som hastigast för något år sedan, vid en snabb plåtning, känner mig nyfiken på att samtala med honom. Då i lugn och ro på en krog en söndag.

Jag gillar när människor sticker ut hakan och kritiserar handen som föder dem. Det är inte många som vågar det. Det finns en alltför stor rädsla att ballongen ska punkteras. Tror det är bra om ballongen spricker lite då och då. Det måste in en verklighet i bubblan med ojämna mellanrum. Det vore nyttigt för många.

I nästa inlägg kommer jag att skriva mer ingående om Björn tankar. Och om mina reflektioner kring boken.

T.

Ps. Alla samtal om randig fotboll stannar inom familjen.

Svarta Ögon.

När jag upplever mig orättvist behandlad, då blir jag trotsig, som ett barn, och inte lätt att tas med. Vet om att det kanske inte är en speciellt vuxen egenskap. Vem fan vill vara vuxen. Inte jag i alla fall. Jag är jag. En liten pojke.

Jag sväljer inte tyst.

När jag gjorde min korta sk militärtjänstgöring. Då blev jag beordrad att gå dubbla vaktpass. Det var bara jag som skulle gå dubbelt. Ögonen blev svarta och själen trotsig.

-Glöm det, du kan gå själv, sa jag till löjtnanten.
-Uppför dig som en svensk soldat, svarade löjtnanten.
-Ska jag döda dig då, svarade jag med en skarpladdad k-pist i handen (det var inget jag tänkte på).
-Vad menar du, svarade löjtnanten lite förskräckt, och tog ett par steg bak.
-Att döda, det är väl det vi lär oss här, vi svenska soldater, svarade jag.

Händerna på ryggen och ansiktet i grusen.

Det var min korta karriär inom svensk militär. Det höll på att bli civilt åtal. Klarade mig med majorsförhör och skickad till vapenfri tjänst. Allt gick inte smärtfritt där heller. Men är en helt annan historia.

Behandla mig aldrig orättvist. Det spelar ingen roll vad det gäller. Jag reagerar alltid likadant. Med trots och svarta ögon. Pubertalt. Kanske det.

Bilderna. Fröjdenborgs dagcentral. Jag kan ibland reagera likadant om jag tycker andra blir behandlade orättvist. Framför allt de jag sympatiserar med. Och om makten tar sig för stora befogenheter. Ett exempel är när min kommun la fram ett förslag om nedskärning, skära ner för redan utsatta grupper, våra äldre, de som en gång fixat så jag ex kunnat gå i skolan. Sådant får mina ögon att bli svarta. Framförallt om det är socialdemokrater eller andra vänstergrupper som sparkar på de redan svaga, de partier som säger sig vurma för de nämnda, då blir jag trotsig. Är det högerfolk som gör detsamma, det är inte lika farligt, för de står för att de är egoistiska as. Det handlar om trovärdighet och att stå för sin sak.



Bilderna är från min protestutställning (bilder som ett stridsrop). Bilder från den nedläggningshotade dagcentralen. Dagcentralen finns kvar än i dag.

T.

Skärpning.

En stolt man. Jag blir glad när det går bra för mina gamla adepter. I senaste numret av fototidskriften K&B vann S läsartävlingen, enligt domaren, glasklart, när ett plus ett blir tre. Och J hamnade under hedersomnämnande, domaren sa precis som jag brukar säga. Mer svärta. Mörkare. Feta på med femman. Du ska kunna dyka ner i svärtan. Så djup ska den vara.

Jag förstår absolut att S bilder vann. De har det som andra saknar. En berättelse. Där har vi något väsentligt om svensk fotografi, berättelsen, jag saknar bilder som har något att berätta. Och inte bilder som inte bara är fina eller häftiga. Det räcker inte. Fotografen måste vilja säga något med sin skit. Det är viktigt. Spelar ingen roll vad man berättar, bara man berättar, det är vad svensk fotografi saknar idag.

Skärpning.

T.

Fornstora Dagar.

Sitter och skissar till ett dvd omslag. Min vän B2 har gjort ett personporträtt, en fin liten film, som jag fotade till. Nu ska filmen lanseras och omslaget ska gå till tryck. Och just idag beter sig min mejl märkligt. Får inte iväg skiten. Sveriges Nationaldag. Det är det idag. Varför det. Röd dag. Borde kanske vara blå.


Bilden. Söderstadion. När Alexander Farnerud gör det som ska bli årets mål. Två ett mot Bajen. Fornstora dagar...

T.

Fuck You Anonymous.

Tänkte först skriva om landskampen i Köpenhamn. Den som en del anser urartade. Men andra gör det redan. Skriver. Alla har expertutlåtande. Precis som vanligt. Därför lämnar jag över analyserna till de som anser sig veta bäst.

Och skrivande om randig fotboll blir det inte ens tal om.

Surfar istället runt på lite bloggar. Oftast är det formell och ganska ointressant läsning. Är mer intresserad av privata dagböcker. Känslor. Det slår mig hur otrevliga människor kan vara mot varandra. När de är anonyma. När de inte behöver visa ansiktet. Var kommer alla fega människor ifrån. Vad är man rädd för. Varför vågar man inte stå upp för sin sak.

Var inne på en vänsterblogg med en tydlig antirasistiskt klang. Jag är inte vänsterpartist. Är inte medlem i något parti alls. Tror inte på partipolitik. Men sympatiserar en hel del med vänsterns tankegångar. Dock inte i allt. Nu till saken, den där vänsterbloggaren försöker föra en hyfsat nyanserad debatt, men kommentarerna, ofta anonyma, är riktiga lågmärken, personangrepp och totalt illrelevanta i sammanhanget. Det gjorde mig illa berörd. Nedstämd. Ledsen. Vet i fan om jag fortsätter hänga med. Funderar på att lägga ner. Internet börjar bli de skygga småkrypens forum.

En uppmaning. Bojkotta anonyma bloggkommentarer nu. Personligen har jag ännu inte blivit drabbad. Är väl bara en tidsfråga. Kort sagt. Fuck You Anonymous.


Rätt svar i tävlingen är Landskrona, Rönnebergsgatan på Öster, tagen någon gång mellan 2000 och 2001. Två pojkar leker pang pang. Precis som jag själv gjort många gånger. Och garanterat flera med mig. Alltså en av två pojkar som leker. Inget mer med det. Magnus f, du blir vinnare, eftersom man bara har en chans på sig, sorry Fredrik. Bättre lycka nästa gång. Magnus f, delge mig din postadress så ligger boken i lådan inom kort. Grattis.

Kommer ni ihåg Tri-X och D76. Det ska jag ägna mig åt i eftermiddag. Gillar det lugnet, soppa, printa, låta tiden passera. Helt utan en tanke på leverans. Jag sätter min egen deadline. Bestämmer min egen story. Då är livet helt underbart.

T.

Snabbt. Enkelt. Pang på.

Ibland får jag frågorna. -Hur jag gör. -Hur jag orkar arbeta i motvind. Vet egentligen inte om jag gör det. Orkar. Känner mig just nu trött. Utarbetad. Kroppen är som en gammal mans. Behöver dra mig tillbaka, lyssna inåt, gå igenom vintern och vårens kontaktkartor i lugn och ro. Kanske helt anonym på någon krog. Stänga av mobilen. Vårda mig själv. Bara vara. I en stad som inte är min. I ett land jag ofta återvänder till.

Annars är det oftast på ren vilja jag arbetar. På ren trots. Har inte ro att vänta på redaktörer, kulturproducenter eller andra finansiärers medgivande. Ska jag vänta på det, då hinner jag tappa sugen för länge sedan, måste arbeta och leva här och nu. Som en liten pojke på sommarlov, då tid och rum inte existerar, med blick endast för fotbollsplanens gröna gräs. Från tidig morgon till sen kväll. Dag ut och dag in. Om och om igen. Som små fötter som trummar mot gräset i ärvda skor, med dubbar, likadana som cruyff en gång bar.

Det är sökandet efter alternativet som driver mig. Vet i fan om jag någonsin hittar det. Men jag söker. Möjligen är det sökande i sig som är alternativet. Jag vet inte. Det är inte mycket jag vet just nu. Jag har alltid sökt. Det vet jag i alla fall säkert.

Tror det är viktigt att bara göra det. Att inte klabba. Fundera. Vända och vrida. Tillåta mig att gå i gång, gå igång på den där spontana känslan, den som kommer över mig utan förvarning. Och bara se var jag hamnar. Utan att stanna upp. Det har funkat hittills. Stundtals riktigt bra.

Märker att det blir bäst när jag bara kör på. De bästa bilder jag tagit, de är tagna så, helt utan reflektion. Reflekterar gör jag långt efteråt. Möjligen över kontaktkartorna. Men aldrig innan jag kör igång, eller under plåtningen, då finns det inget utrymme för det. Då gäller det att vara på helspänn. Som en osäkrad glock.

Snabbt. Enkelt. Pang på. Då funkar det bäst för mig.


Bilden. Kan vara jag. Är inte jag. Någon som kan gissa var den är tagen. Ni som redan vet, ni som exempelvis sett den utställd, ni får inte vara med och tävla. Fusk undanbedes. Första rätta svar vinner ett exemplar av boken -En Blues från Landskrona. En bok med mina bilder och Jonas Berghs texter. En bra bok faktiskt. Tävlingsidén är stulen från MB.

T.